-
Tre raka segrar och nya kontrakt
Med tre raka segrar i bagaget, varav de två sista får räknas in i kategorin imponerande sådana, står Villa nu på den plats de letat efter hela säsongen. En plats där de kan se framåt utan att känna sig ängsliga och utan att tvivla på att uppgiften går att lösa. Broberg på Hällåsen är av tradition inte den match man ser fram emot mest på säsongen, men just idag känns det av någon anledning som möjligheternas match.
Till att börja med måste de senaste kontraktsförlängningarna naturligtvis avhandlas och kommenteras. Mattias Johansson var först ut och är klar för ytterligare en säsong. ”Bomben” har haft vissa svårigheter att hitta sin plats i laget sedan han kom inför fjolåret, men sedan han placerades på vänsterhalven inför hemmamötet med morgondagens motståndare Broberg, har han visat stabilitet och en sakta men säkert stigande form. Om inget oförutsett inträffar lär han bli kvar på sin kant säsongen ut och kan då inför nästa gå in med ett stärkt självförtroende och bättre förutsättningar för att kunna bidra med sina kvaliteter.
Att Villa också väljer att förlänga med Johan Malmquist de kommande två åren är något som värmer mitt hjärta särskilt mycket och får mig att knyta näven i fickan så att knogarna vitnar. Jag ska vara helt öppen, vilket jag även varit tidigare, och berätta att jag varit såväl klasskamrat i sex år som lagkamrat i det tredubbla, både i fotboll och bandy, med ”Malmen” och kan knappast hävda min objektivitet i frågan. Men att i dagsläget förlänga med den mest rutinerade egna produkten vi har i klubben kan vara det allra viktigaste draget i jakten på SM-guldet. Johan har Villa i blodet och Villa har Johan i blodet. Han räddar hörnor med alla tänkbara och otänkbara kroppsdelar, dundrar även in en och annan på egen hand och gör i regel aldrig en dålig match. Stabiliteten personifierad i ett Villa som svajat alltför mycket.
Ytterligare tillkännagivna kontraktsförlängningar är att vänta enligt uppgift och en inte alltför kvalificerad gissning av redaktionskollega Rasmus Carlsson säger att Erik Rosengren är den som satt sin kråka på nästa papper. Klubben visar i så fall därmed att man tror på ”Rosen” och att han efter att förhoppningsvis ha fått en komplett försäsong i benen kan gå in i säsongen 2015/16 med återvunna fysiska förutsättningar för att kunna bli så bra som han var finalsäsongen 2011/12. I detta fall är jag helt enig med klubben i deras resonemang och konkurrensen om platserna i försvaret kommer med all sannolikhet vara ännu hårdare framöver.
Min förhoppning framöver är att ”Bombens”, Malmquists och Rosengrens exempel följs av primärt Tim Persson, Lars Fall och framför allt Jesper Eriksson. Tre spelare som blivit tongivande i Villas jakt på stabilitet den senaste tiden och som samtliga sitter på utgående kontrakt, varav Fall förvisso har ett optionsår. För Persson och Fall känner jag egentligen ingen större oro då jag tror att de båda vill stanna och att detta är en ömsesidig ambition hos klubben. Vad Jesper Eriksson har för tankar om framtiden däremot, känns ganska ovisst och sett till den betydelse han har haft under säsongen så är detta högst oroväckande.
Villa har nu hur som helst tre raka segrar bakom sig med den sammanlagda målskillnaden 40-9, vilket givetvis imponerar. Min tro och förhoppning är att matcherna mot Vetlanda och Hammarby nu har gett det självförtroende som krävs för att Villa skall bli ett lag att räkna med i slutspelet. Det har också lyft undan det ok av press som funnits på deras axlar och som de hela tiden blivit påminda om. Dels av sig själva men framför allt av oss supportrar. Tack vare segern mot Hammarby kan laget antagligen t o m förlora imorgon utan att behöva ställas mot väggen av någon och det måste betraktas som en befrielse för alla inblandade. De kan för första gången den här säsongen spela så gott som helt utan press.
Chansen på en fjärdeplats finns som bekant fortfarande men är enligt mig av underordnad betydelse. Kan laget avsluta med ytterligare två segrar på de tre sista matcherna så känner jag mig mer än trygg i att de kan hota vilken motståndare som helst i kvartsfinalen, hemmaplansfördel eller inte. Detta lär sannolikt också samtliga övriga slutspelslag känna till och målet inför slutspelet bör i slutändan inte vara något annat än att bli det lag som ingen vill möta. Till det målet skulle jag nog dessutom säga att vi har kommit mer än halvvägs.
