Reserapport: AFC Wimbledon - Luton, we're going up!
En helg, två städer, en match och en plats i ligan.
Efter 2-0 borta mot Fleetwood i första matchen i play-off semifinalen sträckte vi oss så långt att vi bokade tågresan till Manchester. Vi visste att om vi mot all förmodan skulle förlora hemma och missa play-off finalen så skulle vi bara ha förlorat £10. När Kaid Mohamed satte 1-0 i hemmamatchen började planerna övergå till handling. Flygresan bokades och biljetter ordnades i stort sett nästa dag. Eftersom Champions Leaguefinalen skulle spelas på Wembley veckan efter fick inte playoff-finalen spelas där utan hade flyttats till City of Manchester Stadium. På grund av denna flytt och de enormt högt satta biljettpriserna på drygt £40 skulle det aldrig bli en publiksiffra i närheten av vad den skulle vara om matchen spelats på Wembley.
Vi, jag Henrik och Johan, samlades klockan halv sex på fredagsmorgonen vid Arlanda express. Johan hade bara några timmar tidigare kommit hem från Hammarbys bortamatch mot Qviding och spänningen inför matchen hade gjort att vi andra också hade sovit några timmar för lite. Men nu var vi äntligen på väg . I säkerhetskontrollen stoppades dock Johan av säkerhetskontrollanten som frågade en vagt närvarande Johan om han fick söka igenom Johans väska. Johan protesterade inte och efter ett kort sökande drog kontrollanten, till mitt och Henriks stora nöje, upp en burk starköl. Typiskt Bajen. Säkerhetskontrollanten frågade om Johan ville checka in burken men Johan avböjde erbjudandet och vi kunde fortsätta vår resa. Flygturen gick snabbt eftersom vi passade på att ta igen lite förlorad sömn och innan vi visste ordet av var vi framme på Gatwick.
Fredagen spenderades med lite obligatorisk shopping runt Carnaby street och efter en pint åkte vi ut till Kingston för ytterligare några öl på Young’s puben Bishop out of Residence vid floden Thames innan kvällen avslutades med en curry hemma hos Jim som vi fick bo hos under helgen.
Lördag morgon, tåget mot Manchester gick 9:20 och på vägen mot tåget hade vår grupp växt under resan från Norbiton in mot London. Flera Wimbledon fans var nu på väg mot Manchester med bil, tåg och buss och ännu lite fler Lutonfans gjorde i stort samma resa från London mot Manchester. Tågresan blev lugn för min del eftersom jag hade bokat en sittplats men Henrik, Johan och de andra trängdes i baren med Lutonfansen. Framme i Manchester mötte vi upp med Barrie som hade lovar att lotsa oss rätt. Eftersom vi hade två kids under 16 i sällskapet så fick vi problem att hitta en pub i Manchester som ville släppa in oss vilket ledde till att vi efter en pizza satte oss i fyra taxis och gav oss iväg till arenan. Wimbledon hade tilldelats norra delen av arenan och Luton den södra och när jag kom fram norr om City of Manchester Stadium syntes inte längre några av Lutons orangea tröjor utan istället var det Wimbledons blåa så långt man kunde se. Samma tur hade inte Henrik och Johan vars taxichaufför inte visste var puben de skulle till låg och släppte av dem strax söder om stadion mitt bland orangea tröjor och hattar.
På väg mot City of Manchester Stadium
När vi kom fram var serveringstället utanför stadion redan fullpackad av Wombles så vi beslutade oss för att gå in och ta några pints innan matchen på arenan. Detta gav oss även tid att hänga upp flaggen modell större. I innandömet av stadion ekade Wimbledonsångerna och stämningen var mycket god, på planen sjöng någon inhyrd balladsångare någonting annat. Vi avslutade ölen och tog oss till våra platser snett bakom Wimbledons mål kort innan avspark. Framför oss var det orange och runt om oss var det blått. Omkring 6500 Wimbledonfans och nästan 12000 Lutonfans såg domaren blåsa igång matchen.
