Grön vägg stod emot Spurs
Två lag utrustade med målvakter i högform gjorde att matchen på White Hart Lane slutade utan mål men med stor underhållning.
Jag vet att inte Matthias Svensson spelade, men Doherty finns inte med på Norwichs uppställning.
Ibland kan 0-0-matcher vara astråkiga. Ibland kan 0-0-matcher vara extremt trevliga. Som tur var så var drabbningen mot Norwich en av de senare. En match där båda lagen skapade en hel del chanser men två målvakter som stärkte sina landslagsaktier betydligt inför Sven-Göran Eriksson som (som vanligt) fanns på plats.
I första halvlek har Spurs matchen fullständigt. Jag brukar räkna tillfällena när jag känner "Åh helvete nu gör dom mål." och i första halvlek var den siffran någonstans mellan noll och inget. Jag var inte orolig en endaste gång. Det var som om Norwich hade en grym uppförsbacke att spela i. Ungefär som i Nöjesmassakern när Sverige och Schweiz spelade landskamp.
Spurs däremot skapade ett gäng farliga chanser och spelade dessutom fantastisk säker fotboll. Vi är inte uppe i nivå med de bästa lagen än, men en bra offensiv kombinerat med en bergsäker defensiv var det förbaskat längesen vi kunde njuta av. Jag tycker att Santini kunde lyfta backlinje och mittfält en sådär 5 meter framåt i banan för att skapa mer press, men det är svårt att gnälla när vi är ett av tre obesegrade lag kvar i Premier League.
Att Green i målet lyckas hålla nollan i första halvlek är ett mysterium. Killen måste ha känt sig som en kyckling på en motorväg. Olyckligtvis klistrade kycklingen ett par långtradare och Spurs förblev mållösa. Defoe prickade stolpen med en slägga från 20 meter, den kommer efter en situation där han faller ned mot mittfältet, tar emot bollen och vänder blixtsnabbt och driver fram och klipper till. Det är det som är så skönt med Defoe. Han tvekar inte. Han vet vad han ska göra. Han bara klappar till. Dessutom har Kanouté ett par bra lägen på bra passningar från Defoe men karln är ju kallare än en tiger på sydpolen. Kanouté har inte gjort mål sen typ November förra året och även om jag tycker han gör mycket nytta med sin storlek så tycker jag han måste börja prestera.
Defoe är otroligt nära att näta än en gång när han efter en tilltrasslad situation där bollen rensas rakt upp i luften två gånger av Norwichförsvaret plötsligt dimper ned mot en på marken liggande Defoe. Denne studsar upp och drar på ett pressat skott som en back mirakulöst nog rensar på mållinjen.
Näste målmissare heter Jamie Redknapp. Han är löjligt nära att styra in en boll i bortre gaveln efter att ha blivit frispelad av Atouba som lägger ned bollen med en bra nick. Atouba är f ö grymt skön. Han ser mer ut som en smed än en fotbollspelare. Han har bra teknik men det ser konstigt ut när han spelar. Dessutom ser han alltid plågad ut. Härligt. Men åter till Redknapp, han lyckas lägga bollen utanför Greens vänstra stolpe när det kändes svårare att missa än att göra mål.
Spurs gick till halvtidsvila utan en välförtjänt ledning. På grund av egen oskärpa och på grund av Green i Canaries mål.
I andra halvlek trummade Spurs på i en halvtimme eller så och skapade en del chanser. Alltså börjar det kännas lite oroväckande. Det blir alltid så att när ett lag pressar men inte får ut något så kommer motståndarna kontra in en boll. Det slår aldrig fel. Alltså var det jag som började tulla på bjudspriten för att hålla nerverna i styr. (Det sista var ett skämt är bäst att påpeka för alla renlevnadsmänniskor. Jag skulle aldrig slösa på bjudspriten.) Darren Huckerby såg mer och mer giftig ut och hans dueller med Naybet var en ojämn affär. Huckerby har förutom en märklig frisyr ett bra steg och aviga dragningar. I andra halvlek sysselsatte han Spurs backlinje på egen hand ett gäng gånger. Han hade ett par bra frilägen och Robinson tvingades till ett par kanonräddningar.
Men den stora chansen för Norwich kom när Huckerby återigen bryter igenom då Spursförsvaret inte ställer offside på ett bra sätt. Något som var ganska vanligt under andra halvleken. Backlinjen var inte fokuserad och slarvade i positionspelet och med passningarna. Huckerby kommer helt ren och Robinson kommer helt på mellanhand. Huckerby lyfter bollen över honom och är helt fri. Då händer något helt magiskt. Ledley King får plötsligt vingar och springer snabbare än jag sett någon gång. När Huckerby har börjat fundera på vilken målgest han ska använda kommer King farande som en stor svart torped och rensar undan bollen. Komplett magiskt. Det där hade King aldrig gjort för ett år sen men nu har han växt i självförtroende och jag skulle inte byta honom mot någon back i världen.
Strax efteråt kommer Simon Davies in i en efterlängtad comeback. Han är riktigt spelsugen och även om timingen inte funkar till hundra procent vågar Digger försöka sig på dragningar trots att han misslyckas ibland. Skönt att se. Davies startar mot Chelski. Inget snack. Han är oceaner mer offensiv än Brown.
Dagens Tottenham viker sedan inte ner sig, som det lag som utgav sig för att vara Spurs förra säsongen så lätt hade gjort. Vi får mer oss en pinne och det är väl ok. Även om matcher som Canaries hemma är sådana där vi bara ska ta poäng. Jag menar, det är nykomling och en nykomling som har världens mest vedervärdiga manager som kommer på besök. Vi får vara glada åt att Spurs är obesegrade.
