Reserapport: Grimsby borta – utebliven revansch och ”Two fingers” mannen

Grimsby borta kanske inte låter som någon ”flaschig” resa i en anglofils ögon. Men var man uppe här för 10 år sedan och bevittnade 6-2 förlusten på Blundell Park i dåvarande division 1, så var man bara tvungen att återvända för revansch. Det var ren och sann skadeglädje när Grimsby rasade ur League Two under fjolårssäsongen och rasade ner i Conference och tillfället dök upp.

Äntligen chans till revansch för denna tidigare hemska upplevelse, samtidigt som det vara första gången som jag under många av mina resor fick återvända till en arena där jag varit i både Wimbledon FC och AFC Wimbledons färger. Grimsby är en kuststad uppe i norra England som ständigt kyls av Nordsjöns kalla vindar och är kanske mest känd förutom för sin fisk för att brittiska regeringen under andra världskriget tänkte spränga delar av staden.

Anledningen till detta var att det tyska bombplanen använde ”Grimsby Dock Tower” som ett riktmärke när det kom in från kusten och skulle bomba de engelska städerna. Tyskarna bombade sällan Grimsby utan städer i sin omnejd som till ex Hull fick inte en lika trevlig behandling av tyskarna. Så på grund av tornet ”Grimsby Dock Tower” nere i hamnen så förblev staden tämligen orörd under kriget.

Resan upp till norr hade varit planerad sedan spelprogrammet släptes under sommaren. Intresset var stort från början men dalade vart efter tiden gick och tillslut så var det bara jag och min engelska polare Barrie som skulle göra resan upp till Grimsby, vi tänkte inte ge vika.

Vanligtviss så brukar tåg stå på agendan, men istället så skulle denna resa göras med klubbens supporterbuss en ny upplevelse för mig och en liten annorlunda upplevelse gentemot Sverige. De engelska bussarna tillåter inte att man dricker på väg till matcherna då detta ses som en grogrund till huliganismen. Alla som har gjort bussresorna med Stockholmsklubbarna vet att så fort bussdörrarna går igen så är det ”lets go fu*king mental” och att toaletten på bussen redan är full innan man nått Södertälje. Barrie hade dock lösningen då rom och Coca Cola fick bli färddrickat upp.
Tyvärr så började inte lördagsmorgonen så bra då denna ovan nämnda dryck fick bli frukost då vi båda lyckades försova oss och raskt fick bege oss till Wimbledons hemmaarena ute i Kingston/Norbiton därifrån bussen skulle avgå. Den så traditionella engelska frukosten fick istället intas på en vägkrog längs med M1.

Väl framme i Grimsby så möttes vi av en stad som definitivt saknade storstadstempo och den första människan vi såg på gatan var en finning tonåring i orange väst som delade ut tidningar i staden. Han upptäckte självklart supporterbussen från London och välkommnade oss med den vackra ”Two fingers” och via läppläsning genom bussfönstret så lyckades han även pressa fram ett ”Piss off”. Med andra ord, välkommen till norr ”You southern bastards”.

I andra halvlek så fick vi dock replikera tillbaka denna kärlek när Grimsbys Mark Hudson fick rött kort och fick lämna Blundell Park. Hela kortsidan stämdes upp i ”You naughty northern bastards” när Hudson fick lämna planen. Sången lyckades även tysta Grimsbys trumma som det hade nöjet att banka på hela eftermiddagen a´la Italien.

Supporterbussen parkerades bakom Blundell Park och styrriktningen nu var första bästa puben men där vände vi raskt i dörren där vi snabbt kunde konstatera att vi inte var välkomna för dagen. Ölen fick istället intas på puben inne på arena som var ett håll i väggen.

När vi klev in på arenan så mötes vi av Grimsbys matchvärdar, riktigt trevliga grabbar som kvickt upptäckte att den svenska supportflaggan modell större var med. Efter en stunds snack med även ett besök inne på planen och ett samtal om att vi hade varit här och bevittnat 6-2 förlusten så fick vi en perfekt plats för flaggan inne på arenan.

Då startelvan presenterades så annonserades att den så kritiserade inlånade anfallaren Drewe Broughton från Lincoln skulle starta. Det mötes inte direkt med jubel från de 350-400 tillresta fansen, då han inte står speciellt högt i kurs. Kul dock att mittfältarna Lee Minshull och Sammy Moore återfanns i truppen efter en lång skadefrånvaro.

Wimbledon mönstrade följande 11:a:

Seb Brown

Fraser Franks, Jamie Stuat, Brett Johnson, Gareth Gwilim
Steven Gregory, Rashid Yussuff, James Mulley
Drewe Broughton, Danny Kedwell, Christian Jolley

Wimbledon inledde med att ha oss fans i ryggen och i första halvlek så saluterades flera av våra försvarsspelare med sång. Bland annat så fick Jamie Stuart våran hårdföre mittback vi ett flertal tillfällen lyssna till följande:

We´ve got Jamie Start and he does the job

Everybody needs a nutter
Everybody needs a nutter in the middle
Everybody needs a nutter

Första halvleken inledes som vanligt i ett högt tempo, där Grimsby inledde starkast och 1-0 målet som Rashid Yussuff gjorde i den 24:e matchminuten var kanske inte helt rättvisst. Rashid är förövrigt sponsrad av den svenska supportföreningen så lyckan var total. I slutet av den första halvleken så kvitterade Grimsby till 1-1 genom tvåmålskytten för dagen Michael Coulson. I den andra halvleken i 53:e matchminut så tryckte Coulson in matchvinnande målet.

Wimbledon replikerade fort med att göra ett dubbelbyte där anfallarna Broughton och Jolley byttes ut mot Lee Minshull och Ryan Jackson, allt för att få lite fart på laget. I den 71:a minuten så fick Grimsbys Mark Hudson rött kort och Wimbledon fick chans till att öka på trycket. In bytes Sammy Moore på bekostnad av James Mulley. Wimbledon skapade ett par fina chanser bland annat genom Kedwell och Jackson men det saknades skärpa i avsluten.

Förlusten var ett faktum och revanschen från 6-2 matchen uteblev och nu väntandes en 5 timmar lång bussresa hem till London.

Dagens höjdpunkt: Den unga ”Two fingers” mannen.

Dagens lågvattenmärke: Hallå Grimsby! trumma på en engelska arena, skäms. Sången är vårt vapen.

Förövrigt så är Grimsby och Blundell Park helt klart värt ett besök, men ett tips är att besöka staden under det varma året då Nordsjöns vindar inte är lika kalla.

Nu är det bara att ladda för nästa resa Mansfield hemma.

WOMBLE TILL I DIE!!!