Ett ödesdigert misstag sänkte ett heroiskt kämpande Wimbledon
Det blev en tung sorti ur årets upplaga av FA-cupen när ett tappert kämpandes Wimbledon föll på ett individuellt misstag som var starten på en 13 minuters period som vi sällan skall glömma. En man kommer säkerligen aldrig glömma denna bittra höstkväll då hjälten från The Eastlands stjälpte mer än hjälpte.
Det var som upplagt för en fotbollsfest, fredags match tillika tv sänd match så hela den svenska befolkningen hade chans att få ser vår stolthet ta sig an League One laget Coventry City FC i FA cupens första runda.
Neil Ardley presenterade en startelva timmen innan match som inte direkt väckte några större överraskningar, men när laget tågade in på Kingsmeadows så återfanns ett bekant ansikte som få hade förväntat att se. Tillbaka i elvan var hjälten från *The Eastlands. Målvakten Seb Brown som varit rejält inne i frysboxen under det senaste gångna säsongerna var tillbaka mellan stolparna. Senaste gången vi hittade honom mellan stolparna var den 12 november 2012. Anledningen var att första målvakten Ross Worner satt fast i trafikstockning på A3, där han olyckligtvis fick spendera hela kvällen då han inte ankom till arenan för ens till matchens sista minut.
För Seb Brown skulle det kunna bli kvällen som motbevisade tesen att det varit fel att låta honom växa fast på bänken under den senaste tiden, men så blev inte fallet denna höstkväll.
Wimbledon inledde med följande elva enligt 4-5-1 :
Seb Brown
Barry Fuller - Andy Frampton - Alan Bennett - Callum Kennedy
George Francomb - Peter Sweeney - Sammy Moore - Harry Pell - George Porter
Michael Smith
Wimbledon inledde halvleken på ett imponerande sätt, inget hafsande eller tjongande som man hade väntat sig utan laget höll i och vårdade bollen vilket gjorde att vi styrde största delen av första halvlek. Sammy Moore och Peter Sweeney höll i taktpinnen på det centrala mittfältet levererade boll gång på gång till halvlekens bästa spelare George Porter som i princip fick göra det han ville på Wimbledons högerkant. Michael Smith, ensam anfallare för dagen, och stundtals väldigt ensam på topp kämpande och slet enormt för att suga åt sig bollarna vilket han gjorde bra.
Redan i den 8:e matchminuten hade det kunnat stått 1-0 på resultattavlan när George Porter spelande fram Harry Pell som klippte till mitt inne i boxen. Coventrys bästa spelare för dagen målvakten Joe Murphy stod för en enastående räddning när han låg som ett streck i luften.
Myrphy var som en fantom mellan stolparna i första halvleken. Det hade kunnat stå både 2-0 och 3-0 om Wimbledon haft turen på sin sida, men Murphy svarade för ytterliggare två brutala räddningar när Michael Smith testade den irländska målvakten med två kanonchanser.
Wimbledon första halvlek var helt prickfri, Coventry kom igenstans och det var bara målen framåt som fattades. Englands hetaste anfallspar Leon Clarke och Callum Wilson såg ut som två föredettingar när det lyckosamt stoppades gång på gång av ett imponerande försvarsspel. Även den så omtalade Franck Moussa kom igenstans på sin kant när han skulle starta upp anfallen, utan Wimbledon satte tidig press och visade ingen hänsyn. Den här kvällen skulle bli vår!
Andra halvleken inleddes med den hittills bästa Coventry chansen när Callum Wilson hade sitt första avslut på mål då han i kamp med Wimbledons ytterback Barry Fuller fick bollen i utsidan av stolpen.
Istället sköt glädjen i topp minuterna senare när Wimbledon rättvisst i den 54:e match minuten gjorde 1-0. Stjärnan för dagen George Porter hittade Michael Smith inne i boxen och nicken satte Wimbledon för stunden vidare till den andra rundan.
Men bara minuter senare ändrades hela matchbilden när Seb Brown skulle plocka ner ett inlägg från Christie helt ostörd mot den bortre stolpen, men Brown lyckades av någon anledning inte bara tappa bollen en gång utan två gånger. När Brown var liggandes och famlande efter bollen på mållinjen utan att få kontrollen på bollen så var Wilson framme och gjorde säkerligen karriärens lättaste mål. Målvaktstavlan var en sådan blunder att jag aldrig sett maken till någon sådan tavla.
I samband med detta så inleddes en olycklig period på 13:e minuter när allt till skillnad från första halvleken bara taktiskt föll isär. Wimbledon hann inte ens ladda om från Browns fatala misstag innan 1-2 bollen låg i nätmaskorna och moralen var nu nere på noll. Franck Moussa som var så iskall i första halvleken rullade upp på kanten och slog ett inlägg längs backen utmed den förlängda mållinjen som Brown ihop med sina försvarare skulle avstyra. Istället var det Coventrys Carl Baker som hade det längsta benet och Wimbledon var nu i rejält underläge.
Hoppet släckte totalt i den 70:e match minuten när en frispark utanför boxen tog på ytterbacken Callum Kennedy och ändrade riktning vilket vi inte kunde belasta Brown för men det var maximal otur och nattsvart på London himlen. Avancemanget till andra rundan kändes väldigt avlägset.
Neil Ardley kontrade med två snabba offensiva byten för att få tillbaka lite energi till laget då Harry Pell och George Francomb byttes ut på bekostnad för Jack Midson och Luke Moore. Midson såg pigg ut i sitt inhopp och hade en bra chans som Murphy fick tippa över ribban.
Domaren blåste av pipan och även denna säsong blev det en tidig sorti ur cupen och Seb Browns fatal misstag gjorde helt klart att luften gick ur laget och i 54:a minuter spelade Wimbledon den bästa fotbollen för säsongen.
* Seb Brown var vårt unga målvaktslöfte som via den heroiska insatsen han gjorde i playoff finalens straffdramatik mot Luton bidrog till att Wimbledon tog klivet in i The Football League efter att vi segrade på Ethiad Stadium i Manchester.
COME ON YOU DONS!!!
