"Jag kom till ett spännande gäng..."

I första delen av intervjuserien med Patrik Hellman avhandlas hans första sju säsonger i klubben, från elitserieseger och SM-semifinal 2005 via den turbulenta och resultatmässigt skrala perioden därefter till dess att Villa åter etablerade sig som ett topp 4-lag i Sverige och spelade sin andra raka semifinal våren 2011.

Vad var Villa för en klubb när du kom inför säsongen 2004/05?

Det var en klubb som gjorde ett omtag och en nysatsning när jag kom dit. Jag vet att året innan där hade de åkt ut i åttondelsfinal mot Boltic. Jag var och kollade nån match och var inbjuden för att bekanta mig med klubben. De fick ganska rejält med däng och hade varit ett ganska svängigt lag. Många stora förluster, så det var en nysatsning. De plockade hit Holopainen, Martin Arvidsson kom tillbaka, värvade Jocke Larsson och plockade in mig från ett skadefyllt sista år i Motala. Jag hade brutit armen och spelade min sista match i början på januari året innan, så det var spännande att få vara med i den satsningen. Sen har ju alltid Lidköping och Isstadion varit ett av de häftigare ställena att spela på. Om man kollar på arenan nu så kan man ju fundera på hur jag tänkte då, men det har ändå varit nån sorts inramning, kanske inte i klass med Zinken men ändå bland de roligaste ställena att spela på.

Det var det som lockade dig?

Ja, egentligen var det ju en ny utmaning. Att testa nåt nytt. Jag hade gjort ett par år i Motala, började spela med a-laget när jag var 16-17 och gjorde några ordinarie säsonger, men jag hade aldrig spelat nåt slutspel innan, så det var rätt in i en uppåtkurva jag kom med där. Jag kom till ett väldigt spännande gäng med några unga talanger i Danne Andersson och Esplund, fick spela på samma kant som Tomas Moen och det är fortfarande kanske den bästa halven jag har spelat med. Oerhört spelskicklig och klok. Sen hade vi Jonte (Jonas, red:s anm) Gustafsson på den andra och mittfältet bestod av ”Prinsen” och Jörgen Gustafsson. Sen hade vi Johan Andersson, numera Esplund, Danne framåt och Mattias Nilsson och Holopainen bytte där. ”Pära” Gustafsson libero, Marcus Sixtensson vänsterback. Sen tror jag Malmquist och nån mer var med i truppen, så det var ett häftigt gäng. Vi brukade skoja om att det var den ”magiska säsongen”.

Hade du väntat dig att det skulle bli ett så bra resultat?

Inte riktigt, jag visste ju inte riktigt vad jag kom till, men det kändes att det var bra driv i gruppen. Spelet flöt på. Det var Per-Anders Gustafsson då, ”Nöne”, som var tränare och han hade en riktigt bra spelidé. En offensiv spelidé som passade gänget och det kändes som att alla slöt upp bakom den, så det var en kul säsong. Vi vann ju elitserien det året och körde fullständigt över Västerås, som var riktigt bra då. De var knappt över halva plan när de var här. Vi spelade ett väldigt högt och offensivt försvarsspel men det funkade bra.

Det är lite intressant, för det funkade ju inte lika bra när ni skulle prova det senast 2013/14.

Nej, det har vänt litegrann och samtidigt har lagen anpassat taktik och annat, men det krävs att man täcker upp för varann om man spelar ett sånt spel. Det är oerhörd disciplin det handlar om. Hårt jobb hem och tullar man på det litegrann, då funkar det inte. Det var många bra individer och spelare, samtidigt som vi fick ihop ett riktigt bra lag. Vi tog våra roller och byggde för varandra. Det var nog det som var det enkla framgångsreceptet. Det är inte svårare än så. Tyvärr tog det stopp i semin.

Ni valde Edsbyn till er halva?

Det var ju så när jag kom in, det finns alltid en klick mer rutinerade spelare som har varit med, så jag vet att det var diskussioner kring det. Jag tror att det fanns nån liten respekt kvar för Sandviken även om jag tror att det hade passat oss bättre. Fast vi gjorde ett par bra fajter och i sista matchen var vi på gång och höll på att få till en vändning, men det kom lite för sent. Jag tror att det var lite gamla spöken, att Sandviken ändå hade varit så pass stora, som gjorde att vi valde bort dem. De har nånting över sig, att vara bra när det gäller. Men det var en fantastisk säsong. Vi hade flest antal gjorda mål (152 på 25 matcher i grund- och elitserien, red:s anm) av alla lag vet jag. Det var egentligen att vi inte riktigt orkade hålla i det taktiska, just lagspelet, utan att det hamnade lite mer på individuell basis som var problemet i slutändan. Det är ofta så. Man måste bygga in en sorts kontinuitet och trygghet och våga vara bäst. Vi vågade nog vara bäst, fast vi fick inte till det andra. Det var det som de vann på. Kollektivet.

