Brighton - Watford 0-1

Brighton dominerar första halvlek, åker på ett billigt baklängesmål just innan halvtidspausen, och i andra halvlek kan bortalaget hålla undan ganska enkelt. Det känns som jag har skrivit den här sammanfattningen hela säsongen...

Motigheterna började redan innan avspark, då Richard Carpenter på uppvärmningen fick en muskelbristning, eller något sådant, i ena vaden. Mark McGhee fick röra om i spelargrytan än en gång och valde att ställa upp med följande uppställning: Henderson i mål; Hart, McShane, Butters och El-Abd i backlinjen; Carole, Hammond, Mayo och Frutos på mittfältet; samt Joe Gatting och Colin Kazim-Richards på topp.

Första halvlek dominerades av Brighton, och vid flera tillfällen var det bud på mål. I tionde minuten spelade Frutos fram sin landsman Carole, som dock fick sitt skott nästan rakt på målvakten Chamberlain i Watford-målet, och denne kunde göra en fotparad. Tio minuter senare var CArole framme igen; denne gång gick skottet förbi målvakten, men träffade bara ribban. Och ytterligare en kvart senare hade Brighton sin kanske bästa chans då Jordan Stewart drällde med bollen på mittplan, och blev av med den. Kazim-Richards sprang mot mål och avfyrade ett skott som målvakten med viss möda räddade, men om han i stället rullat bollen i sidled till någon av sina fristående kamrater, Hammond och Carole om jag minns rätt, hade hemmalaget förmodligen tagit ledningen.

Watford hade några chanser de också, jag har noterat att Bouazza sprang förbi Gary Hart en gång och tvingade Henderson till en fin räddning, och en kalabalik i Brightons straffområde strax före pausvilan.

Men så var det det där målet... Henderson gick ut ut sitt mål för att skicka undan bollen, men det bar sig inte bättre än att han var tvungen att nicka bollen upp mot mittlinjen, och där lyckades Chris Eagles (av alla phula namn...) snappa upp bollen och lobbskjuta in ett ledningsmål för bortalaget, från ett avstånd på 40-50 meter. Suck. Varför drabbas alltid vi av dessa bisarra baklängesmål...?

I andra halvlek ville det sig inte riktigt. Brighton kämpade, visst gjorde man det, men de där riktigt heta chanserna ville inte dyka upp. Frontmännen sprang ständigt offside, och när man lyckades få ut bollen på kanten så var det alltid något fel på inlägget, som när Frutos slog bollen bakom Kazim-Richards, eller när den senare slog en boll i huvudhöjd mot Kerry Mayo. Mayo har förvisso en hel del kvaliteter, men huvudspelet är väl inte direkt av Edströmklass, och Chamberlain hade inga som helst problem med att plocka bollen. I de allra sista sekunderna av matchen fick Gary Hart, som i likhet med hela hemmalaget utom Henderson och inhoppande Paul Reid avslutade matchen som anfallare, en möjlighet, men hans nick gick över.

Hedersam förlust? Javisst, men vi börjar få så många nu den här säsongen att vi kan realisera ut dem, tretton på dussinet. Tack vare att resultaten på andra ställen gick åtminstone delvis vår väg (Tack, Sheffield U och Norwich!), så är vi fortfarande «bara» fem poäng från säkerhet, även om vi tappade en placering tack vare att glaslirarna från kristallpalatset inte lyckades få mer än oavgjort i lejonets kula.

Nästa vecka är det bortamatch, mot Crewe, och detta är naturligtvis ännu en måstematch. Crewe har seriens mest givmilda försvar, men det brightonska anfallsspelet har gissningsvis inte orsakat hjärtsnörp eller långvariga sömnproblem hos eventuella motståndarspioner den senaste tiden. Det återstår nu elva matcher på säsongen, och det är lite väl tidigt att hiva in frottévaror i ringen, men en förlust mot Crewe skulle göra situationen desperat. Och om uppgiften stämmer att Paul McShane i gårdagens match fick sitt tionde gula kort för säsongen, så är han avstängd både mot Crewe och mot Plymouth matchen efteråt. Något säger mig att det är dags för alla Brightons lovande juniorer att visa att de vuxit upp till män...

bosjo2006-02-19 09:20:00
Author

Fler artiklar om Brighton