Flaggan var på plats
Wimbledon gjorde ett tidigt mål genom Kedwell och vi hann fira ordentligt nästan 20 sekunder innan vi insåg att det var avblåst för offside. Istället kom den nervösa känslan tillbaka och resten av halvleken kämpade båda lagen bra men utan att skapa några vassare chanser. Trots att Wimbledonfansen inte var lika många till antalet så lät vi under stora delar av matchen mer än Lutons respektive. Halvtidspausen gav en möjlighet för påfyllning eller om så önskades ett tillfälle ett sitta ner och samla sig för en kort stund.
I andra halvlek var känslan att Wimbledon var snäppet bättre än Luton men två minuter från slut hände något som fick mitt hjärta att stanna ett tag. Luton anföll på bortre delen av plan och plötsligt jublade Lutonfansen och känslan att vi hade förlorat kom lika snabbt som den försvann när vi insåg att bollen aldrig var inne. Senare fick vi veta att bollen hade tagit i insidan av stolpen. Fulltid och förlängning följde och Wimbledon började igen arbeta sig in i matchen. Efteråt kunde jag fortfarande se fyra chanser framför mig där det borde åtminstone ha blivit ett mål. Ett skott i stolpen, ett i ribban, Mohameds avslut utanför stolpen och Yakubus nick i burgaveln. Men ingen gick in och straffläggningen skulle nu avgöra vilket lag som tog steget tillbaka upp i ligan.
Captain Keds
Efter slantsingling visade domaren att straffarna skulle slås mot vår kortsida och Luton började. Seb Brown räddade första straffen från Lawless och kortsidan exploderade. Sedan satte Sam Hatton sin straff, Lutons kapten Pilkington(passande namn i Manchester) satte sin, det gjorde även Luke Moore och Lutons Adam Newton. 2-2 och Wimbledon hade en straff mer än Luton kvar, satte vi de tre nästa straffarna så skulle vi vara i ligan igen. Men Mohamed som hade dragits med en skada de sista minuterna av matchen slog en svag straff som Lutons målvakt enkelt räddade och känslan att vi kanske skulle förlora kom igen. Detta ordnade dock Seb Brown med en fantastisk räddning på nästa straff och när Kedwell slog in den sista avgörande straffen exploderade kortsidan igen. Firandet var enormt och nio års väntan var över, vi var tillbaka i ligan igen. Överallt var det kramar, vrål, sånger, tårar i ett böljande blått hav och framför oss firade våra hjältar. Lutonfansen hade redan lämnat arenan utan att vi hade lagt märke till det. Laget firade ett tag framför kortsidan innan det var dags för prisutdelning på långsidan och utdelning av pokal. Efter utdelningen kom en spelare fram mot klacken med pokalen på huvudet, Jon Main. Alla visste att detta var sista säsongen för honom i Wimbledon och fansen hyllade honom med sånger och jubel. Övriga laget hade under tiden samlats i mittcirkeln och sprang sen mot kortsidan och slängde sig ner på planen för att glida på mage mot fansen. Vi stod kvar på läktaren tills laget hade gått av planen och begav oss ut från stadion. Överallt överlyckliga Wombles firandes ligaplatsen.
Kaid Mohamed firar med laget
Vi gick hela vägen tillbaka till Manchester och efter en öl på Barries hotell tog vi sista snabbtåget tillbaka till London. Tåget var fullpackat med Wimbledon och Lutonfans och baren tömdes snabbt på sitt innehåll. Vid Macclesfield konstaterade vi att här kommer vi spela nästa år och som att förstärka den tanken blev vi stående i Macclesfield en timme medan polisen plockade av några olydiga Lutonsupportrar. Tågresan blev en dryg timme längre än väntat och när vi tillslut kom fram till Norbiton var klockan mycket och vi avslutade kvällen med en kebab innan det var dag att lägga sig. Söndagen innebar en sista pint, köp av ett antal tidningar och tåg tillbaka till Gatwick. En timme efter vi lyfte anlände laget till Kingsmeadow för att återigen möta fansens jubel.