Sen året efter så hände det mycket. Danne försvann till Edsbyn, det var ganska dramatiskt.

Ja just det, det var en rysk historia som gick om intet och då blev reaktionen att han gick till Edsbyn på nån sorts utlåning vad jag har förstått. Den är väldigt oklar den där affären, det var en turbulent övergång. Och Johan gick ju till Zorkij.

När jag har följt Villa genom åren så har jag märkt att såna här grejer händer. Man känner att nånting är på gång, andra klubbar visar intresse för spelare och då väljer de den ”enkla” vägen. Istället för att vara kvar så väljer de att gå till Sandviken eller Edsbyn, som Danne gjorde, för att få det där ”säkrare” guldet.

Men både i Johan och i Dannes fall, om de får möjligheten att spela i Ryssland, som det var från början, då förstår jag att de tog den. Utifrån de ekonomiska möjligheterna.

Ni slutade trea i södergruppen och sjua i Elitserien och åkte ut i åttondelen mot Falun.

Det var ändå en okej säsong utifrån den omsättningen på spelare kan jag tycka.

Året efter kom Marius Austad, Magnus Burman och Johan Sixtensson, Henke Larsson, Stefan Nordén och Mikko Rytkönen, vilket innebar att mer eller mindre halva laget byttes ut på två säsonger. Jörgen och Holopainen lade av, Moen och ”Prinsen” lämnade.

Jag vet att jag hade kontakt med Martin Arvidsson på telefon, vid Valborg. Det var inte så jättemånga kvar i kärntruppen då. Vi diskuterade hur det skulle bli och vilka spelare som skulle kunna tänkas plocka hit, så det var många engagerade runt det. Det var verkligen att börja om från början igen. Det är klart att det var en besvikelse, det var ju nåt bra på gång, men samtidigt kände jag personligen att jag var sugen på att vara med och bygga upp något nytt. Det kändes ändå som att vi samlade kraft kring detta.

Resultatet var snarlikt, fyra i södergruppen och sjua i elitserien. Då fick du kliva upp på mittfältet.

Ja, just det. Vi tappade ganska mycket offensiv kraft och det var ett väldig kul år personligen. Jag är ju mittfältare i botten. Jag vet att Nordén spelade längst fram och jag spelade bakom honom mer eller mindre, så det var ett spännande år på det sättet. Vi fick slå lite ur underläge. Utifrån förutsättningarna; hyfsat okej på en ganska tunn trupp.

Är det ofrånkomligt att resultaten dalar i såna lägen?

Framför allt när man tappar eller omsätter så många spelare. En stor del av stommen byttes ut och det är ju alltid så när det byggs nåt nytt, några år fick vi ta in litegrann för att överleva också. Vissa värvningar handlar om att fylla ut, få ett lag och bygga för framtiden. Det var några år av stiltje och kamp. Jag vet att på försäsongen, innan alla nyförvärv var på plats, kunde vi vara en 7, 8, 9 man på träningarna och då vill det till att ligga i och träna på.

Hur har din roll sett ut i det?

Jag tror att jag har varit ganska drivande, att hålla uppe träningsfliten och motivationen och det är en sån stor grej som jag tror att jag har bidragit med till föreningen. Det seriösa tränandet och inställningen. Det vill jag tro i alla fall.

Hade du draghjälp?

På vissa håll, men jag kan uppleva att det har varit ganska många år där jag ändå har fått ligga på mycket för att få till en attityds- och kulturförändring. Det är väl på olika sätt men en sån spelare som ”Prinsen” har för mig varit ryggraden i föreningen, ”ikonen” som har tagit emot alla nyförvärv och fått alla att trivas. För mig är han Villa. Han har betytt mycket för många nya när de har kommit och det är en jätteviktig del.

