36-årsjubileum: FA Cupfinalen 14:e maj 1988
Idag är det 36 år sedan en brokig skara från sydvästra London lyckades med det omöjliga.
Det var en solig eftermiddag lördagen den 14:e maj 1988, det var final i FA-cupen och Wimbledon mötte den tidens giganter Liverpool. 11 år tidigare spelade Wimbledon inte i ligan och så sent som 1983 spelade man fortfarande i den fjärde divisionen. Det var verkligen en kamp mellan David och Goliat. Det var årtiondets lag Liverpool som skulle säkra dubbeln mot ett galet gäng frän sydvästra London som på många sätt fortfarande var som ett amatörlag.
Wimbledon hade tagit sig till finalen genom segrar mot West Bromwich Albion, Mansfield Town, Newcastle och Watford och Luton Town. I kvartsfinalen mot Watford vann man med 2-1 efter att kommit tillbaka från 0-1 med en man mindre på plan. Även i semifinalen mot Luton hamnade man i underläge men vände till en 2-1 seger efter mål av John Fashanu och Dennis Wise.
Kvällen innan match bodde laget på Cannizaro House Hotel i Wimbledon och stämningen var lite speciell vid middagen efter dagens träning. Vinnie Jones, Brian Gayle och Dennis Wise smet iväg till en närliggande pub, Fox and Grapes i Wimbledon Common, samma pub som Wimbledon Old Centrals använde som omklädningsrum när de bildades 1889. Klubben som senare skulle döpas om till Wimbledon FC. Tränaren Bobby Gould hade sett dem och eftersom laget var spända och nervösa inför morgondagens match så han samlade de som var kvar och gav dem femtio pund och sickade iväg dem till puben. När sedan Vinnie, Brian och Dennis kom tillbaka självbelåtna över sin bedrift mötte de Bobby som upplyste dem att han just gett resten av laget 50 pund och skickat dem till puben och att de tre minsann gjort bort sig eftersom de fått betala för sina egna drinkar. Vinnie, Brian och Dennis skyndade sig då iväg för att hinna ikapp resten av laget.
På morgonen innan finalen stod det i tidningarna att Wimbledon måste förlora för att rädda den engelska fotbollens ära. Man sa även att Wimbledon egentligen inte skulle tillåtas spela på Wembley och att Liverpool skulle krossa Wimbledon. Liverpool beskrevs inför matchen som det bästa laget sedan kriget, som årtiondets bästa lag. Man hade redan vunnit ligan och skulle nu bara åka till Wembley för att spela hem dubbeln. Fansen hade till och med redan tyckt upp tröjor som med Liverpool som vinnare av dubbeln. På bussen till Wembley följde man tv-sändningen där man fortsatte nedvärdera Wimbledon, bland annat gjorde sig Alan Hansen i Liverpool lustig över att det var så få Wimbledonsupportrar på arenan, något som ytterligare tände Wimbledonspelarna.
Wimbledon var helt klart påverkade av pressens rapportering och ville ut på plan för att motbevisa sina tvivlare. Lawrie Sanchez berättade att Vinnie Jones som var inspirerad av Clint Eastwood i filmen Rawhide hade att stridsrop han brukade köra innan matcher och när lagen innan avspark stod uppradade i Wembleys spelartunnel satte han igång, John Fashanu och ett par andra stämde in. Yidaho! Yidaho! Yidaho! Enligt Sanchez så var det då Liverpool insåg att Wimbledon inte fruktade dem.
Knappt tio minuter in i matchen så visade Vinnie Jones att man inte skulle låta Liverpool köra över dem när han kapade Steve McMahon på mittplan. En kapning som idag åtminstone skulle gett ett gult kort blev en frispark och efter den så var nervositeten hos Wimbledon ett minne blott.
Liverpool var som väntat det första laget att få bollen i mål men domaren hade redan blåst för att Peter Beardsley blev dragen i tröjan av Andy Thorn i momentet innan han satte bollen i mål. Wimbledons backlinje hade hört signalen och slutade spela men Dave Beasant i Wimbledonmålet försökte rädda avslutet vilket ledde till en hel del diskussioner senare. Klart är att hade domaren dömt fördel av bollen som han nog borde ha gjort så hade troligtvis Liverpool tagit ledningen där.
Istället blev det Wimbledon som tog ledningen när Terry Phelan tog sig fram på vänsterkanten och blev dragen i tröjan vilket gav Wimbledon en frispark i ett mycket bra läge. En frispark som Wimbledon tog till vara på bästa sätt, Dennis Wise slog in bollen framför mål precis över Alan Corks huvud men bakom honom dök Lawrie Sanchez upp och nickskarvade in bollen bakom Bruce Grobbelaar i Liverpool målet.
Efter en timme spelad så gjorde Wimbledons Clive Goodyear en regelrätt tackling på John Aldridge i eget straffområde men till de flestas förvåning så valde domaren att döma straff. Enligt många så var det en kompensation för att han tidigare inte gett Liverpool fördel när Peter Beardsleys mål blev bortdömt. Dave Beasant i Wimbledons mål hade studerat John Aldridges straffar, något han gjorde med alla lags straffskyttar men i det lägre divisionerna fick han på sin höjd nöja sig med ett foto från straffögonblicket. Att studera Liverpools straffskytt var betydligt enklare eftersom de alltid visades på TV. Aldridge la straffen till vänster sett från målvakten något som Beasant hade förutsett genom att stå still eftersom han hade sett att Aldridge brukade slå den där i de fallen målvakten stått still innan. Dave Beasant blev därmed den första målvakt som har räddat en straff i en FA-Cupfinal på Wembley.
Trots ett kämpande Liverpool och ett allt tröttare Wimbledon så lyckades man hålla emot och producera en av de största skrällarna i FA-cupens historia. Strax efter fulltid kom den odödliga kommentaren från BBC kommentatorn John Motson "The Crazy Gang have beaten the Culture Club" Senare när Wimbledon tog emot bucklan från prinsessan Diana kom nästa pärla från Motson ”It's a weird and wonderful world if you come from Wimbledon”, något som fortfarande gäller.
Här kan ni se finalen i sin helhet.
