36 års jubileum: Vägen till Wembley
”It´s a weird and wonderful world if you come from Wimbledon” Klassiska ord hämtade från den legendarisk kommentatorn John Motson. Orden är hämtade efter FA Cupfinalen 1988 där han uttryckte sin förvåning över att ett av då världens bästa fotbollslag Liverpool hade förlorat FA Cup finalen mot Wimbledon, vem hade trott det?
I samband med att det på dagen den 14 maj är exakt 36 år sedan den största skrällen någonsin ägde rum i FA Cupfinalens historia så släpper vi här på Wimbledon redaktionen en rad artiklar för att uppmärksamma jubileet. Denna artikel kommer inte att ta upp finalen utan vi skall berätta vägen till finalen dit. Hur tog vi oss dit och vad är värt att minnas.
Upplagan av cupen för året 1987-1988 var den 108:e upplagan bara där förstår man hur anrik denna cup är. Som vanligt är alla ligalagen i hela ligasystemet inbjudna att spela i cupen där av började denna upplaga redan i augusti 1987 med att Non – League lagen inledde kvalspel.
Wimbledon spelade denna säsong i Division 1 vilket var den högsta serien i Engelska ligasystemet (Premier League startades 1992). Året innan säsongen 1986-1987 var man nykomlingar och gjorde det riktigt bra en sjätte plats med 66 inspelade poäng vilket var 20 poäng efter ligasegraren Everton tätt följt av Liverpool FC. Tränare för Wimbledon denna säsong var legendariska Dave Bassett mera känd under namnet Harry Bassett (1981-1987) han hade tagit Wimbledon hela vägen från den fjärde divisionen hela vägen till Division 1.
Efter säsongen lämnade Harry för nya utmaningar då han skrev på för Watford FC han kände att han gjort max vad han kunde med laget. Efter lämnade han sig ett lagbygge som var känt för sina tuffa hänsynslösa spelstil där laget fick smeknamnet ”The Crazy Gang. Profiler som John Fashanu, Vinnie Jones, Wally Downes, Dennis Wise, Nigel Winterburn för att nämna några.
Bassetts lycka hos Watford blev tämligen kortvarig då han sade upp sig i Wimbledon juni 1987 för att sedan få sparken i januari 1988 det innebar att han inte var coach för Watford när Wimbledon möte dem i kvartsfinalen den 12/3 hemma på Plough Lane.
Don Howe, Bobby Gould samt en kramglad Terry Phelan
In som ersättare kom Bobby Gould som närmast kom från Bristol Rovers i dåvarande Division 2. Gould var väldigt känd för sina ögonbryn och snabbt kom sången till ”Bobby Goulds big bushy eyebrows”. Frågan när Gould kom till Wimbledon vad som skulle hända Harry hade satt en stor prägel på laget under många många år och som ovan nämnt fanns starka profiler att ta hänsyn till dom var ända ”The Bassett boys”. Bobby Gould skulle få in Don Howe som assistent en riktigt lyckat drag Howe var mannen som alltid stod i skymundan lite som vår Tord Grip. Howe är värd att kolla upp han har varit assisterade till Bryan Robson, Ron Greenwood samt Terry Venables, en Engelsk taktiker av rang!
Som vi nämnde ovan började kvalet till FA Cupen redan i augusti samtidigt som ligaspelet startade och Wimbledon gjorde det i ny regi. Gould fick en tuff start laget torskade premiären mot tidigare tränaren Harry Bassetts Watford och det var kanske inte konstigt hand kunde motståndarna på sina fem fingrar. Sedan tog det ända till den fjärde omgången innan första vinsten kom borta mot Derby County på The Baseball Ground, matchvinnare för The Dons John Fashanu. Sedan följde två raka mot Charlton och Newcastle.
Wimbledon hade en tämligen tuff höst men tunga segrar mot både Tottenham och Manchester United samt Arsenal såga att The boys in yellow and blues debut säsong året innan inte bara var någon hokus pokus vi var att räkna med.
Efter årsskiftet inleddes FA cupens tredje runda där lagen från Division 1 samt Division 2 gick in vilket precis som nu är när The big boys äntrar cupen.
WIMBLEDON FC – WEST BROMWICH ALBIONS 4-1 / 1988-01-09 / Third Round
Alan Cork en klubblegend med 430 matcher för klubben
Wimbledon hade fått en bra lottning West Bromwich som för stunden tränades av Ron Atkinson hade det tungt I dåvarande Division 2 och hade inte vunnit på dom senaste tio matcherna när man möte Wimbledon. I Wimbledon så öppnade John Fashanu målskyttet i slutet av första halvleken när han satt huvudet till bollen. Sen rullade det på i andra Dennis Wise klippte in ett långskott av rang. Senare byttes han ut skadad ersattes av doldisen Robert ”Robbie” Turner som klippte in ett. I matchen blev det totalt fem mål värt att notera är att Wimbledon gjorde alla målen då mittbacken Andy Thorn stod för ett självmål innan Charlton Fairweather avslutade in den 90:e.
