WELCOME, WANDERER, WELCOME
Erik minns Colchester-Wolves 1987.
Det är maj 1987.
Jag befinner mig med några kompisar i Colchester, Englands äldsta stad. Och får plötsigt veta att den legendariska fotbollsklubben Wolverhampton Wanderers kommer på besök till Layer Road. Ovanpå ingången till en centralt belägen pub står texten "Welcome, Wanderer, Welcome".
Och nu har Wanderers minsann hamnat i den här gudförgätna småstaden efter att ha vandrat runt i Engelska ligans lägre divisioner. "It was twenty years ago today/Sgt. Pepper taught the band to play". Tidningarna hyllar mycket riktigt de ständigt aktuella The Beatles.
Men man skulle lika bra tala om "It was ten years ago today" för det var endast för tio år sedan som Wolves vann överlägset Div.2 och lyckades därmed återvända till högsta ligan efter katastrofsäsongen 1975-76. Då gjorde Wolves-elvan, med all sannolikhet en av de bästa som någonsin vunnit Div.2, hela 84 mål, dvs. två per match och se på namnen som var ordinarie: Gary Pierce, ligacuphjälten från 1974, mellan stolparna, Palmer & Parkin som backar (business as usual), tuffingarna Francis Munro och John McAlle i mittförsvaret.
Och sedan Willie Carr, Kenny Hibbitt och Steve Daley på mittfält och trion Steve Kindon-John Richards-Alan Sunderland som anfallare. Inte undra på att laget spelade offensivt, hela fem spelare gjorde minst tio mål, bland dem mittfältarna Daley (13) och Hibbitt (16) samt forwarden Bobby Gould (10), något av en "SuperSub" som endast spelade elva matcher. Sunderland säljs senare till Arsenal och Daley flyttar till Manchester City för 1,4 miljoner pund men Wolves lyckas ändå hålla relativt hög klass och inleda 1980-talet med en pokal genom att slå Europamästarna Nottingham med 1-0 i Ligacupfinalen på Wembley.
Men nu är vi väldigt långt borta från "glory days", både geografiskt och stämningsmässigt. Wolves har fått resa runt och spela mot sådana klubbar som Torquay, Exeter och Peterborough inför ett par tusen åskådare. Och det hela har visat sig vara betydligt svårare än väntat. Nej, Wolves toppar inte Div.4-tabellen, det gör däremot Northampton, följt av Preston och Southend som alla flyttar upp. Wolves missar avancemanget med en enda poäng och får i stället kvala om det.
De lyckas visserligen slå Colchester United med 2-0 (0-0 hemma) men till saken hör att Aldershot, av alla klubbar, eliminerar Wolves med hela 3-0. Inget avancemang. Hm, något som ännu på 70-talet hade varit en självklarhet var inte längre det. Den mest katastrofala säsongen i Wolverhamptons långa historia innehöll dock en ljusglimt: det ena av de två målen mot Colchester gjordes av Steve Bull, en 21-åring som något tidigare fått sparken från grannlaget West Bromwich.
The Rest Is, som man brukar säga, History.
