Gästkrönika: Bu eller bä?
Ämnet rättvisa har idag nått även fotbollen och frågan som följer är givetvis, är fotbollen verkligen rättvis? Inte om det var rättvist att Van Persies boll gick in sist, utan, är fotbollen rättvis på det stora hela?
Lek med tanken att Irländska fårindustrin når helt vansinniga höjder, och fårherdarna håvar in så mycket stålar så t.om självaste Bill Gates verkar fattig. Roman vrider och vänder i sin stol och börjar oroa sig för att behöva dela på titeln som fotbollens mest hatade man. Det faktum att han inte kommer kunna köpa loss titeln oroar honom ännu mer.
Tänk nu att en av dessa fårherdar, en man vid namn Ruben Adrianovitch, får sitt livs bästa idé. Hans hjärta har slagit för Arsenal sedan barnsben, och han tänker att nu när Arsenal inte längre kan spela på lika villkor som Chelsea på transfermarknaden (något han anser att vi måste, för att ha chans på Champions League), ser han det som hans plikt att ställa upp. Och han gör det. Arsenal ägs numer av en man vid namn Ruben Adrianovitch. Till följd av detta kraschar London N5:s forum då folks klagomål når nya, oanade höjder. Flygvärdinnorna på Jerusalem Air undrar om Jerusalem har något stort fotbollslag, då det är massa gooners på flyget. Efter ett tag, när hon samlat mod, går hon fram och frågar en av oss. Det visar sig att vi inte alls ska på någon fotbollsmatch, vi skall till klagomuren.
De närmsta veckorna går fort, väldigt fort, och vi är redan framme vid Januarifönstret. Arsenal shoppar som aldrig förr och vi signar spelare som Torres (Som vill ut i Europa och spela CL), Ballack samt Iker Casillas. Dessutom signar vi det amerikanska stjärnskottet Freddy Adu, som får stå på tillväxt. Efter detta börjar Arsenal gå bättre och bättre. Avståndet vi släppt till Chelsea, Manchester United och Tottenham, är dock för stort, och vi kan ej ta ikapp det. Vi slutar alltså fyra i ligan. I Champions League är dock inte allting för sent. Arsenal förbättrar sitt spel och det ser faktiskt ut som att vi för en gång skull kan gå hela vägen. Efter att ha slagit ut Milan i kvarten, börjar man på riktigt inse vad som är på väg att hända. Semifinaldags och Tottenham, som gått så bra i ligan, sitter i omklädningsrummet bredvid. Det var mycket skriverier innan matchen och det blev ännu mer skriverier efteråt. Arsenal vann nämligen med hela 5-0 och Arsenal började liknas vid Sovjet i hockeyn runt 60-70-talet.
Så var det äntligen dags, Arsenal är i final i Champions League. På andra planhalvan står United och väntar. Reyes ser rädd ut. Det visade sig vara obefogat. Arsenal vinner ganska enkelt med 2-0 mot ett United, som oförklarligt nog, såg väldigt omotiverat ut.
Nu till själva kärnfrågan. Hade vi (handen på hjärtat nu) klagat? Hade vi verkligen varit så olyckliga? Eller hade vi tyckt att Chelsea, med Roman i ryggen, mer eller mindre tvingat oss till att sälja oss till Ruben, om vi skall ha någon chans att vinna någonting överhuvudtaget? Och att det är andra klubbars ansvar att själva hitta någon fårherde eller något, som skall ta hand om dem, så att dom också skall ha en chans? Många vrider antagligen på sig och undrar vad som skulle hända med spelare som Fabregas och Van Persie. Svaret är att de hade fått mindre speltid, hade utvecklats mindre, och hade kanske efter ett tag börjat vantrivas. Men när allting kommer omkring kvarstår frågan, vilka ser du helst på Arsenals innermittfält, Fabregas-Gilberto, eller Ballack-Gilberto? Det svider i mig med att säga det, framförallt just detta exempel då Fabregas ligger mig (och alla andra gooners?) väldigt nära hjärtat. Men faktum kvarstår att Ballack för tillfället är en mycket bättre fotbollsspelare än Fabregas, och även om Fabregas lyckats med bedriften att spotta Ballack i ansiktet, ändrar jag ej min åsikt. Så vad är bäst egentligen? Ha Ballack som är svinbra nu, men som blir lite avdankad om tre år, eller ha en Fabregas som är helt ok i tre år och på det fjärde blir den världsstjärna som Ballack är idag? Folk kanske anser att om detta scenario hade inträffat hade vi gått miste om massor av pengar vid en framtida försäljning av Fabregas då hans utveckling hämmats avsevärt, men vad skall vi med dem pengarna till när vi har Ruben i ryggen? Jag säger varken bu eller bä, men det är värt att lägga en tanke på det.
Faktum är, att tanken på att Chelsea kan göra vad sjutton dom vill gör mig uppriktigt förbannad. Det lämnar mig med en känsla av hjälplöshet och frustration. Något som irriterar mig ännu mer är att Roman är något av en hjälte. För var det egentligen inte så att Chelsea var på väg mot konkurs, när Roman klev in i bilden? Det ändrar dock inte det faktum att jag mer än gärna hade gett honom en liten tillrättavisning då han misskött sig å det grövsta. Har man så många klasspelare på bänken, då har man gått för långt. Och enligt mig lär det inte dröja allt för länge innan spelarna själva inser detta.
På tal om Chelsea så undrar jag även vad lille Shaun Wright-Philips tänkte med när han gick till Chelsea. Man kunde tro att styvpappa Ian gett honom en och annan hint men inte det. Trodde SWP själv att Mourinho var den tränare som hade gett honom chansen, även om han kanske spelade dåligt en match? Trodde SWP verkligen att han hade fått ett sådant förtroende av Mourinho som t.ex. Fabregas fått av Wenger? Jag säger varken bu eller bä.
Men frågan kvarstår fortfarande. Vill vi ha Ruben i ryggen eller ej? Jag vet faktiskt inte om jag vill det eller ej. Jag tror inte det. Men jag vet att jag vill vinna Champions League och dylikt. Gör vi det utan Ruben? Visst, alla klubbar som är tippade som kandidater till CL-bucklan har ingen Ruben. Men har inte de flesta av dessa klubbar i dagsläget ett bättre utgångsläge än oss rent spelarmässigt? Frågan ekar högt i mitt huvud. Kan Arsenal verkligen vinna CL utan Ruben? Jag säger varken bu eller bä.