Laget: Beasant, Goodyear, Phelan, Jones, Gayle, Thorn, Fairweather, Cork, Fashanu, Sanchez, Wise, Turner (inbytt mot Wise)
MANSFIELD TOWN – WIMBLEDON FC 1-2 / 1988-01-30 / Fourth Round
Dave "Lurch" Beasant straffräddare för Wimbledon
En tuff match på Field Mill mot Division 2 laget från Nottinghamshire. Wimbledon öppnade målskyttet strax innan halvtidsvilan där anfallaren Alan Cork hjälten som för övrigt var med från fjärde division hela vägen upp till Division 1 en riktig blågul hjälte. Sen ökade för vänstermittfältaren Terry Phelan på med sitt första och enda mål i Wimbledon tröjan, tungt. Normalt spelade Phelan vänsterbacken men då Charlton Fairweather som normalt spelade där hade brutit benet så Bobby Gould stod för en lyckad satsning. The Stags replikerad sju minuter senare i den 67:e genom Kevin Kent. Värt att notera att Wimbledon målvakten Dave Beasant räddade en straff. Detta tog Wimbledon vidare till den femte rundan.
Laget: Beasant, Goodyear, Phelan, Jones, Gayle, Thorn, Wise, Cork, Fashanu, Sanchez, Scales,
Länktips:
NEWCASTLE – WIMBLEDON FC 1-3 / 1988-02-20 / Fifth Round
Cunninghams debut i Wimbledon här i kamp med brassen Mirandinha
En riktig mardrömslottning en tuff match på St James´s Park i iskalla Newcastle. Arenan var för denna tid på väg att byggas om så Wimbledon fick byta om i ett tillfälligt omklädningsrum som var iskallt. Newcastle hade spelare som Paul Gascoigne men även den första brasilianska fotbollsspelaren att spela i England nämligen Mirandinha och han skulle få det het om öronen senare. I Wimbledon så gjorde den ”Svarta Pärlan” som den spanska pressen döpt honom debut på bekostad av Alan Cork. Mannen vi pratar om är Laurie Cunningham och kan ha varit en av den Engelska fotbollens kanske mest galanta fotbollsspelare. Med en bakgrund i Spanien närmare bestämt Real Madrid men även en bakgrund från West Bromwich där han ingick i The Three Degress som även innehöll dom färgade spelarna Cyril Regis samt Brendon Baston är han en kult spelare av rang. Läs mera om honom via min kollega Leif Viklunds artikel om spelarna som vann finalen 88 vad hände sen. Per Malmqvist-Stolt som driver podden Old football podkast har avsnitt och både Laurie Cunningham samt The Three Degrees in och lyssna för er som vill veta mera hur stor denna Cunningham var. För övrigt första engelsmannen att spela i Real Madrid.
Wimbledon öppnade målskyttet tidigt genom anfallaren Terry Gibson som öppnade redan i den 6:e matchminuten med en nick från en frispark. I den andra halvleken upprepade sig målet från första men denna gång var det försvaren Brian Gayle som satte huvudet till bollen och 2-0 till gästerna var ett faktum. Detta stod sig dock inte länge minuten senare var Neil McDonald framme med huvudet och tryckte in kvitteringen till hemmalaget.
I den 85:e matchminuten så tryckte ”Fash” in en fantastiskt strut kolla klippen enligt nedan och njut 3-1 till gästerna The Magpies var utslagna detta hade inte många trott. I samband med förlusten så passade Mirandinha på att spotta på Wimbledon målvakten Dave Beasant. Lurch som han även kallas jagade brassen då han var ursinnig.
Laget: Beasant, Goodyear, Phelan, Jones, Gayle, Thorn, Gibson, Cunningham, Fashanu, Sanchez, Wise, Cork (inbytt mot Cunningham)
Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=MWaeeotf9_8
WIMBLEDON FC – WATFORD FC 2-1 / 1988-03-12 / Kvartsfinal
John Fashanu
En otrolig match hemma på Plough Lane där Wimbledon lyckades vända en match som helt klart låg i gästernas favör. The Hornets öppnade målskyttet genom en snabb kontring och sist på bollen efter en olycklig retur inne i Wimbledons box var Malcolm Allen. Minuterna senare var Allen återigen i fokus detta efter en duell med Wimbledon Brian Gayle som resulterade i ett rött kort för hemmalaget. Wimbledon var decimerade till tio man strax innan halvtidsvilan och Watford ägde mer eller mindre matchen Wimbledon var tvunget att göra något. Bobby Gould och Don Howe var tvungna att agera och enda bytet som fanns var att byta in försvararen Eric ”Ninja” Young.
