Det handlar om att sakna något
Erik Gollne missar finalen med tre timmar och sänder en hälsning till alla röda bröder och systrar som har förmånen att bevittna fotbollssäsongens grand finale.
Det hela handlar om att sakna något. Jag vet att alla saknar något, pengar, kärlek, vänner eller själslig fullkomlighet. Jag saknar Aten. När Liverpool spelar final i Champions League sitter jag på ett plan hem från en semesterort i sydvästra Europa och önskar, önskar att planet kunde ha gått tre timmar senare. Men det gör det inte. Jag har jagat, klagat och dödshotat. Allt jag gjort har vart förgäves. Men jag ångrar inget.
Jag är relativt ung, därför har jag inte upplevt allt som många andra gjort. Inte än, därför känns det som att det är ännu viktigare för mig och min generation av Liverpoolfans att det går bra nu, att det går bra tio år framåt. Ge oss ett resultat, ge oss chansen att uppleva något som vi avundas de som föddes innan oss. Ge oss en generation som det kommer pratas om i decennium framöver. Det är en utopi, lite av Liverpools börda är att det aldrig kommer bli bättre än det var förr. Det är inte vårt fel, det går inte att skylla det på oss. Fotbollen har överlag blivit för bra, det är omöjligt att dominera på samma sätt som vi gjort och som andra lag har gjort.
Det hela handlar om att sakna något, men också önska att det aldrig kommer tillbaka. Trots att Liverpool en gång var klubben som alla andra ville slå finns det en del av mig som önskar att det aldrig blir så igen. Jag älskar sitsen vi sitter i dag. Jag älskar att vinna över lag, över fans som tror att de är så mycket bättre än vi. Segern smakar sötast när någon annan smakar förlusten.
Jag reser i natt, i början var det tungt. Jag tänkte att det var döden och världens ände att inte se finalen. Jag tycker annorlunda nu. Det viktigaste är trots allt ett resultat, något säger mig att jag kommer att få uppleva fler finaler, sen finns det ju faktiskt eftersändningar också. Men tänk på mig, en medsupporter i solen. På onsdag kommer jag att uppleva alla känslor utom just känslan som man upplever innan man öppnar en kall öl och sätter sig framför teven. Känslan man får av vetskapen att om 90 minuter plus tillägg har historia skrivits. Njut.
