Reserapport: Återkomsten, John Pohlman och Vuvuzelamannen
Äntligen blev det seger för The Dons och efter 12 vinstlösa matcher kunde Wimbledonspelarna sträcka nävarna i skyn och fira 3 efterlängtade poäng. Här följer en reserapport om bland annat en gammal Tv profil och ett kärt återseende både på planen och på läktaren.
Resan började i torsdags när junior och senior checkade in på Arlanda och tog planet till Manchester för ytterligare en match i de lägre divisionerna. Resans mittpunkt var självklart Wimbledons bortamatch mot Port Vale där Burslem och deras Vale Park skulle stå som värdar för besöket.
Manchester hade valts som utgångspunkt då hela julhelgen hade spenderats i London med bland annat annandags (Boxing Day) fotboll mot Oxford och ytterligare en plump match i den vinstlösa svit som vi lyckades knäcka mot just Port Vale. Far min hade även en arbetskollega som är engelsman och bosatt i England i utkanten av Crewe bara ett par minuters bilresa från Burslem. Så Manchester var utgångspunkten för vår resa där vi även hade hoppats få uppleva det engelska fotbolls museet.
Personligen fick jag även uppleva det afrikanska djurlivet under ett par nätter då far min knappast låter som en homo sapiens när han sover utan mera som ett rytande lejon så tanken på att få sova ut på morgonen blev ett minne blot.
Torsdagen stod inte för några större utsvävningar bortsett från en pint på hotellbaren där agendan för fredagen lades upp, målet var självklart fotbollsmuseet.
Fredagsmorgonens frukost stod för en härlig upplevelse då mitt i allt ätande av engelska korvar med bacon och dessa underbara och oftast sönderkokta bönor i tomatsås, fångades min blick av en liten man. Mitt i allt detta morgonsorl så kom den gamle väderpresentatören och icke att förglömma jazzmusiker John Polman gåendes genom matsalen med en tallrik av hotellets bästa croissanter. Ett kärt återseende för många av oss så starkt förknippad med sitt framträdande på tv:n på Sveriges Television under många år. Om nu Pohlman var här för att kolla fotboll lägger jag nog min peng på att Pohlmans intresse för väder återspeglar sig i laget han eventuellt supportrar. En klarblå himmel borde självklart stå för en himmelsblå tröja, vem vet.
Fredagens första dilemma var att förklara för damen i receptionen som inte hade engelsk härkomst utan troligen var en avlägsen släkting till Manuel som huserade i Falty Towers. Gång på gång fick vi upprepa att vi ville till det engelska fotbollsmuseet och inte till drömmarnas teater Old Trafford som ingen av oss ville se då det knappast intresserar oss att trängas med japaner, norrmän, danskar och spanjorer på paketresor, fan vi är Wimbledon.
Tillslut så gjorde vi på eget initiativ promenaden till museet där vi snabbt upptäckte att vi var bland de första besökarna att stå i kön och rycka i dörren. Till vår förskräckelse så kunde vi konstatera att museet inte hade öppnat utan vara under konstruktion. Tanken föll då fort på att vi skulle bege oss till Ethiad Stadium (Manchester City) för att återuppleva lite minnen från playoffinalen men dagen spenderades istället med att glida omkring i staden och förgylla dagen med lite inköp istället. Tills att kvällen skulle toppas på ett besök på favoritpuben Ape & Apple på John Dalton Street.
Dagens andra påhopp från United klanen skedde på kvällen då vi lyckades klämma oss ur hotellbaren där vi fick sick sacka oss mellan fyllda United påsar med souvernirer som stod placerade överallt. Väl ute ur hotellet så möts vi av en engelsk man som sålde tidningar som rappt frågade om vi skulle på matchen imorgon. Självklart sade vi ja och utan att riktigt tänka efter så kastade han fram en United tidning framför snoken på oss. Vi fick tämligen omgående förklara att vi skulle se Port Vale – Wimbledon och inte United och att tidningen knappast skulle intressera detta sällskap under några som helst omständigheter, men att vi gärna kunde hjälpa till med en peng om det var det som han ville för att få sitt natthärbärge grejat. Så en klapp på axeln och två pund i rockfickan fick en tandlös engelsman att le och önskade oss faktiskt lycka till inför morgondagens match.
Tidigt på lördagsmorgonen så lämnade vi Manchester tidigt för att ta tåget till Crewe för att möta upp farsans polare Bob. Under den tidiga frukosten så hade fascinationen slagit mig hur mycket denna miljard industri United omsätter då hela frukostmatsalen var fylld till max med utlänningar alla klädda i olika former av United souvenirer. Kändes då som jag fick svaret på att stämningen på Old Trafford avtagit och förklaringen satt väl här i denna matsal.
Väl framme i Crewe så fick vi bege oss med taxi ut på landsbygden då vi via Bobs hänvisningar bokat rum på en golfklubb liggandes utanför staden. I samband med att vi betalar och lämnar taxin så möter vi Mike Rayner Wimbledons egen physio i entrén till Wyche Wood Park Hotel. Kastade självklart fram näven och vi bytte några ord med varandra och laget hade tydligen bott på hotellet över natten och fick det även bekräftat när jag på avstånd såg spelarbusen och assisterande tränare Stuart Cash.
Planen för lördagen var att Bob som är Port Vale fan skulle plocka upp oss ett par timmar innan avspark och köra oss in till Burslem till puben The Leopard där jag skulle möta mitt engelska polargäng som satt på tåget upp från London.
