Reserapport Stoke-Brighton, del 1: Dit och tillbaka igen
Att åka till Stoke för att se Brighton spela fotboll har sina sidor. Till exempel ligger Stoke inte direkt nära vare sig Brighton eller Sverige, och ska man vara riktigt ärlig är väl inget av lagen känt för sin anfallsglada sambafotboll.
Men, eftersom jag «råkade» befinna mig i Luton över helgen var valet mellan att sitta på hotellrummet och att åka norrut enkelt. Min engelske kollega försökte halvhjärtat påpeka att både Watford och Luton spelade hemma, men det sa han förmodligen bara för att locka mig att skratta...
Innan jag fördjupar mig i konsten att resa till Stoke, huvudsakligen nedtecknad för «Brendan O'Callaghan» och andra personer som kan vara intresserade att besöka Britannia. Det ger mig också tillfälle att lufta mitt missnöje med ett och annat. Är du inte intresserad av att läsa om mina äventyr i den engelska geografin, utan bara vill läsa mina kloka och välgrundade åsikter om fotbollsmatchen som utspelade sig på sagda stadium föreslår jag att du går direkt på del 2.
Att ta sig till Luton från Sverige är för tillfället ganska överkomligt sedan Ryanair beslutat sig för att öppna en flyglinje från Västerås. Och från Luton till diverse platser i England tar man sig ganska enkelt, «alla» tåg från St Pancras norrut (dvs Nottingham, Derby och diverse platser i Yorkshire) stannar vid Luton Airport Parkway, och dessutom stannar ThamesLink (med direkttåg till Brighton) vid samma station.
Nu är det engelska tågnätet inte helt tillförlitligt, man håller alltsomoftast på med reparationsarbeten, och de förläggs med förkärlek till helger. Och dessutom kostar det en hyfsad slant om man inte lyckas få tag på biljetter till saftigt rabatterade priser.
Så jag bestämde mig för att åka buss, National Express. Det tar längre tid, men priset är oftast under hälften av vad en tågbiljett skulle kostat. En snabb sökning på deras website gav till resultat en biljett skulle kosta GBP 22.50, vilket lät klart överkomligt. Att återresan skulle ske via London, och ta nästan sex timmar, var ju en liten missräkning, men att sitta och slöa på en buss eller i ett hotellrum går nästan på ett ut.
När jag skulle beställa biljetten ville den rackarns sajten inte ge mig en e-biljett, utan tyckte att jag skulle hämta ut biljetten på ett av deras kontor, av vilka det närmaste var London. Det hade jag naturligtvis ingen lust till, och ringde i stället upp deras försäljningskontor. Jovisst, inga problem, beställ bara genom mig, så får du biljetten av bussföraren, var det besked jag fick -- det kostade ett pund extra, men det var det väl värt. Trodde jag...
Nästa morgon steg jag upp i ottan för att ta bussen till Birmingham för vidare transport till Stoke. Bussföraren hade emellertid ingen biljett åt mig, och avkrävde mig 12.25 för att ta mig till Birmingham. Väl i Birmingham lyckades nissorna på biljettkontoret hitta min biljett utan problem, men ville inte ge mig mina tolv pund; de tyckte istället att jag skulle skicka in kvitto och oanvänd biljett för att få mina pengar tillbaka. Om inte Stokebussen gått tio minuter senare hade jag gett dem «a piece of my mind» som engelsmännen så målande uttrycker det, men jag kommer att besöka England snart igen...
Förutom denna incident gick resan mycket behändigt, och vi rullade in i Stoke lite före tidtabell. Busstationen ligger, om jag förstått den stokeska geografin rätt, i en stadsdel (förort?) vid namn Hanley, och jag hade sett på Stokes officiella hemsida att det skulle gå bussar direkt till Britannia från ett flertal platser i Stoke, däribland Hanley, klockan 14.00. Jag hade gott om tid, så jag letade rätt på en pub för att få en pint och en matbit, och skaffade mig lite matsäck för resan hem, något som skulle visa sig klokt.
Bortåt tvåtiden återvände jag till busstationen, men den totala avsaknaden av polkagrisrandiga människor började gå mig på nerverna, och när jag frågade en busschaffis fick jag mina misstankar bekräftade: «No, no, they've stopped doing those...» Men en engelsk busschaffis är sällan rådlös; ta 66:an, du kommer nästan ända fram, det är bara tvärs över gatan, tio minuters promenad...
Jag brukar vara ganska misstänksam mot bilförares tidsangivelser, men det började bli knappt om tid så jag chansade på att den inte var helt uppåt väggarna -- jag hoppade på en sextiosexa, förklarade min situation för föraren och blev avsläppt tjugo minuter senare på en förortsgata med en kort beskrivning av hur jag skulle gå, och hur jag skulle bete mig för att ta mig tillbaka till Hanley igen.
Vid samma hållplats steg en mycket ung godisskjorta, med normalklädd far, av och jag beslöt mig för att diskret följa efter dem. Så småningom ökade strömmen av rödvita tröjor, och det var inte något problem att hitta. Men tio minuter...
Med andan i halsen satte jag mig ned på bortaläktaren för att njuta av matchen just som lagen sprang in på arenan. Men det är en annan, och ännu tråkigare, historia...
Hemresan gick utan problem. Tack vare ett par bussförare som visste vad gaspedalen ska användas till kom jag «hem» till Luton ca en timme tidigare än vad det stod på biljetten.
