Tankar en timme innan den DEN STORA MATCHEN
Årets match på ett fullsatt Pride Park.
Mötet mellan Derby County och Nottingham Forest är stort. East Midlandsderbyt kanske inte känns så stort för den normalintresserade åskådaren av engelsk fotboll, men för oss Derby- eller Nottinghamfans så är detta Derbyt med stort D!
Jag bevistade själva förra säsongens uppgörelse dessa klubbar emellan på Pride Park (slutresultat 0-0) och visst känns det rejält extra jämfört med andra matcher i ligalunken. Det är med extra bestämda steg man ser supportrarna närma sig stadion, köpet av programblad sker en bra bit ifrån stadion, de kan ju vara slutsålda hos den vanliga försäljaren som står utanför supporteraffären, det är med extra skärpa fädrarna ser till att hålla avstånd mellan sina söner och bortafansen, inte för att det skulle vara farligt, utan just för att man helt enkelt inte rör sig i närheten av dessa "enemy down the road, man tittar inte åt deras håll.
Kanske är det för att bemästra sina känslor; det skulle ju inte se snyggt ut om man inför sina söner skrek ut sin aggression över alltings jävlighet, just denna dag företrätt av rödklädda supportrar från grannstaden 25 kilometer österut. Man håller sig på sin kant, går till rätt turnstile, går in, köper något att dricka för att lättare kunna skölja ner hamburgaren, står i den behagligt sandstensfärgade och breda sektionen under läktarna, torkar bort ketchupen från sin sons ansikte och äntrar rätt läktarsektion.
När man kommer ut ur halvmörkret, det halvmörker som tycks finnas på alla arenor precis innan man kommer ut på läktaren, öppnar sig då himmelriket; dryga kvarten innan kick-off har 25 000 åskådare redan hunnit bänka sig, hardcoresupportrarna skriker, ja vrålar, från sin hörnsektion, man ryser till i en blandning av välbehag, nervositet och en svårdefinierbar känsla av oövervinnerlighet. Kanske är det helt enkelt en adrenalinkick. Man får skjuta sonen framför sig, han verkar nästan lite rädd för att äntra denna vrålande gryta, vilket man ju kan ha förståelse för. Man bänkar sig efter att försiktigt ha passerat ett dussin Derbysupportrar som redan intagit sina platser, kollar ovidkommande nog att man själv har inte har en massa ketchup runt munnen, ger programbladet till sonen och måste samla sig för att ha kraft att sätta sig.
Det är konstigt att det kan vara så jobbigt att sätta sig, det är som om all den energi som frodas inne på stadion gör det svårt för kroppen att kunna koppla av, man får tvinga sig att sätta sig fast att det spritter i benen. Sonen har lite svårt att koncentrera sig på programbladet, fast att Brian Clough och Roy McFarland finns med i rejäla intervjuer, eftersom stämningen, som kan uppfattas som hätsk, är högre, större, vråligare, ja helt enkelt mer påtaglig idag jämfört med när "vanliga" klubbar som exempelvis Wolves, Everton, Arsenal eller Crystal Palace besöker Derby.
Man lyckas till slut sätta sig ner, man tittar ut över de olika läktarsektionerna, ser att det finns extra många vitsvarta halsdukar idag och fastnar med blicken på de rödas sektion för att försöka bedöma deras antal och deras intensitet, som om det kunde ge en fingervisning om motståndarlagets styrka idag. Man tittar ut över planen, där manager och biträdande manger som vanligt inte syns till, bara två stycken coacher som leder uppvärmningen, man hinner bara se de sista av denna uppvärmning innan spelarna ska in i omklädningsrummet för att mottaga de sista visa orden av manager Burley. Och man hoppas, måtte han ha tagit ut rätt lag, måtte de få vinnande instruktioner, måtte de klara av att utföra någonting som liknar ordnad fotboll, om så i sedvanligt uppskruvat derbytempo, måtte de vinna, måtte de i alla fall inte förlora.
Lagen kommer ut ur spelartunneln, ett vrål möter spelarna, ja, jag skriver ett vrål för det är som om det är själva stadion som vrålar, det är inte enskilda individer som vrålar, det är någonting större än vad enskilda individer kan åstadkomma. Det är mäktigt. Matchen kan börja...