Resultatet kom tämligen omgående och självklart var det på en fast situation där Eric med sitt så karriäristiska pannband vilket gav honom smeknamnet Ninja nådde högst, kvitterat till 1-1 i den 49:e. Frisparksläggare som så ofta Dennis Wise.
I den 73:e så kliver Fash fram för Wimbledon där han pressar en Watford försvarare vinner bollen driver mot mål och Wimbledon har vänt 2-1 till hemmalaget. Se bara filmklippet hur svårt det är att möta Fash han är helt otrolig 1 mot 1 en och är helt galant när det gäller att täcka boll. Resultatet skulle stå sig matchtiden ut och för Wimbledon var detta stort båda mötena i ligan denna säsongen hade vunnits av Watford.
Laget: Beasant, Goodyear, Phelan, Jones, Gayle, Thorn, Gibson, Cork, Fashanu, Sanchez, Wise, Young (inbytt mot Cork)
Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=FAURAHLZJ8k
WIMBLEDON FC – Luton Town / 1988-04-09 / Semifinal
Andy Thorn och Vinnie Jones firar efter triumfen mot Luton
Nerverna låg i luften en semifinal i cupen var Wimbledon var detta historiskt året innan hade man åkt i kvartsfinalen mot Tottenham men nu stod man där endast en match kvar innan en eventuell cupfinal. Matchen i sig spelades på neutral plan så White Hart Lane var skådeplatsen i mötet mellan dom två Londonlagen.
I Luton så pratades mycket om att första målvakten Les Sealey var skadad och skulle ersättas Andy Dibble. Andramålvakten Dibble skulle växa ut till en fantom och var helt suverän detta var helt klart Wimbledons match. I Luton så återfanns den hårdföre Mick Hartford en tuffing av rang Mick skulle senare skriva på för Wimbledon (1994-1998). Tyvärr så skulle även Mick göra misstaget att senare verka som Karl ”C**t” Robinsons assistent uppe i Milton Keynes, illa. I Luton skulle även tränaren Ray Hartford (1990-1991) verka som assisterande efter att Howe lämnat.
Första halvleken slutade mållös men det var en svängig halvlek och fanns inga som helst tendenser på passivitet från någon av lagen. Vackert målvaktsspel från båda lagen både Dibble och Beasant stod för fina insatser.
I andra halvleken så öppnar Luton bäst där ovan nämnda Mick Harford gör 1-0 efter en fin framspelning av Mark Stein som bara gör att han behöver sätta foten till, Beasant i Wimbledon målet är chanslös. Ovan nämnda Dibble skulle sen bli syndabock tio minuter senare när han säkerligen adrenalinstinn efter första så drog han ner Terry Gibson i straffområdet efter en hörna domare Hackett satte pipan till munnen direkt, straff Wimbledon.
Fash stegar upp Dibble trippar på linjen kastar sig åt höger men bollen går säkert i det vänstra hörnet kvitterat till 1-1.
Wimbledon gör minuterna efter målet ett byte där Terry Gibson byts ut och in kommer Laurie Cunningham. Han har inte varit på plan många minuter innan han vinner en nickduell på Luton nedre högra planhalva blir till en skarvnick till Alan Cork som drämmer in bollen i boxen där kommer Dennis Wise uppoffrande farande och trycker in ledningsmålet för The Dons allt detta sker i den 80:e minuten. Resultatet står sig matchen ut och tv sändningen zoomar in en knäckt Ray Hartford samtidigt som Bobby Gould kramas av Wimbledon dåtida karismatiska ägare Sam Hamann.
Efter matchen så åker Fash´s boomblaster fram festen pågår in till småtimmarna efter att laget återvänt till Wimbledon och slagit runt på Nelson´s. En spelare som har lite extra att fira är Wimbledons lagkapten Dave Beasant som blivit far dagen innan matchen.
Laget: Beasant, Scales, Phelan, Jones, Young, Thorn, Gibson, Cork, Fashanu, Sanchez, Wise, Cunningham (inbytt mot Gibson)
Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=8tnHcX9fuzg
Wimbledon är i final laget som för fem år sedan höll till i fjärde division är i final mot en av Europas då för tiden bästa klubblag Liverpool FC som i sin semifinal besegrade Nottingham. Stjärnor som Johan Aldrige, Alan Hansen, Bruce Grobbelar, Peter Beardsley, John Barnes samt hårdingen Gavin McMahon skulle mer eller mindre bara åka till Wembley och hämta hem bucklan var tanken men ett gäng vinnarskallar ville något annat…….
COME ON YOU DONS!!!