2007/2008 var det en väldig berg- och dalbana, både resultatmässigt och när det gäller spelaromsättning. Dessutom lades seriesystemet om och det blev en rak elitserie. Danne kom tillbaka, Bryngelson kom in, Esplund kom tillbaka men skrev inte på förrän i oktober och sen kom ryssarna och ryckte i honom mitt under säsongen. Berggren kom in, Jonte Gustafsson slutade, Jörgen gjorde comeback, Martin Arvidsson blev skadad och kunde inte slutföra vad som blev hans sista säsong. Resultatmässigt var det verkligen höga toppar och djupa dalar som slutade med kvartsfinalförlust mot Hammarby och du var nedflyttad på backplats igen.

Det var ändå en säsong där jag kände att resan började igen, emot där föreningen är nu rent sportsligt. Där hade vi ett slagkraftigt gäng egentligen. Vi var inte på den nivån som det var 04/05 men det började ändå byggas nånting. Tyvärr hade vi inte satt lagspelet fullt ut för att utmana Hammarby på allvar.

Det var den säsongen som ni förlorade med 18-2 borta mot Edsbyn.

Det kan vi skoja om ibland när vi träffas, vi som var med då, och det finns ju ingen förklaring till hur det kan bli så, med det laget. Det ska egentligen vara en omöjlighet.

Ni förlorade också med 7-3 borta mot Tillberga och Fosshaug gjorde mål efter fem sekunder.

Ja, det kommer jag ihåg! Det var inte på min kant, haha! Det var väl ett tecken på att det inte var riktigt samkört. Individerna fanns där men inte laget, fullt ut.

Sen vid jul mötte ni Gripen hemma och Jörgen gjorde comeback på halven. Efter 20 sekunder satte han en av de värsta lyrorna jag har sett, på bladet på Danne som gjorde 1-0 och så vann ni med 12-2.

Jo, det var typiskt för den säsongen. Det kunde lika gärna bli så som 18-2 åt andra hållet och det är det som många förknippar med Villa, just de här Hawaii-resultaten och Hawaii-spelet som jag kan tycka är borttvättat idag. I alla fall för mig som spelare även om det nog ligger kvar någon myt tror jag, i supporterkretsar och bandysverige totalt sett. Att Villa är det där Hawaii-gänget. Men från den säsongen och framåt har det inte varit på det sättet, bortsett från en smäll till i Edsbyn med 16-2.

…och 12-3 mot SAIK 2013/2014.

Ja, men annars har det inte varit några sådana resultat i negativ favör, utan mer åt andra hållet.

Det som hände då var hur som helst att ”Nöne” fick gå och Olle Isaksson kom in. Hur ser du på det?

Nä, jag tror inte att det hade nån större effekt. Det blev aldrig nåt lag fullt ut, utan det blev kanske lite grupperingar och då är det tufft att hålla ihop det.

Men hur har det varit annars, det här med Jörgen t ex, att han gör comeback gång på gång och med Esplund, där det var Ryssland hit och Ryssland dit? Hela tiden var det tjafs om Ryssland. Hur påverkade det laget?

Det är klart att det blir lite osäkerhet, framför allt när det var på tal de första åren. Sen upplevde jag nog mer att laget och föreningen byggde sig starka ändå och att det inte var nåt problem på det sättet. Mera att det var en bonus om Esplund var med. Just att föreningen lärde sig att ”så här är det”, att inte bygga enbart kring honom utan att bygga kring en annan stomme där han blir grädden på moset. Det var nog en liten förändring som skedde under de åren upplever jag, men de första åren det var aktuellt så var det lite turbulent.

Den här veligheten som Esplund har visat genom åren, har det gjort att man har ifrågasatt hans lojalitet i laget?

Nej, jag tror mer att det är supportrarna som har gjort det. Det är min känsla. Personligen har jag inte gjort det utan jag kan nog snarare förstå att om han har möjligheten att tjäna pengar, så är det jättekul om han kan ta den. Men jag kan förstå att det kan vara frustrerande, utifrån sett.

För det är ju en sak om en spelare kommer till träningarna och gör det halvdant för att han inte vet om han är kvar nästa vecka. Men det är inte så du har upplevt Johan?

Nej, Johan är väl den spelare som jag alltid vet ger allt. Där är han ett föredöme och även om han kanske har varit på väg nånstans har han alltid gått för fullt tills det är dags, men jag har förstått att från supporterhåll så har det kanske funnits lite tveksamhet. Utåt sett kan jag förstå hur man ser det, fast jag som känner honom och har spelat med honom vet att det inte riktigt alltid är den sanna bilden.

