Kendrick Perkins är överskattad
Den 22 februari byttes Kendrick Perkins från Boston till Oklahoma City i en känsloladdad affär. I samma veva började Boston förlora matcher. De båda händelserna är orelaterade.
Vad är det för fel på Boston Celtics? En stark start på säsongen gjorde att det såg ut som om förstaplatsen i East var vigd åt dem. Miami höll fortfarande på att lära känna varandra och dominerade inte alls på det sätt som folk förväntat sig. Chicago hade en ny coach, förlorade Calors Boozer till skada innan säsongen börjat och Joakim Noah efter 24 matcher. Orlando's näst bästa spelare var fortfarande Jameer Nelson och något annat motstånd syntes inte till.
Men NBA är en bräcklig liga och det krävs inte särskilt mycket för att skifta maktbalansen. Miami hittade sin rytm i december och började krossa folk åt höger och vänster. Chicago lärde sig Coach Tom Thibodeau's system, fick tillbaka Boozer och tuffade försiktigt uppåt i tabellen. Orlando... okej, Orlando är fortfarande ganska harmlösa.
Boston däremot, bytte bort Kendrick Perkins, sitt defensiva ankare, vid trade deadlinen och därefter har det gått söderut. 14 vinster och tio förluster sedan 22 februari. Allt på grund Perkins. Eller?
Fel. Jag vet inte hur, men alla verkar glömma bort att Kendrick Perkins slet av sitt ledband i NBA-finalerna mot Los Angeles Lakers förra säsongen och spelade inte en enda minut för Boston före den 25 januari.
Från starten av säsongen till årsskiftet, när Boston vann 24 av 31 matcher satt Perkins i prydliga kostymer på bänken och gjorde rehabövningar på sin fritid. Boston hade dock försäkrat sig under sommaren genom att signa både Shaquille och Jermaine O'Neal i hopp om att en av de två skulle kunna hålla sig friska nog att spela 25 minuter per match.
Under de första 31 matcherna var Boston ett slagskepp mot resten av ligans jollar. Shaq fyllde Perkins defensiva skor till 100% och kryddade dem med en anfallsrepertoar som Perkins aldrig haft. Helt plötsligt behövde inte Boston spela fyra mot fem i anfallen längre.
Även om Shaq vid 39 års ålder bara är ett fragment av den spelare han var för tio år sedan är han fortfarande en av de svårare spelarna i ligan att stoppa när han fångar bollen i straffområdet.
Få i NBA är bättre på att leverera bollen i straffområdet än Boston's point guard Rajon Rondo. Se på Rondo's splits för den här säsongen. I oktober, november och december snittade han 14,3 assist. I januari, februari och mars? 10,1. Jag ogillar att assistera mina argument med assists, som jag tidigare dokumenterat är assist en korrumperad statistikkategori, men en skillnad på 4,3 assist går inte att skylla på sekretariatet.
Det var tydligt rent visuellt också. Kendrick Perkins tillhör toppskiktet av centrar med hemska händer, i samma klass som Kwame Brown och Hilton Armstrong. Alla de dump-offs som Rondo lämnade under korgen till Perkins fumlades ofta bort, och när han väl fångade dem kunde han ofta missa layups eller bli blockad. Shaq kan inte heller hoppa längre, men det behöver han inte eftersom han är 216 cm lång och knappt behöver lämna marken för att dunka.
Man får samma resultat om man slår upp siffrorna för Boston's bästa 5-man units från 82games.com. Rondo-Allen-Pierce-Garnett-Shaq gör 1.17 poäng per anfall och släpper in 0.99. Samma uppställning med Perkins i stället för Shaq gör 1.14 poäng per anfall och släpper in 1.00. En skillnad på 0,04 poäng per anfall kan verkar obetydlig men utslaget över en match blir det nära fyra poäng.
Det går även bra att jämföra Boston's försvarssiffror från i år, när Perkins spelat 12 matcher, mot förra året, när han spelade 78. Säsongen 2009/2010 hade Boston en Defensive efficiency (hur många poäng ett lag släpper in per 100 anfall) på 101.1. I år ligger samma siffra på 97.7. Där ligger skillnaden snarare i att Kevin Garnett missade 13 matcher förra året och spelade halvskadad i ytterligare ett gäng. Perkins frånvaro den här säsongen har inte varit i närheten lika påtaglig.
Så om Perkins inte märkbart påverkar Boston's defensiv, hur gör han då skillnad?
Jag vet att Boston var ett tätt sammansvetsat gäng och alla kände att de blev av med en vän. Perkins själv var till en början väldigt upprörd men efter att ha skrivit på sin kontraktsförlängning med Oklahoma City har det inte varit några sura miner. Perkins har gått vidare och Boston borde göra samma sak.
På grund av sin kontraktssituation hade Boston inte kunnat signa Perkins efter den här säsongen i vilket fall som helst. De plockade essentiellt upp en produktiv ung spelare i Jeff Green i utbyte mot tre månader av Kendrick Perkins.
Om Shaq kommer tillbaka från sin senaste skada och kan spela 20-25 minuter i slutspelet, då kommer Boston kunna vara med och slåss om årets titel. Om inte, då kommer General manager Danny Ainge få höra det från alla håll att han bytte bort en vital del av en mästerskapskandidat som inte har så många mil kvar på mätaren.
Det är kanske inte rättvist, men så kommer det vara och Danny visste om det när han godkände bytet.
Sanningen bakom Boston's uppgång och fall har varit oberoende av Perkins som, återigen, spelat hela 12 matcher för Boston den här säsongen. Boston fick en fantastisk start tack vare Shaq och blev mediokert så fort han skadade sin hälsena kring nyår.
NBA-kolumnister har pratat om en omställningsperiod som anledningen till att Boston inte hittat sitt spel sedan trade deadlinen. Det är helt absurt eftersom de bytte bort en spelare som inte tillförde någonting den här säsongen. Skillnaden mellan Boston i november och februari är The Big Shaqtus, inget annat.
