Linköping - Malmö
2 - 0

"Favorit" i repris för Charlton

Charlton lyckades med bedriften att för andra matchen i rad tappa en 2-0-ledning och släppa in kvitteringen i matchens absolut sista minuter. Som ”tur” var betydde matchen ingenting för Charlton, men med tanke på att detta var oerhört långt ifrån första gången för säsongen detta hände så är det inte det minsta förvånande eller oförtjänt att Charlton kommer att hamna sist i tabellen.

I egenskap av Hammarbyare drar jag mig till minnes en säsong för ca tio år sen, jag tror att det var säsongen -99 men det kan också ha varit året därpå. Under denna säsong släppte Hammarby in sena och avgörande vid ett flertal tillfällen, jag skulle gissa på att det handlade om kanske fyra matcher där de tappade ledningar/avgjorda resultat genom att släppa in mål när det bara återstod enstaka minuter. Det känns dock som att det Charlton har visat upp denna säsong är sju resor värre. Jag har faktiskt undersökt saken genom att kolla matchfakta i samtliga oavgjorda icke mållösa matcher och de som slutat med förlust med ett mål för Charlton. Det jag har fått fram är att Charlton vid fyra tillfällen har tappat ledningar i slutminuterna. Det handlar om matcherna mot Plymouth borta, Derby hemma, Blackpool hemma och nu Cardiff hemma. Vart att notera är att alla dessa matcher har slutat 2-2, något av ett otursresultat således. När det gäller uddamålsförluster är det faktiskt bara en match där motståndarnas segermål gjorts på övertid eller strax innan och det är mot Burnley borta, då Steven Thompson gjorde 2-1 i 94:e. Vad säger oss då detta? Jo, att nio poäng slarvats bort genom att inte hålla fokus matchen ut. Med dessa nio poäng hade vi bara varit tre poäng från säker mark, samtidigt som t.ex. Plymouth hade haft en poäng mindre och därmed legat än jävligare till i bottenstriden. Det är mycket ”om” nu, men spekulationer och vridande och vändande på diverse scenarier är ganska kul.

Vi kör en kort sammanfattning av Cardiffmatchen. Till skillnad mot vad jag trodde och hoppades var den enda ynglingen som fick spela Shelvey och det var ärligt talat ganska väntat. Jag hade hoppats på att t.ex. Tamer Tuna skulle få spela från start, utan att ha sett honom spela eller riktigt veta hur bra han egentligen är. Charlton tog ledningen i 35:e minuten genom Jonjo Shelvey. Efter en hörna hamnade bollen hos Lloyd Sam på högerkanten som slog ett inlägg och vid bortre stolpen dök Shelvey upp och petade in sitt fjärde mål för säsongen. 2-0 kom långt in på andra halvlek, närmare bestämt i 80:e minuten och även det efter en hörna. Shelvey slog den och bollen hamnade efter vissa om och men hos en fristående Nicky Bailey som dundrade in 2-0 i vänstra hörnet. Detta var Baileys tolfte mål för säsongen, vilket inte är något annat än en jättesensation. Inför säsongen hade jag gissat att han skulle komma att göra kanske två-tre ligamål. Det känns väldigt tveksamt om han hänger med laget ner till League One, men jag hoppas verkligen att han i alla fall får ta avsked från klubben med att utses till ”Player of the Year”. Cardiff kvitterade bara två minuter Baileys mål genom Chris Burke, en av fyra skottar i laget för övrigt. Ca tio minuter innan hade den f.d. Charltonanfallaren Jay Bothroyd en boll inne men målet blev bortdömt för ruff på Hudson. Det skulle ju dock som bekant bli ett till Cardiffmål. I 89:e minuten slogs en hörna in från höger av Chris Burke och i röran bland alla spelare var det ungraren Gabor Gyepes som fick till ett skott som gick förbi Elliot och in i mål och tappade 2-0-ledning nummer två på fyra dagar var ett faktum.

I och med att detta var min sista matchrapport för säsongen så passar jag på när jag ändå är igång att reflektera lite över truppen och dess framtida utseende. Bland spelare som inte kommer att bli kvar p.g.a. att de är för bra för League One hör Zheng Zhi och Nicky Bailey. Att Zheng försvinner är redan klart, kan vi behålla Bailey så är det en megabonus. Eventuellt kan även Andy Gray, Mark Hudson och Nicky Weaver köpas av något Championshiplag, men det är mer osäkert. Spelare som det inte spelar någon roll ifall de är kvar eller inte är bl.a. Matt Holland, Svetoslav Todorov, Darren Ambrose och Lloyd Sam. Spelare som jag hoppas at man ger rejält med förtroende och speltid nästa säsong är Yassin Moutaouakil, Jonjo Shelvey, Rob Elliot, Dean Sinclair, Izale McLeod och Stuart Fleetwood. En trolig och önskvärd startelva nästa säsong skulle alltså kunna se ut någonting så här:

Elliot

Moutaouakil-Fortune-?-Youga

Sinclair-Shelvey-Racon-?

McLeod-Fleetwood

Knappt utanför startelvan hittar vi spelare som Chris Dickson, José Semedo, Grant Basey och Matt Spring. Med bra nyförvärv på de platser där jag skrivit frågetecken ser det faktiskt rätt okej ut. Nästa år, då jävlar!