Säsongen efter var det fortfarande lite turbulent i laget och ni kom tia i elitserien. Danne var knäskadad. Erik Schön, Pär Fahlén och Martin Johansson, som var ny för året, var alla också skadade. Malmquist kom tillbaka, ”Pära” Gustafsson och Jörgen gjorde comeback båda två, Matte Jansson och Linus Rönnqvist kom in mitt under säsongen. ”Sparris” blev klubbdirektör och Esplund var i Ryssland. Patrick Johansson var länge aktuell att ta över som tränare innan det föll på ”Pära” och Ari. Men ni gick till final i svenska cupen!

Det året går under namnet ”den magiska försäsongen”. Vi spelade fantastiskt bra under försäsongen, slog ut Hammarby ur svenska cupen och mötte Edsbyn i finalen där vi förlorade på straffar. Då fanns det en positiv atmosfär i gruppen. Möjligen att vi inte riktigt hade gjort grunderna fullt ut, för sen när elitserien drog igång tappade vi det. Plus att vi fick en del skador, för det var en ganska liten trupp. Det blir ganska känsligt och det är väl det som är bandyns stora dilemma, totalt sett. Bristen på tillgången till bra spelare.

Men hur var stämningen i laget den säsongen då? Kontraktet säkrades i sista omgången när ni slog Bollnäs hemma med 8-6.

Jag vet att i hemmamatchen mot Örebro fick Danne lite hybris mitt i sin skadefrånvaro och skulle in och spela. Det var nästan så att vi fick bära ut honom på isen. Så tog han 2-3, ja det var ju inte skär men… försök till skär. Han var helt inne på att spela men fick gå in i omklädningsrummet igen. Sen var han borta i ytterligare 2-3 veckor. Det kändes ändå som att vi byggde nån sorts klubbstyrka, gick samman och bestämde oss för att fixa det. Det var också då hallen började byggas, det gjorde nog en hel del. Vi fick nånting att se fram emot och ett mål. ”Nu ska vi bygga nånting här, på allvar”. Att åka ur i det läget hade ju inte funkat, det var inget alternativ.

Ni fick in Kent Edlund och Iivo Wegelius som tränare säsongen efter, 2009/2010.

Ja och Iivo kom in med en helt annan träningsmentalitet. Jag gillade honom. Vi gick från att träna mycket tung styrketräning till att träna mer funktionellt, så det kändes som att han gjorde ett bra jobb det året. Vi var grymt bra tränade. Edlund var ju vad många hade efterfrågat, en tränare utifrån. Framför allt kanske han bidrog till en annan syn på det defensiva spelet, som inte riktigt hade varit Villas adelsmärke innan. Han jobbade mycket med att skapa roller för att vässa laget. Som helhet.

Spelmässigt gick det ganska bra den säsongen med en förlust på de första elva matcherna och ni ledde elitserien ganska rejält. Sen slutade det med en fjärdeplats och semifinal mot Hammarby efter att ni slagit ut Edsbyn. Det var väl då man kan säga att Villa etablerade sig som semifinallag?

Ja, de tycker jag och den matchen jag minns är invigningsmatchen mot Kungälv som var en fullständig kross. Esplund satte fyra straffar den matchen har jag för mig och skulle även sätta en femte, men brände den. Hallen betydde mycket, men samtidigt var det året då vi blev riktigt etablerade igen kan man säga.

Ni fick in Timo Arjanko och Denis Riabchevski bl a.

Ja, just det. Arjanko kom nog via Holopainen tror jag. Denis hade Kent haft i Vetlanda tror jag. Han gjorde en bra säsong då, kanske inte poängmässigt, men som rollspelare. Arjanko hade det lite jobbigare att hitta rätt i sin roll. Han var fantastiskt snabb men saknade kanske spelsinnet.

Esplund var tillbaka också, men fick återigen ett kontraktsförslag från Ryssland mitt under säsongen och så spelade han halv ganska mycket.

Ja, det var nån match han blev punktmarkerad. Jag tror det var så det började faktiskt, han gick ner på halven för att få bort sin punkt. Det gillade han inte. Samtidigt fick han åka ganska mycket i ”tomme” i några matcher, när han var punktad, så då ställde han sig mer eller mindre vid sargen. Där gjorde han en uppoffring och det gynnade laget, även om han själv var aningen frustrerad över att inte vara så delaktig.

