Säsongsanalys - Mittfältet
Del nummer tre i säsongsanalsysen kommer som ett berömt brev på posten. Nu pratar vi magman, navet, brännpunkten, stället där det händer saker, nämligen mittens rike. Mittfältet.
Det var året då Paddy Vieiras skugga skulle försvinna från Gunners. Vi skulle inte märka att Robert Pires var borta menade man också, då Bobby ersattes av Tomas Rosicky, virotuosen från Prag och Dortmund. Det var året då vi skulle få se Theo Walcott komma fram ur rampljuset och explodera, en Alexander Hleb som skulle fortsätta med sitt fina spel från våren 2006 och sist men inte minst en Fabregas som skulle etablera sig blan de stora centrala mittfältarna i Europa. Man hade förväntningare. Vieiras skugga lyste över klubben 2005/2006 även fast man en dåres envishet menade att Gunners ställt om sitt spel och numera kan gå till anfall på fler än en flank. Med Rosicky kom ju ytterligare en möjlighet. De var året då Gunners va-va-voom spel skulel ta överhanden och vi skulle springa som hinderlöpare över utsträckta hårdförda brittiska mittfältare i Bolton, Blackburn med flera.
Hur gick det då? Jo, det gick väl så där. Man är benägen att mena att Vieiras skugga är borta och ersatt av flera spelare, som axlar dennes spelmönster. Men som ledare på plan är tyvärr fortfarande Vieira inte ersatt. Tyvärr har käften Gallas delvis en del rätt ibland. Det saknas en rutinerad herre som går in och trycker till. Gilberto Silva har under året gjort en hel del fantastiska matcher, men är ingen riktig ledare. Han känns mer som den trygge jätten på mittplanen, som inte tar bråk och en ful tackling. Gunners tappar återigen mängder av spelsekvenser på mittplan, då motståndarlagen spelar man-mot-man, med tätt spel och mycket tacklingar. Ibland undrar jag hur Wenger resonerar när han skickar ut Denilson-Fabregas, som båda tillsammans inte väger mer än ett tjog ägg och spelar pansarvagnen Diaby på kanten. Jag älskar Denilsons och Fabragas spelsinne och bollkänsla, men när man möter exempelvis Boltons, Manchester Citys, Blackburns alla neanderthalare, som inte ens förstår en fint, så spelar detta ingen roll. Ben, boll, knä försvinner.
En annan synpunkt på årets mittfältsspel är ojämnheten. Detta kommer troligtvis av de myckna skadorna laget har haft. Ljungberg, Hleb, Rosicky, Walcott, Diaby har alla varit borta i omgångar och det har varit svårt att komma in i rhytmen. Bollarna har inte gått så raklt som de borde och kortpassningsspelet har överarbetats. Det offensiva mittfältet har varit mycket sparsamt och man har saknat Ljungbergs löpningar in i straffområdet och då kommer vi till nästa hämsko. Målskyttet. Gilberto Silva har gjort 11 mål i år. Nytt rekord för honom, men av dessa är ett 8-9 straffar. Räknar man bort dessa, så har Gunners mittfält stått för strax över 20 mål iår. Hela mittfältet och inkluderat alla tävlingsmatcher. Det är skralt. Fabregas mäktar med fyra mål. Hleb endast tre. Rosicky gör sex mål, vilket är hyfsat, men inte alls bra och Ljungberg två mål.
Nu går vi på spelarna
Alexander Hleb - 3
(33 matcher, 2 mål)
I give you one word "Shoot". Jag gillar vitryssens spelstil. Krumbent och med en låg tyngdpunkt likt Zidane kryper han fram på högerkanten med en härlig fart. Han är extremt offensiv. Studerar man honom en match, så ser man att han rör sig framåt 95% av tiden och 5% hemåt. "Mitt liv i eget straffområde" av Alexander Hleb är en kort bok. Men Hleb måste åstadkomma mera. Bitvis passar han sig till bra lägen med Henry, Fabregas eller andra, men oftast är han på tok för osjälvisk och vägrar att skjuta. Sista matchen mot Chelsea var ett klockrent exempel. Helt fri med bra sikt väljer han att spela. Måste skjuta, Alexander.
Fredrik Ljungberg - 2
(19 matcher)
Reservdelsmänniskan Fredrik verkar vara slut som artist. Bänkad, spelar, skadad, borta.
Halmstads stjärna har nog tyvärr gjort sitt i Gunners. Att sitta på bänken och kosta pengar gör ingen glad, allra minst klubben och så Fredriks spronsorer. När han väl spelat har han gjort bra ifrån sig ibland, men också fallit bort i en hel del matcher. Tycker inte Freddies säsong varit godkänd. Näppeligen.
Abou Diaby - 4
(12 matcher, 1 mål)
Som en bulldozer kliver han fram- Vassikiri Abou Diaby. Steglängden som Ideal du Gazeau. Tillbaka efter Dan"idiot" Smiths råskinnsstämpling i våras och med ackuratess en av Gunners bästa mittfältare under senare delen av säsongen. Chelsea-matchen i finalen var hans största insats och han plockade ned Chelseas innermittfält som äpplen. Diabys styrka är hans fysik. Påminnelsen oim Vieira finns och Diaby vågar gå framåt i vågor, han vågar ta skott och vågar sätta in en tackling. Ser fram emot en hel säsong nästa år.
