Snö, regn och kyla
Efter gårdagens snömatch mot Bollnäs så kör vi en liten tillbakablick på ett par vädermatcher från förr.
Några extrema vädermatcher har man ju upplevt i sitt supporterliv. Bilden ovanför är från en bortamatch mot Boltic på Tingvalla 2004. Matchen var inte bara minnesvärd på grund av det myckna snöfallet utan också för den något udda speltiden 1x45 och 2x22,5 minuter. Motala, Västerås och Broberg samma säsong bjöd också på rejält snöoväder när Villa var gäster. Bollnäs borta 2014 var likaså en klassiker med snö, 17 minus och kraftig sidvind. Det finns otaliga matcher som man skulle kunna berätta om.
Det har snöat ordentligt även hemma i Lidköping vid några tillfällen. Från min barndom kommer jag ihåg små glimtar från publikrekordmatchen mot Selånger 1981. Nästan 9000 personer kantade Isstadion trots snöstorm. Kändes inte som man brydde sig lika mycket om väder och vind på den tiden. En gång i slutet på 90-talet så fick dock en match mot Motala skjutas upp från fredag till söndag på grund av snöfall och hård blåst.
Det har nog ändå varit vanligare med regnmatcher genom åren känns det som. I alla fall i den här delen av landet. Ett klassiskt moment i matcherna på Isstadion förr i tiden var när vaktmästarna kom dragandes med en jättestor slang som de släpade längs med isen för att samla upp vattnet i den mån det var möjligt.
Köldmatcher har det också blivit några stycken. 24 minus i Vetlanda på 90-talet minns man med skräckblandad förtjusning. Sedan också ett gäng med matcher runt 18-strecket när det blåst rejält och den verkliga temperaturen varit betydligt kallare än så. Falun borta för tiotalet år sedan var ett sådant tillfälle då man nästan fick brytas loss från läktaren efteråt.
En bortamatch i Bollnäs på 2000-talet fick ställas in på grund av kylan. Vi var några supportrar som åkte upp och fick reda på att det blivit inställt när vi bara hade ett par mil kvar. När vi ändå hade kommit såpass långt så beslutade vi oss för att åka in till Sävstaås i alla fall för att kolla arenan och känna lite på kylan. Det blev nästan en chock för kroppen när vi klev ut på parkeringen. Vi "sydlänningar" är inte gjorda för sådan kyla.
Kallaste matchen hemma på Isstadion var kanske mot Edsbyn i början av 2000-talet då det small till och blev snudd på rysskyla. Eftersom jag aldrig haft vett nog att klä mig efter väderlek så förfrös jag fingrar, tår, cojones och förmodligen alla andra kroppsdelar också. Fryser fortfarande ända in i själen bara jag tänker på't. Villa vann i alla fall med 1-0, det värmde nog lite trots allt.
Avslutningsvis så älskar jag ju bandy utomhus och för egen del hade jag gärna struntat i bekvämligheten inomhus och istället sett att alla matcher spelades under bar himmel. Men det måste innebära schyssta förhållanden för spelarna också. Det är ju faktiskt det viktigaste av allt och hur många gånger per säsong kan man egentligen erbjuda riktigt bra förhållanden utomhus. Känns lätträknade.
