Det är sånt här man spelar fotboll för
Att efter ett halvårs mörk försäsong få gå in och spela en premiär och tillsammans med sina grymma lagkamrater få göra en strålande match och köra över motståndarna, det är sånt man spelar fotboll för
Karlsson hoppar runt och skriker. Ali, i en för stor träningsoveralljacka, brinner i ögonen. Hezha är helt utpumpad efter många kilometers krig ute på planen, och Badji ler åt allt och alla efter sina två mål.
För de flesta fotbollsspelare ligger mycket av tjusningen med spelet i att få tillhöra en grupp. När man spelar och tränar tillsammans såpass mycket som vi ändå gör i t.ex. Sollentuna United blir laget som en andra familj. Att då efter så mycket krigande på frusna konstgräsplaner, i slitna gym och snöiga löparbanor tillsammans få gå in och köra över Råsunda i seriepremiären med 3-1 känns då så otroligt underbart och efterlängtat.
Man kände redan i första halvlek att vi var laget som ville mest. Både jag själv, JG och Badji hade farliga skott som Råsundas keeper räddade med bravur. Förutom många hörnor skapade Råsunda i stort sett ingenting och man kände glöden och passionen för uppgiften som hela tiden fanns i laget.
Afrim och Mackan glödde i mitten och satsade allt i varenda duell. På kanterna forsade Hella och Maikel fram utan den minsta rädsla. Hela mittfältet vann i stort sett alla närkamper och med vårt fina kombinationsspel sågade vi oss gång på gång igenom Råsundas lag.
Längst upp var Badji enorm med sin fina teknik och ständiga spelbarhet. Man får dock inte glömma det enorma arbete och de uppoffrande löpningar som Karlsson tar för at Badji ska få det spelrum han får.
Man känner tydligt i vilka matcher som United verkligen brinner för uppgiften. Jag känner själv att den här glöden börjar infinna sig i varje match nu, och kan vi hålla den här inställningen, och samma vilja att offra oss för varandra, tror jag att det här division 2-äventyret kan bli riktigt roligt.
Glädjen när Badji sätter 1-0 är en så grym och så äkta känsla. Man hör publiken (Ronnie är enorm på läktaren idag) jubla och glädjehögen som bildas kring målskytten bara bubblar av lättnad och glädje. Afrim tar sats över hela planen och attackerar hela klungan med ett riktigt brutalt glädjehopp á la övertänd Rio Ferdinand. Många slår ihop skallarna av att plötsligt ha 80kg Afrim på axlarna, men ingen bryr sig. Glädjen är total och alla tänker bara på målet.
Vi visar moral som tar tillbaka matchen efter deras olyckliga kvittering. När Mackan nickar in 2-1 känns det både välförtjänt och rättvist. Trots vår underlägsna snittlängd på spelarna i laget är vi först på de flesta höjdbollar vid dagens många fasta situationer, vilket visar på att vi verkligen satsade allt idag.
När sedan inhopparna Jeff och Lukas snyggt dukar upp för Badjis andra i öppen bur kan hela laget till slut pusta ut och bara le. Jeffs strålande vändningar på mittplan och kyliga bollhållande tills han tajmade Lukas perfekta löpning var riktig fotbollsporr, och visade prov på den spetskompetens som finns i truppen.
Jag känner stolthet över vår match. Vi var underdogs, i alla fall på pappret (2,75 jämfört med Råsundas 1,75 ggr pengarna), men visade redan från början att det var vår match. Har vi inställningen med oss kan det gå hur bra som helst!
Citatet:
Jag vågade inte säga det live, men i glädjeruset efter premiärsegern så levererar jag här veckans citat som denna veckan är hämtat från fredagens träning och assisterande tränare Limpar.
"100 spänn om du frågar vad hans morsa heter" (Anders innan träningen efter Owes sedvanligt otroligt pålästa genomgång av motståndarna. Denna gången låg mycket fokus på att vi skulle stoppa mittfältsgeneralen Steinbock, som Owe verkligen kunde utan och innan. Fysisk status, form och skostorlek, ingenting undgår vår demontränare!
Nu kör vi på grabbar!