Ni slog ut Edsbyn i fem matcher, det var en gastkramande kvartsfinalserie. I semifinalen mot Hammarby gick det inte alls.

Nej, det var väl så. Vi hade fem tajta matcher om jag minns rätt och semifinalen drog ju igång bara två dagar efter. Vi hade inte fysiologiskt hunnit hämta oss till den fajten. Edsbyn var bra då, så bara det var en fjäder i hatten. Men sen är det ju det där, hur mycket vi kunde leva på känslan av att vinna? Det kommer en verklighet också och det var nog det som tog ut sin rätt emot Hammarby. Det blev både fysiskt och mentalt övermäktigt att ladda om. Vi hade chansen hemma i första matchen och gjorde det riktigt bra, en av de där matcherna som jag känner att ”hade vi tagit den hade det kunnat bli nåt helt annat”. De sista åren är det några såna mot SAIK som påminner om varandra. Sen var det inget snack, de andra två mot Hammarby på bortaplan, men det kändes som att vinnarmentaliteten började byggas upp igen där, efter ”den magiska säsongen” 04/05.

Året efter slutade ni fyra i elitserien och åkte ut mot Bollnäs i semifinal. Ni fick in David Karlsson, Klas Nordström, Petter Björling och Erik Rosengren.

Det var ju framför allt att kunna värva Davva som var en signal om att det var nåt på gång. Det var väldigt bra gjort att få hit honom, samtidigt som vi fick med Petter som kanske var en av de mest lovande i sin åldersgrupp. Jag tror det var lite huggsexa om honom.

Hur ser du på det, för han har ju inte riktigt blommat ut, Petter?

Det kanske är ett exempel där han inte har fått fullt mandat och spelats in fullt ut, så det är lite svårt att säga var han står tycker jag. Han har en fantastisk teknik och bra skridskoåkning, men det kom ganska många spelare på några år och det blev trångt om platserna. För att utvecklas måste man spela och ha förtroende.

Det blev en riktig holmgång i kvartsfinalen mot Broberg, bl a 7-6 i sudden hemma i den tredje matchen. Vad kommer du ihåg av det?

Det var en fantastisk stämning i arenan. Det är såna matcher som jag tror är svåra att få någon annanstans än här. Det var också en sån där injektionskick, som när vi slog ut Edsbyn året innan, som bygger upp lagets vinnarkänsla. Om nu matchen året innan mot Hammarby var en sån då man tappade energi så var den här en sån då man vann energi.

Sen blev det ändå tre raka mot Bollnäs i semin och jag kommer ihåg att efteråt begrep jag inte riktigt hur det hade gått till, för jag upplevde nästan alltid att ni hade varit bättre.

Nej, men det handlar ju alltid om att göra flest mål. Det är en klyscha, men jag tror det var i det slutspelet de satte ganska många fasta. De hade en jättehög procent och det är tufft, fasta är viktiga i bandy. Men rent spelmässigt och chansmässigt tror jag nog att vi inte var mycket sämre än dem, även om tre raka är tre raka. Det kan aldrig snackas bort.

Det var en del hallkrångel också, under slutspelet. Sävehof spelade Champions League-handboll i arenan. Danne gick ut i NLT och beklagade sig.

Ja, det kan man fundera på. Samtidigt som det är en evenemangshall och jag tycker det är jättekul att det används till så pass mycket så fanns en viss frustration, i och med att bandyn är Lidköpings varumärke nummer ett, att man plockade hit klubbar från andra städer som gick före. Vi hade ändå lagt ner några månader och träningspass på att vara så bra förberedda som möjligt inför ett slutspel. Att det då blir förändringar som stör, det känns lite onödigt.

Det var t o m snack om att ni skulle spela i Arena Vänersborg istället.

Jag vet inte hur långt bort det var, men det var kanske också lite…

Spel för galleriet?

Jag tror det, men jag kan tänka mig att Sparris undersökte det på allvar. Jag tror det löste sig ganska bra ändå.

Jo, det som hände var att volontärer gick in och städade undan den där handbollsmatchen rätt fort, så att ni skulle kunna spela i arenan.

Ja just det, så var det! Det är ett fantastiskt engagemang, det får man säga. Det hade kanske inte heller hänt på så många andra ställen. Så det är häftigt.