En osannolik avslutning på en dålig dag
Hosta på gränsen till fågelinfluensa, världens sjukaste förlust i en mass-kluns och försöket att träffa ribban hamnade närmare hörnflaggan. Allting hade gått emot Jens Åberg hittills under dagen. Men skam den som ger sig och till slut satt bollen där, precis där den skulle.
Vissa dagar känns dåliga. Allting verkar gå emot dig och du känner att flytet och medgången befinner sig på andra sidan jorden för tillfället.
Jag verkade ha en sådan dag igår. Ingenting verkade riktigt stämma och jag hade inga större förhoppningar på dagen för mig själv. Därför kom mitt första mål på ett halvår som en smärre chock. En riktigt rolig smärre chock. Här kommer en redogörelse av gårdagen, helt ur redaktör Åbergs egen synvinkel.
-------------------------------------------------------------------
Hostan har funnits där i två veckor nu. En irriterande rethosta som aldrig verkar försvinna och får mig att låta som en kvävd jävla kråka vare sig jag springer runt på mittfältet, är med tjejen eller försöker sälja datorer på jobbet.
Som allra värst var hostan förra helgen, och jag tvingades surt att lämna återbud till hemmamatchen mot Brynäs. Tog mig i alla fall till träningarna under förra veckan och hostade mig igenom dem såpass bra att jag grejade en plats på bänken till den på förhand otroligt tuffa bortamatchen mot Sandviken.
Söndagen grydde med ett riktigt skitväder. Kylan tryckte över Sollentuna och från Sandviken hördes rapporter och snöblandat regn från dagen innan.
Frös mig de dryga 20 minuterna från flickvännens residens i Töjnan till Sollentunavallen för den gemensamma lunchen innan avfärden till Sandviken. Jag hostade, jag frös och jag trampade i vattenpölar. Kände ett intensivt behov av att snyta mig. Kom fram till Villan där delar av laget satt samlat och styrde genast stegen mot toaletten för lite papper. Pappret var självklart slut och jag fick avnjuta Thures lunch med en näsa så täppt att jag knappt kände smaken av spaghettin med köttfärssås.
I väntan på bussen kom det vanliga samtalsämnet upp. "Vilken film blir det på bussen idag då grabbar?"
Men något stämde inte. "Vadå, har ingen någon film med sig, men åååhh va slarvigt!"
Limpar kommer på att vi ska samlas i en mass-kluns. Vi var nio stycken, och den som förlorade skulle få ta på sig att köpa dvd-filmer till resan. Jag tvekade lite, kände att jag inte hade råd med dyra dvd:er. Men vafan, hur stor är chansen att torska? 1/9 eller drygt 10%. Dessutom anser jag mig vara rätt bra på sten-sax-påse.
Eftersom vi var så många så tog alla självklart olika hela tiden, vilket innebar att alla tog ut varandra och ingen åkte ut. Det mest spännande på de första 30 omgångarna var att Richard tog grävskopa en gång och riskerade diskvalificering. Nu blev så inte fallet och Richard tilläts sten-sax-påsa vidare.
Jag hade inledningsvis växlat ganska mycket. Kört mycket påse, lagt in en sten här och där och ibland djärvt kontrat med en sax. Nu började jag tappa sugen och hade kört relativt konsekvent på stenen ett tag. Så också denna sista gång. Jag knyter min näve och ser till min förvåning att det är ovanligt många skrämmande påsar omkring mig. Spänningen stiger, har inte en enda människa en liten sax framme? Efter ett "moment of truth" med allvarsam tystnad höjer Ronnie sitt pekfinger och pekar på mig. Han säger ingenting, han bara vrålar av glädje. Resten av gänget hakar på, de har insett vad som har hänt. Varenda en i ringen har valt påsjäveln. Alla utom jag. Vad är oddsen liksom. Kom igen! Jag säger som Jeff, jag orkar inte...
Vad dom skulle hålla på sen också. Jag kände mig som en apa i en bur som de andra pekade på och skrattade åt. Särskilt de gamla, JG och Ronnie hade väldigt kul och frossade i min olycka. Jag plockade upp en Offside ur min väska och låtsades vara intresserad av att Milan Baros trodde på Tjeckien som en outsider i EM.
Efter en dryga tvåtimmars bussresa med nyinköpta filmen "The Animal" (Anabola interner som slogs inne på ett fängelse varvat med oengagerande story om ungdomar i drogmissbruk och våld ute på gatan) kom vi så fram till Sandviken. Solsken och en anläggning ("Här skulle vi kunnat ha haft vårt träningsläger", sa Monir") mötte oss och vi kände oss lättade över att slippa det snöblandade regnet.
Stora omklädningsrum och uppdukad buffé med bullar, yoghurt, frukt och dryck gjorde att vi nästan kände oss som proffs, förhoppningsvis skulle vi även spela som sådana.
Min första bolltouch för dagen höll inte riktigt proffessionell klass. Sitter man på bänken är ett återkommande inslag att tävla i att träffa ribban från straffområdesgränsen på uppvärmningen. Mitt första försök var helt obeskrivligt uselt. Det halshögg hur som helst nästan en funktionär från Sandviken och ledde till att Ronnie för andra gången för dagen behövde lägga sig på marken för att vråla ut sin glädje åt sin roliga lagkamrat Jens.
Jag måste berömma vårt lag. Vi gör en grym match taktiskt och stänger helt alla uppspelsalternativ för Sandviken. De kommer inte fram längs marken och så länge de tvingas dunka upp bollar i luften mot Mackan och Afrim, be my guest.
Två fina mål (Badji och Karlsson) efter två fina framspelningar (JG och Vedad) sätter tonen i första halvlek och när Hezha skvätter in straffen till 3-0 känns matchen ganska klar.
I den 75:e minuten är det dags. Jag ska ersätta en slutkörd Hezha. Sandviken har precis reducerat till 3-1 på straff och jag får order att gå in och balansera upp mittfältet. Jag hostar lite på linjedomaren och springer sedan in för att tillsammans med JG och Saffe se till att stänga mitten.
JG är snäll. Han märkte väl att jag hade haft det jobbigt med kluns-torsk och allmän förnedring och siktade på mig med en frispark. När mittbackarna stannade hemma fanns det bara mig att satsa på i straffområdet. Jag postionerade mig i bortre delen av straffområdet, där den enda motståndaren var en liten skit som inte skulle kunna störa mig det minsta om JG fick bollen dit jag ville.
För att varna Sandviken lite extra ropade JG "Jens!" innan han slog till bollen. Antingen så visste inte Sandviken vem "Jens" var, eller så underskattade de känslan i JG:s högerfot. Bollen kom i alla fall farande mot bortre delen av straffområdet. Peta undan backen med ena armen och pang! Den i Sollentuna United väldigt populära yttersidan smackade upp bollen i taket från nära håll bakom en chanslös keeper och nummer åtta gjorde sitt första mål sedan han lurade Österåkers offsidelinje (antagligen Hella som gick bort sig i mitten) och förnedrade målvakten med en sulfint á la Davor Suker. Mycket är kul med fotboll, men att göra mål slår det mesta.
"Smokin' Aces" på vägen hem i bussen får ändå godkänt. Galna tyskar, en odräglig Jeremy Piven och Alicia Keys som Hit(wo)man funkar riktigt bra efter en seger borta mot de tänkta seriefavoriterna. Vi vann, jag tog in lite på Badji i skytteligan och Vedad och Karlsson visade att äktenskapet fortfarande håller, trots ständigt turbulens. Och jag tror till och med att jag hostade lite mindre på hemresan. It's a beautiful day.
