Äntligen!
3 efterlängtade poäng, en nolla bakåt och stabilt lagspel över hela banan. Det var längesen en seger kändes så skön som den igår. Det gjorde inget att Lunkans vinnarramsa med 16 stycken ”Hurra” var lite av en kalkon då känslan i omklädningsrummet var helt underbar.
Solen sken på vackra Vallentuna IP och den positiva känslan var i luften redan vid samlingen.
Det var, enligt Kitten (eller Shitten som Bosse säger), bra kvalité och skärpa på uppvärmningen, vilket jag inte kunde se då jag var fullt upptagen med att smurfa över de häckar som målvaktstränare Nisse hade ställt upp.
Matchen började och med publiken i ryggen lyckades vi ta ledningen redan i den femte minuten efter ett riktigt kampmål där Daniel ”jag kan bara skjuta bredsida” Erlandsson dräper in bollen från nära håll.
Efter målet hamnar vi i en typisk VBK-dal där vi helt plötsligt inte kan passa bollen till varandra trots att vi nästan står två meter ifrån. Vi lyckas sedermera hålla upp spelet och går till pausvila med en 1-0 ledning trots att Gusk hade en hel del boll och hittade in bra bakom våra ytterbackar.
I andra halvlek börjar vi slarvigt men lyckas få ordning på bitarna.
2-0 kommer efter en fantastisk vändning av Jansson och ett minst lika bra inspel av Peyman där Johan Larsson är sist på bollen.
Resten av matchen spelar vi säkert och får tiden att gå utan att egentligen släppa till någonting, något inte vi inte tidigare behärskat. Fjäder i hatten.
Tycker att vi gör en relativt bra match rakt igenom, dock måste vi få bort våra ”downperioder” där vi tappar spelet totalt. Får vi bort dessa så har jag svårt att se att något lag i serien egentligen är särskilt mycket bättre.
¤¤¤¤
Nu fick vi en fantastisk start på hösten och det gäller att vi håller upp detta för vi har en lång väg att vandra. Vi har kvalitén rakt igenom och vi har ingenting att förlora. Tillsammans vet jag att vi grejar detta och börjar klättra.
Heja VBK, nu smäller det. Den röda maskinen har vakn…Nej, vi väntar med det till nästa match förresten.
Max Bergander
