Krönika: Mental coachning
Vad ifrån förra veckans elitserieomgångar är det mest bestående minnet? Om jag får välja så blir det trots flera uppseendeväckande resultat, två uttalanden av två mentala coacher som hamnar överst på listan.
I samband med Villas bortamatch mot Sandviken uppstod ett visst rabalder kring Sandvikens mentala coach Marko Ruuskanen och hans teorier om varför Villa inte kommer att vinna SM-guld. Han påstår sig ha ”sett ledare, sportchefer och annat löst folk stått och skrikit vid sidan om” och ”att få ett lag att prestera i den miljön är inte lätt”. ”Det som skulle kunna vara ett charmigt lag blir lätt ett gnälligt lag.” Han menar att detta sammantaget är den största anledningen till att Villa aldrig kommer att vinna guld.
I efterhand har det tyckts och kommenterats flitigt på sociala medier angående uttalandet. Vissa i och omkring Villa har tyckt att Ruuskanen har en poäng medan andra, exempelvis Martin Berggren som kallar det hela för engagemang snarare än gnäll, hade låg till ingen förståelse för resonemanget. I en intervju med NLT omedelbart efter den hemska 3-12-förlusten mot SAIK fick också Villas mentala coach Julius Demburg en chans att ge sin syn på kollegans uttalande. Efter att jag sett intervjun kunde jag ganska snabbt konstatera att Julius Demburg knappast kan kvalificera sig som vare sig ledare eller ”löst folk”. Åtminstone inte enligt Marko Ruuskanens definition.
Demburg markerade tydligt att han inte höll med om att det gnälls för mycket under matcherna, utan hänvisade även han till ett stort engagemang både hos sig själv men även andra som jobbar runt laget. Han menade också, även om han ville akta sig för att analysera själva spelet för mycket, att storförlusten inte hade så mycket med det mentala att göra utan att Villa helt enkelt blev genomåkta i första halvlek. Därefter fortsatte han med att berömma spelarna för att de trots allt kämpade och säger också slutligen att han tycker att de kan ”kliva av isen med huvudet högt”.
Rätta mig om jag har fel, men detta får nog ändå betraktas som ett mindre gnälligt uttalande…
Detta lutar nog t o m mer åt ett positivt än ett negativt uttalande i mitt tycke när jag tänker efter…
Om jag ska vara helt ärlig så är det faktiskt näst intill ett provocerande positivt uttalande…
Jag vet inte vad Demburg tänkte i den där intervjusituationen, om han bara ville motbevisa Ruuskanen, om han ville trösta de överkörda och genomåkta Villaspelarna eller om han faktiskt sa det han verkligen tyckte. Men efter 3-12, även om det ”bara” blev 1-4 i andra halvlek vilket (teoretiskt sett, med en rejäl ansträngning) skulle kunna ses som en uppryckning, så hoppas jag innerligt att ingen klev av isen med huvudet högt, för det hade varit ännu mer provocerande.
I ”Bandyhörnan” i förra veckan pratade undertecknad om sin genuina oro efter raset mot SAIK och jämförde känslan med hur det var att hålla på Villa under stora delar av 90- och 00-talet. Demburgs uttalande är den enskilt största anledningen till denna oro.
När dagens Villa, vars uttalade mål är att vinna SM-guld, förlorar med 12-3 vill jag inte höra förlåtande fraser om att de kämpade och att de kan hålla huvudet högt.
Jag vill höra att det var för jävla dåligt, att det inte finns några ursäkter och att ingen i laget kliver av isen med godkänt betyg. Och utan att ha någon direkt aning om vad det innebär att vara mental coach eller på vilket sätt han är tänkt att hjälpa laget så vill jag särskilt höra det ifrån honom. Sen får Marko Ruuskanen tycka vad han vill om dessa eventuella uttalanden. Han har trots allt ganska lite med Villa att göra när allt kommer omkring.
Min egen åsikt i frågan gnäll vs engagemang är egentligen också ganska ovidkommande. Så länge spelarna inte har några invändningar mot ledarstabens sätt att arbeta så har inte jag det. De senaste fyra åren har dock varit de mest framgångsrika i klubbens historia så någonting har de uppenbarligen gjort ganska så bra.
