Villa förnedrat av Västerås
Villa är återigen utslaget i tre raka matcher i en semifinal. Det sätt det skedde på den här gången saknar dock motstycke i klubbens historia. Det sista halmstrået som det skulle famlas efter tycktes den urstarka ardennerhästen Västerås SK käkat upp redan innan Roland Fager blåste igång matchen. Förlusten skrevs till pinsamma 0-8 (0-6) och Villa avslutar säsongen med sin överlägset sämsta insats sedan förlusten med 12-3 borta mot Sandviken hösten 2013. Detta när det gällde som allra mest.
När Ted Bergström efter 50 sekunder kunde göra 1-0 på tennis, ensam med inte mindre än sju(!) Villaförsvarare omkring sig, och Daniel Andersson sedan efter fem minuter missade sitt förtielfte friläge med Andreas Bergwall i denna matchserie så var det en fingervisning om vart den här drabbningen var på väg. Att det skulle bli så plågsamt som det i slutändan till slut blev var dock inget man kunnat föreställa sig ens i sina värsta mardrömmar.
Efter en kvart jonglerade sig Johan Esplund igenom och gjorde 2-0 mot ett Villa som knappt såg ut som att de ville vara på plats. Västerås kunde nonchalant lyfta den ena skridskon från isen och glida runt på den andra utan att Villa ens förmådde skapa ett enda vettigt anfall. En halvtimme och fyra mål senare var David Borvall den ende som kunde kliva av isen i halvtid med något som kunde liknas vid ett godkänt betyg och det säger inte lite det.
Den andra halvleken var runt två minuter gammal när Jonas Nilsson enkelt lade in 7-0. David Karlsson satte en straff i ribban och därefter kom också 8-0. Att siffrorna inte växte i samma tempo resten av matchen får vi ödmjukt tacka hemmalaget för. Om det var av välvilja eller rent ointresse förtäljer inte historien och egentligen är väl det av akademiskt intresse. Förnedringen var hur man än vrider och vänder på det total och Villa kunde bara åka av isen med svansen mellan benen.
Att förlora mot Västerås är ingen skam. Att åka ut i semifinal är ingen skam. Att förlora i tre raka är heller ingen skam. Men att göra det på det här sättet är så långt bortom skam så jag vet inte hur jag ska formulera mig. I två matcher har Villa visat att de spelmässigt kan matcha Västerås, att de med normal utdelning har minst lika stor chans på final och att man trots en svajig och mentalt påfrestande säsong faktiskt kan hitta tillbaka till ett vägvinnande spel och utmana och pressa de bästa. Hur kan man då gå ut till en tredje semifinal och från första minuten ge intrycket av att man hellre hade suttit kvar i omklädningsrummet? Hur kan man inte vilja mjölka ut det absolut sista som finns för att åtminstone kunna lämna SM-slutspelet på ett värdigt sätt? Hur kan man se så fullständigt ointresserad ut i säsongens överlägset viktigaste match? Hur?!?
Jag har under hela den här egendomliga och stundtals obegripliga säsongen försökt att sträva efter att så nyanserat som möjligt ge min syn på varför det har sett ut som det har sett ut och varför det har gått som det har gått. Jag har fått skit för det i forum och kommentarsfält och den skiten har jag tagit med glädje. Jag har hela vägen någonstans vågat tro på en vändning och varit optimistisk, men hur jag ska kunna nyansera mig efter det här övergår mitt förstånd. Affekt är i regel inget bra bränsle, men alla har sin gräns.
Till att börja med kan ni ersätta mig och alla de andra supportrar som valde att köpa matchen på nätet för 99 bortkastade kronor. Därefter förväntar jag mig en offentlig och uppriktig ursäkt. Man spenderar en hel onsdag på jobbet med att ha svårt att fokusera på sina uppgifter för att tankarna hela tiden svävar iväg mot en avlägsen dröm om SM-guld. Man känner pulsen stegras ju närmare avslag man kommer och även om man innerst inne kanske inte tror på det så växer även hoppet. Man slungar redan två dagar innan ur sig irriterade tweets därför att en flyttad matchtid omöjliggör närvaro på plats för att stötta det lag man brinner för och har brunnit för i snart sagt 30 år. Bara för att inse att man själv, hemma i soffan, framför en medioker webbsändning med mediokra kommentatorer, upplever sig som mer känslomässigt närvarande än samtliga Villaspelare på isen.
Jag visste på förhand att jag skulle ha svårt att motivera mig till att se en eventuell bronsmatch på plats. För mig är säsongen slut när man har förlorat en semifinal och en meningslös förmatch till den match man hels av allt vill se Villa spela varje år känns osexigare än björnen Baloo i suspensoar. Efter det här vet jag inte vad som ska krävas för att ändra min uppfattning och få mig att, av någon anledning som jag i nuläget inte ens kan fantisera ihop, ta mig till Tele2 Arena nästa lördag. Det är förvisso 10 dagar dit och mycket hinner hända i hjärta och skalle till dess, men den här besvikelsen känns i nuläget betydligt mer långlivad än så. Jag skäms.
