Franchise Football, Never Forgive Never Forget......
Imorgon kommer det första ligamötet någonsin att äga rum mellan Milton Keynes FC och AFC Wimbledon. Wimbledonredaktionen återger här, kortfattat, historien om hur det gick till när Wimbledon FC upphörde att existera som klubb, hur spillrorna flyttades över till Milton Keynes för att sedermera bli Milton Keynes FC och hur några inbitna Wimbledonsupportrar tog initiativet att bilda en ny klubb; AFC Wimbledon
De flesta fotbollsintresserade är säkerligen redan bekant med historien som skakade om fotbollsengland med start den 28:e maj 2002. Då röstade nämligen en oberoende kommission bestående av tre personer, utsedda av FA, ja till förslaget om att flytta fotbollsklubben Wimbledon FC från Wimbledon till Milton Keynes, en stad belägen ca 9 mil nordväst om Wimbledon. Kommissionen gav sitt bifall med rösterna 2 för och 1 emot.
Nu börjar ju egentligen den här historien långt före den 28:e maj 2002 och den innehåller en hel del smutskastning och svårtillgängliga fakta vilket gör att vi på redaktionen kommer att följa upp denna krönika med, förhoppningsvis, en del aktuella uttalanden från nyckelpersoner samt en titt på de ekonomiska alternativen som verkligen fanns tillgängliga vid tiden för flytten till Milton Keynes. Hade det gått att rädda kvar Wimbledon FC i Merton eller var det enda alternativet en flytt för att undvika konkurs?
Vi går nu tillbaka till 1981 när affärsmannen Sam Hammam köpte Wimbledon FC för 100 000 £. I köpet ingick också Wimbledons dåvarande arena, Plough Lane. En klausul fanns dock inskriven om att marken där Plough Lane stod på enbart fick användas för "aktiviteter förknippade med sport, nöje eller rekreation" och vid händelse av en flytt skulle marken säljas tillbaka till Merton Council för 8000 £ oavsett påverkan av inflationen. Hammam beklagade sig ofta i media över denna klausul som skulle göra det svårt att få låna pengar till att bygga en ny arena och att marken i princip skulle bli värdelös om Wimbledon FC flyttade till en ny, modernare arena.
1990, ett år efter Hillsborough katastrofen, släpptes den så kallade "Taylor rapporten" där det föreslås att alla arenor i de två högsta divisionerna skall enbart ha sittplatser samt en del andra säkerhetsmässiga förbättringar. Det blev nu bråttom för Hammam att lösa klausulen från Merton Council gällande marken där Plough Lane stod eftersom han insåg att Wimbledon FC snart måste endera bygga om Plough Lane eller flytta till en annan arena. Han lyckades till slut köpa loss klausulen från Merton Council för en summa som ingen verkar veta exakt hur stor den var men man pratar om någonstans mellan 300 000 - 800 000 £!
1991 så hade man börjat titta på möjligheterna att modernisera Plough Lane för att möta kraven i Taylor rapporten men man kom fram till att det skulle bli för kostsamt att renovera så man valde istället att flytta till Selhurst Park och dela arena tillsammans med Crystal Palace. Detta skulle enbart vara en temporär lösning tills dess man hittat någon hållbar plan för bygget av en ny arena.
Eftersom Sam Hammam köpt loss klausulen där det stod att marken skulle säljas tillbaka till Merton Council för 8000 £ vid en eventuell flytt från Plough Lane blev han vansinnig när Merton helt plötsligt 1994 sa att det bästa alternativet nog var att använda marken där Plough Lane stod. Hammam hade nämligen 1992 fått erbjudande om att ta över greeyhound racing arenan i Merton och bygga om denna till en fotbollsarena. Han behövde då sälja marken där Plough Lane stod till en supermarketkedja för att finansiera ombyggnationen av greeyhound racing arenan. Merton Council vägrade ge sitt godkännande till affären och därmed började Sam Hammam leta efter andra platser där Wimbledon FC skulle kunna spela sina matcher.
