Albionbullentinen
Besök hos skriftställaren
Frågan är relevant. Verksamhetsåret lider mot sitt slut och inga Albionbullentiner har setts utgivna på länge. Prenumeranten väntar på sin utlovade bullentin och har naturligtvis sin fulla rätt att få veta vad som hänt med hans återkommande läsning. Ansvarig skriftställare svarar ej på brev eller telefon, där finns bara telefonsvararen som med sorgmodig stämma säger; "stängt för säsongen".
Vid direkt besök på redaktionsadressen märks förfallet tydligt. Färgen flagnar, järnet rostar, olyckskorparna har bajsat ner verandan, det är mossa i gräsmattan och flera snesparkar har krossat fönsterrutorna, där nätmaskorna ses flaxa spöklikt i snålblåsten. Fördärvet är uppenbart, resignationen beklämmande, när så slutligen en lika grånad som deklinerad skriftställare öppnar dörren och i alla fall bjuder in den undrande gästen i redaktionslokalerna. Skriftställaren är sig inte lik. Han kisar under rödögd blick, hickar, snyftar, samtidigt som han röjer vägen framför sig mellan dammråttor och tömda läskeblaskbuteljer. Han pekar på fjäderpenna och bläckhorn och sluddrar något om hur han slutat skriva för säsongen, om att vanmakt har drivit honom till läskeblaskens fördärv.
På ett hörn av skrivbordet hittar han en butelj påskmust som han öppnar med skakande händer. Han klunkar, torkar sig om munnen, och menar med gråten stämma att under de trettiosex säsonger som han nu bevakat sitt lag så har han aldrig tidigare känt sig så här snopet besviken. Han talar om högt ställda förväntningar, om gyllene bolldrömmar som nu äntligen, efter rutin på saken, tredje gången gillt och nu jävlar klapp-klapp resurser, skulle överleva de stora grabbarna. Han slår efter en fluga, tömmer sista läskeblaskskvätten, och snyftar istället något om fiasko, fagert tal, klåpare, uteblivna tröjsponsorer, hånskratt, nakna kejsare, felköp, nerköp, felsälj, nersälj, felträffar, missar i världens alla straffområden, felbedömd taktik, förringade uttagningar, tjurskallar, personliga lekstugor, favoriserade vänsterbackar, valhänta statyer, trästickor i skottfoten, och sist men inte minst något om att vi i alla fall spelade bra.
Han kramar en saltgråten läderkula, darrar, vädjar om att få låna till en läsk för att få glömma, för att redan nu få vänja sig med smaken av kommande tider. Nej! Absolut nej! Han vill varken lyssna till några matematiska problem eller faktiska solstrimmor som oväntat kan tränga sig genom redaktionspersiennerna, utan fortsätter bara sluddra något om hellre i sidled på mittplan än en enda förödande långboll, 46 är mer än 38, sämst i stan, men framförallt ett arrogant papegojsnack om att vi i alla fall spelade bra och trevligt. När han så efter en förlupen klunk hallonsoda faller av stolen och bäddar in sig i en snedsydd strumprullare inser gästen bullentinens totala resignation.
Innan gästen lämnar redaktionen, för kännedom åt övriga bullentinprenumeranter, spikar han med 2010 st skodobb upp tesen över skriftställarens tragiska förfall på ytterdörren. Med versaler skriver han emellertid ett tillägg om att hålla fortsatt humör uppe, geisten levande, ty fenomenet är gängse, vi känner alla igen det, att det är vårt förbannade öde, och att detta är en del av priset vi betalar för att få älska denna fotbollsklubb.
Längst ner fäster han en lista där hugade bröder och systrar kan optionsteckna sig för framtida Albionbullentiner, ty som han också stryker under med svartpenna; Den druckne vaknar alltid upp till dagen efter...