Väl framme i Burslem så hade Bob under bilresan förklarat sitt stora förakt för Stoke City och berättade samtidigt om det gånger då lillebror hade varit störst och bäst i staden men medgav nu att knappast någon unge växte upp och började supporta Vale.
Under promenaden på väg till puben så passerade vi en taxi och ur klev ett bekantansikte som jag inte skulle glömma i första taget, vuvuzela mannen var här.
Vuvuzela mannen är Wimbledon fan och namnet uppkom under playoffinalen då denna man via sitt agerande med just en vuvuzela visade sitt missnöje på ett litet annorlunda sätt. Hela händelsen utspelade sig ett par bänkrader nedanför mig på Ethiad Stadium. Det var nog inte första gången som denna man använde våldet som lösning på sina problem och vuvuzelan fick verkligen ta emot ett par riktiga smällar. Under playoffinalen försökte denna storvuxna man tysta ett par ungdomar som roade sig med att bidra/försämra (egen tolkning) med stämningen genom att blåsa i detta fasansfulla instrument. Ungdomarna hade vid ett flertal tillfällen trotsat mannens uppmaningar om att sluta blåsa i detta instrument, men tillslut så rann bägaren på mannens humör över. Först kunde man läsa på mannens läppar några väl valda ord som inte fanns med i den engelska ordboken för att sedan marschera upp ett par bänkrader för att rycka denna plaststrut ur händerna på ungdomarna för att helt och hållet försöka tillintetgöra detta instrument. Det roliga med hela händelsen är att han försöker vid ett flertal gånger knäcka vuvuzelan över knät, men den bara vill inte gå av. Utan istället kastar han den där jälla plaststruten åt fanders, så i ett enda stycke så kunde man se vuvuzelans luftfärd över kortsidan på Wimbledons läktare.
Efter att ha mött polarna på puben så handlade det största snacket om alla nyförvärven som hade rullat in under veckan för att förstärka laget, George Moncur hade lånats in från West Ham samtidigt som hans tidigare lagkamrat Callum McNaugton hade skrivit på ett kontrakt med The Dons efter ett pars månaders lån hos klubben i södra London. Billy Knott hade lånats in från Sunderland och Byron Harrison hade värvats in från Stevenage på ett 2,5 års kontrakt i den dyraste affären någonsin i klubbens historia. Men det bästa av allt rent känslomässigt var att den gamle Wimbledon FC mittfältaren Jason Euell hade återvänt till sin moderklubb på ett lån från Charlton, vilket återseende. Euell blev då den fjärde spelaren att representera båda klubbarna tillsammans med Marcus Gayle, Jermaine Darlington samt Roger Joseph.
Väl inne på Vale Parks bortaläktare kunde vi konstatera att alla nyförvärven fanns med i dagens elva och vi visste att det skulle bli galet då de nya lirarna knappast tränat med laget. Vi visste att alla skulle gå för fullt och vi skulle göra allt på läktaren för att bryta denna förbannelse som legat över oss under de 12 senaste matcherna och lyfta laget.
Vackraste av allt var att se Euell kliva in i precis den gamla rollen som han hade i Wimbledon FC där han låg i en positionen mellan mittfält och anfall, vilken härlig återkomst. Euells närvaro skulle inte bli allt för lång då han byttes ut i den 42:a matchminuten mot Luke Moore som skulle visa sig bli matchhjälte i den andra halvleken.
Wimbledon öppnade matchen i ett högt tempo men det såg tämligen darrigt ut och Port Vale utnyttjade det nykomponerade mittlåset med Mitchel-King samt McNaugthon och gjorde 1-0 på nick genom anfallaren Richards. Reaktionen på målet var att spelarna började hänga med huvudena bortsett från nyförvärven som stod med raka ryggar och pushade på sina lagkamrater. Vale kunde lätt ökat på direkt efter ledningsmålet men Seb Brown stod för en enastående parad.
Wimbledon tog istället tag i spelat och i den 41:a minuten så hittade Sammy Moore Jack Midson som fick foten på bollen och den rullade sakta in över mållinjen och via vår flacka läktare utbröt det i eufori när den assisterande domaren höjde flaggan och visade för mål. Wimbledon fansen bröt ut i sång:
He scores with his left….
He scores with his riiiiiiigghhtttt…
That boy Jack Midson makes Kedwell look shite!!!!!!!!!!
Man kunde se glädjen bland spelarna i samband med målet och otroligt skönt att gå till halvtidsvila med oavgjort. Wimbledon kom ut som ett laddat lag och vi kontrollerade bollen större delen av den andra halvleken och försvarsarbetet såg stabilt ut trots att vi saknade vår lagkapten och mittback Jamie Stuart som nog nästa säsong får finna sig i att stå utanför elvan då herrarna Mitchel-King och McNaughton är framtiden.
I den 77: matchminuten så kliver Luke Moore in som matchhjälte och gör enligt följande:
http://www.flickr.com/photos/65465820@N08/6695556157/in/photostream
Förbannelsen var bruten i den 13:e matchen och fansen sjöng:
Terry Brown is having a party!!!!!!!
Bring the Vodka and the Charlie!!!!
Otroligt kul att läsa tidningen dagen efter då The Football League Paper hade med mittbacken Callum McNaughton i sin drömelva för helgen medens The Sunday Mirror hade med sig lånet från West Ham George Moncur i sin elva.
Nästa resa blir Bristol Rovers borta så Pohlman kan du fixa lite fint väder?`
WOMBLE TILL I DIE!!!
