Reading-Tottenham 3-1
Reading slog tillbaka Spurs och inkasserade 3 underbara poäng.
Det skall sägas direkt att Spurs, som faktiskt hade 10 raka matcher utan förlust, inte var på topp. En avsevärd skillnad mot Chelseamatchen förra veckan då de var riktigt bra.
Underskattning kan varit en aspekt, eller att det helt enkelt tog på de mentala krafterna att vinna över Chelsea?
Även om bortalaget började bra med en straff efter c:a 20 minuter så såg dom lite loja ut. Kanske var det ett ledningsmål de inte behövde? Reading tog för sig mer och mer och kvitteringen av Nickey Shorey var väl kanske inte helt logisk, men heller inte helt orättvis.
Matchen avgörs i den 46 minuten då Reading får en hörna. Vad Spurs försvaret sysslar med där, har nog Jol gått igenom på måndagsträningen! Ingen som helst markering någonstans, och Sidwells 2-1 mål var mer frukten av dåligt försvarsarbete än strikerinstinkt.
I den andra halvleken spelar Reading upp sig ännu mer och gör sig efter hand förtjänta av ledningen. Mittfältet och backlinje sprang som djur. Speciellt var vårt hjärta, Murty, tillbaka i backlinjen och dominerade. Han var uppe och nere, och verkade orka springa hur mycket som helst.
När Doyle hänger in trean med en kvart kvar så kändes det definitivt avgjort, även om Defoe hade en rökare i innerstolpen.
Glen Little gör en stor match på yttermittfält, och var ständigt ett problem för Spurs. Mycket plus också för Harper och Sidwell som jobbar mil utan boll. Backlinjen var så bra den kan vara, och Doyle slet och kämpade på topp.
En otroligt skön seger som fick alla olyckskorpar att tystna. Förmodligen samma som kraxade förra året efter Wigan mött de fem stora. Nu tog vi verkligen tre bonuspoäng. Men liksom Tottenhams mot Chelsea, är de inte värda mycket om vi inte kan följa upp mot Charlton nästa vecka.
Steven Coppells bluewhitearmy!