Alexandre Song - 2
(2 matcher i ligan)
Är han en bra spelare men lite valpig eller är han någon som vi snarast skall sälja iväg till högstbjudande. Juryn är fortfarande inte enig efter att ha sett honom bara ett par matcher under året, men också några matcher i Charlton. Han var en katastrof emot Fulham, men när han fick chansen i carling Cup var han enorm och dominant. Jag håller nog för att han på grund av alla bedröverlser och den ringa speltiden dock får en negativ totalsummering. Fortfarande valpig och dplig med boll, men verkar ha ett stort hjärta.
Denilson - 3
(10 matcher i ligan)
Härär jag kluven. Jag avskyr detta haussande av spelare, man upptäckt på U17 eller några har spelat på FM eller CM. Denilson detta år har varit en skaplig mittfältsspelare, som jag knappt vet var jag har. Kämpar och är bra teknisk, men vilken position skall han spela?Han är ingen supertacklare, inte någon med superögat för den avslutande passningen, men kanske lite Ray Parlour, evighetsmaskin med touch?
Cesc Fabregas - 5
(38 matcher i ligan, 2 mål)
Vi pratar genialisk 20åring.Ja faktiskt, killen har fått skägg, mustasch, basröst och han sågs köpa ut på systemet. Det blev en mellanöl för lillkillen. Spelmässigt har vi en av europas spelgenier i klubben. Hans passningar ligger som ett dött russin på fötterna på sina kollegor. Över tio målgivande assist idag, hög postivt passningsprocent och ett driv framåt gör Fabregas till Gunners nav på det positiva mittfältet. Jag gillar Cesc positiva ådra, det finns alltid en idé framåt, alltid blick framåt mot luckan, bra samspel med framför allt Hleb på kanten och så har även målskyttet kommit. Det jag inte uppskattar dock är hans tjurighet och ibland vårdslöshet. Tycker att det finns en hel del att hämta i disciplin hos Cesc och vidare även kroppsligt. Men en ljusnande framtid.
Gilberto Silva - 5
(34 matcher i ligan, 10 mål)
Brassen har klivit fram och tagit en hel del ansvar, men är lite granna som den tysta jätten i bakplan. Gilberto Silva är ligans bäste defensive mittfältare. Han spelar äben mittback och står för ett starkt luftspel. Antalet bollar han bryter innan straffområdet är enormt och detta år verkar han ha lärt sig att "långbollar" inte är hans metod. Långa bollar från Gilberto landar oftast i ett annat distrikt. Vad jag dock vill se är ytterligare ledaregenskaper. Trots att han är kapten, så ser jag ingen pådrivare och ingen röst. Men som blockare är han fantastisk.
Tomas Rosicky - 4
(26 matcher, 3 mål)
Virotuosen från Prag kom som en stormvind en juliafton med ett helt batteri av konster med sig. Hej vad han imponerade inledningsvis. Det vad drag på mål, det var skott, det var väggspel och en kanonan av konster. Sedan gav kroppen vika. Killen är skadebenägen och har oftast problem med krånglande lår och ljumskar och det är irriterande. Jag vill se en frisk Rosicky som skjuter från distans, som hittar omöjliga vägar och som kanske går in mera centralt, ty killen är ingen ytterspringare. problemet med Hleb och Rosicky är att ingen av dem är naturliga yttrar, utan båda vill operera centralt och tre offensiva mittfältare, varav två placeras som yttrar blir tyvärr subomptimering. Som årskavalkad har Rosicky dock gjort en säsong som varit mer än godkänd. Hans offensiva ådra och driv framåt är härligt att skåda och så har vi fått ett distansskott.
Theo Walcott - 3
(15 matcher)
Ynglingen gavs en introduktion inom Wenger, som var helt perfekt anser jag. Han fick sitta med på bänken i Champions League för ett år sedan och sedan VM och förväntningarna var enorma på unge Theo när han väl fick komma in i Premier League och han har gjort en säsong som varit helt acceptabel. Inledningsvis var han en joker och kom in när försvararna var trötta och sprang skiten ur dem och skapade målchanser. Han har mängder av målgivande passningar sent in i matcherna och var bland annat tungan på vågen i Champions League mot HSV. Men, så kom verkligheten i kapp unge Walcott och när han väl fick tid att starta matcher och spela konstant, så räckte han inte riktigt till. Explosionen var borta, han togs hårt av motståndarna och blev anonym. Resultatet av året är dock lovvärt och en 18årig Walcott detta år till hösten kan bli rena fyndet.
Mathieu Flamini 3
(20 matcher, 3 mål)
Hata eller älska? Flamini kommer att lämna Gunners under sommaren och jag kommer kanske inte att sakna honom, men samtidigt så gillar jag hans "Gattuso-inställning". Killen har lika mycket löpmeter i kroppen som ett ljusår och slutar aldrig att springa. Perfekt att ha i matcher mot lag som gillar att spela bollen, men tyvärr hopplös att spela i matcher där Gunners måste föra spelet. Flaminis offensiva ådra, trots några mål i år, tillför klubben föga. Bollarna han spelar framåt har hög felprocent och hans långpassningar träffar kråkor, flygplan eller oortodoxa djur på väg in i sagans värld. Årets Flaminiinsats kan dock klassas som acceptabel. Hans insatser för klubben har präglat av hjärtats röst och även fast jag kanske inte kommer att sakna killen, så kommer jag att minnas hans helhjärtade insatser och polisonger. Det sistnämnda är för övrigt Premier League vackraste och rykten säger att han är påtänkt som James Onedin i en nyupptagning.
Så mina damer och herrar, det var mittfältarna. Även Mark Randall har gjort några matcher, men vet i katten om han håller framöver. Nu rullar vi ut anfallarna.
