Sherman topp 5 – Tottenhams sämsta affärer de senaste två åren
Tottenham har sedan slutet av säsongen 03/04 har en oerhörd stor ruljans på spelare. Över 30 spelare har sedan dess köpts in, och ett liknande antal spelare har lämnat. Vissa affärer har varit lyckade medan andra varit mindre lyckade. Just dessa mindre lyckade affärer tar jag upp i veckans lista
De spelare som plockats in kan i stort sett delas in i tre kategorier, europeiska ynglingar, unga engelsmän och äldre rutinerade spelare. I den första kategorin passar spelare som Mounir El Hamdaoui, David Limbersky och Emil Hallfredsson in, medan man till den andra kategorin kan räkna bland annat Michael Carrick, Jermaine Jenas och Michael Dawson. Den tredje och sista kategorin exemplifieras bäst av Edgar Davids, Paul Stalteri och Young-Pyo Lee.
De spelare som under denna period lämnat Klubben består av äldre trotjänare (såsom Gustavo Poyet och Darren Anderton), yngre spelare från reserv- och ungdomslagen (till exempel Michael Malcolm och Owen Price) och andra spelare som helt enkelt inte fått spela (bland andra Pedro Mendes och Noé Pamarot). Gemensamt för så gott som alla spelare som lämnat är att inte hållit den klass som krävs för att kunna bidra till att Spurs blir ett bättre lag.
Merparten av spelaraffärerna har självfallet varit lyckade, men visst finns det även ett par som inte varit så bra, och i vissa fall till och med rent misslyckade. Det är dessa, sämre affärer som Tottenham företagit sig det senaste ett och ett halvt året, som denna jag tar upp i denna veckas lista. Vad man räknar som en dålig affär är olika från person till person, men klart är att en spelare som kostat sju miljoner pund och misslyckas upplevs som ett större fiasko än om spelaren skulle ha kostat en miljon pund. De parametrar jag har försökt gå efter är inköpspris, prestation och motsvarande av förväntningar.
Sherman topp 5 – Tottenhams sämsta affärer de senaste två åren
5. Edson Silva Sousa
Varför Edson Silva värvades vet i alla fall inte jag. Eftersom han var rätt lång och kraftig kändes det som att han värvades för att kunna konkurrera med Frederic Kanouté om platsen som stor spelare uppe i anfallet. Att Silva valdes före den andra spelaren som provtränade samtidigt, Dagui Bakari, spädde på dessa tankar ytterligare, då Bakari verkligen var en utpräglad targetplayer. När så Edson Silva kom till Spurs fick han nöja sig med att spela i reservlaget, och vid något tillfälle sitta på bänken. Någon speltid fick han inte, så frågan om han verkligen var en offensiv mittfältare eller om han var anfallare är än så länge obesvarad. Edson Silva lämnade Tottenham i januari 2005 för spel i ADO Den Haag i Holland.
4. Calum Davenport
Förväntningarna var mycket stora på denna blonda mittbacksrese när han värvades från Coventry. Trots sin ringa ålder hade Davenport varit kapten i Coventry ett tag, och när han kom sågs han som en spelare som på sikt kunde ta platsen bredvid Ledley King i Spurs mittlås. Än så länge har han i Tottenham inte visat någonting. Det ska dock sägas att han inte fått spela speciellt mycket i Spurs, men om han hade varit så pass bra och lovande som han sades vara hade han nog inte blivit utlånad till tre olika klubbar under sin korta tid i Tottenham. Om inte något händer innan sommaren lär Davenport lämna Klubben efter denna säsong.
3. Andy Reid
Från att ha varit mycket framgångsrik i Nottingham Forest och ha ansetts vara en av The Championships bästa spelare, känns Reid numera mest som en skadebenägen tjockis. När Reid köptes in till Spurs blev i alla fall jag imponerad av vad han presterade och jag började både tro och hoppas att Tottenham äntligen funnit en vänsterytter värd namnet. Irländaren presterade rätt bra under våren 2005, och satte bland annat en rejäl strut mot Aston Villa på White Hart Lane. Efter säsongen blev Reid vänligen, men bestämt tillsagd av Martin Jol att han var tvungen att få ner ett antal kilo för att kunna prestera ultimat. Denna utmaning visade sig vara Reid övermäktig, och efter sommaren såg Reid ut att väga minst lika mycket som förut. Reid kunde tidigare komma undan klaganden i och med att han presterade bra på planen, men när han under denna säsong varit allt annat än bra har allt fler kritiska röster höjts. En spelare som kostade fyra miljoner pund ska man faktiskt kunna förvänta sig mer av än att än att han ser tjock, trött och loj ut, och sedan presterar därefter.
2. Grzegorz Rasiak
Polacken har givit uttrycket ”panikvärvning” ett ansikte. Med bara minuter kvar innan transferfönstret stängdes, efter att ha misslyckats värva spelare som Dirk Kuyt och Christiano Lucarelli, valde Tottenham att köpa Rasiak för drygt en och en halv miljon pund. För dessa pengar fick Spurs en spelare som inte kunde passa, skarva, nicka eller skjuta. Med andra ord hade Rasiak ingen av de egenskaper man vill att en targetsplayer ska ha. Hans prestationer var, förutom debuten mot Liverpool, alltigenom dåliga eller usla, och som Tottenhamsupporter förbannade man varje gång Rasiaks namn stod att läsa i startelvan. Det som till slut även fick Martin Jol att inse Rasiaks uselhet var matchen mot Fulham, där han inte hade ett enda rätt. Några nickdueller vann han självfallet inte (det spelade ingen roll om motståndarna stod i ryggen på honom eller om han var helt fri, han kunde inte nicka ändå) och dessutom lyckades han förstöra en fin Spurskontring då han fann det lämpligt att springa in mitt framför bollförande Robbie Keane. Grzegorz Rasiak är utan tvekan en av de sämsta spelare jag sett spela i Spurs, och jag är innerligt glad att han inte är kvar längre.
1. Frederic Kanouté
Etta på listan är faktiskt en försäljning. Att Tottenham valde att sälja iväg Kanouté innan man hade en fullgod ersättare klar är i mina ögon ledningens största transfermisstag. Kanouté hade under våren 2005 fått bra konkurrens av Mido om den ena anfallsplasten. Detta kändes positivt för alla parter, då både Mido och Kanouté tvingades kämpa och visa att det var just han som skulle få starta. Spurs vann på det så till vida att man alltid kunde välja den spelare som visade på bäst form. Tyvärr började Kanouté under sommaren ledsna på att allt oftare få vara andraval, och till slut ville han lämna Klubben. Martin Jol accepterade detta och Kanouté återfanns snart i spanska Sevilla. Försäljningen i sig kan jag inte klaga på (annat än att Kanouté är en mycket skön lirare), men att man väljer att sälja honom innan man gjort klart med en annan spelare har jag mycket svårt att ta. Det hela slutade som bekant med att vi fick nöja oss med en dålig polack, vilket nu gjort att problemet att hitta en bra konkurrent till Mido ännu inte är löst.