Det är nu cirkusen kring eventuell flytt till Irland och Dublin tar form samt andra vansinniga uttalanden från Sam Hammam. Samtidigt blödde verkligen Wimbledon FC ekonomiskt bl.a. fter att ha varit med och grundat Premier League 1992 och de merkostnader det innebar. 1997 hade Hammam fått nog och sålde 80% av sina aktier till de norska affärsmännen Kjell Inge Rökke och Björn Rune Gjellsten för 26 miljoner £. Sam Hammam stannade dock kvar i klubben med en administrativ roll och fortsatte envist att försöka hitta en ny plats för Wimbledon FC att spela sina matcher på.
1998 hade Merton Council skiftat i politisk majoritet så nu fick Sam Hammam lämpligt nog igenom sin önskan att sälja marken där Plough Lane legat till snabbköpskedjan Safeway för 8 miljoner £.
År 2000 sålde han till slut sina sista aktier i Wimbledon FC och gick sedan vidare till att bli huvudägare i Cardiff City.
Säsongen 1999-2000 trillade även Wimbledon FC ur Premier League och publiksnittet hade dessutom sjunkit drastiskt. Rökke och Gjellsten insåg att det inte skulle gå att tjäna några pengar på klubben i det nuvarande läget och blev mer och mer angelägna om att göra sig av med den.
Nu hoppar vi snabbt över till Milton Keynes vid samma tidpunkt för att stifta bekantskap med en viss Peter Winkelman. Winkelman var en affärsman bosatt i Milton Keynes med ett förflutet i skivbolagsbranschen. Han insåg potentialen i att ha en professionell fotbollsklubb belägen i staden då den enda fotbollsklubben som existerade, Milton Keynes City, spelade så långt ner som i division åtta. Det skulle gå betydligt snabbare att köpa en redan existerande klubb och flytta den till Milton Keynes. Winkelman hade redan gjort upp ekonomiska planer genom att förmå butikskedjorna Asda och IKEA att etablera sig på mark som han lämpligt nog ägde i södra Milton Keynes. Han lovade Milton Keynes council att om IKEA och Asda fick etablera sig i staden så skulle det finansiera ett bygge av en fotbollsstadium med plats för 30 000 åskådare.
Winkelman sålde sedan marken han ägde för en stor summa till IKEA och Asda så dom kunde börja etablera sig i Milton Keynes. Pengarna använde han sedan till att finansiera bygget av den nya arenan; Stadium MK.
Nu var allt som behövdes ett fotbollslag som kunde spela sina matcher på den kommande arenan och Winkelman la ut krokar till höger och vänster. Luton, Queen Park Rangers, Barnet, Crystal Palace och Wimbledon fick alla erbjudanden om att flytta till Milton Keynes men samtliga avböjde förslaget. Winkelman var dock påstridig och när Wimbledon fallit i "ekonomisk administration" samt lämpligt nog fått en ny ordförande i skepnad av Charles Koppel så erbjöd Winkelman sina tjänster ännu en gång.
Den 2:a augusti 2001 så berättade Charles Koppel om planerna att flytta klubben till Milton Keynes. Man ansökte om godkännande hos FA som till en början avslog ansökan men efter det att Koppel överklagat beslutet så beslöt man att tillsätta en oberoende kommission bestående av tre personer som skulle gå igenom handlingarna en gång till och komma med ett slutgiltigt beslut den 28:e maj 2002.
Vi vet ju alla resultatet av den omröstningen och därmed startades processen med att flytta Wimbledon FC från sina rötter till Milton Keynes.
Bara veckor efter utslaget så bestämde sig några inbitna Wimbledonsupportrar, där ibland Kris Stewart, Eric Samuelsson och Trevor Williams, för att detta inte skulle få vara slutet på historien om Wimbledon. Man beslutade sig för att starta om på nytt med en ny klubb, AFC Wimbledon, som skulle starta längst ner i fotbollspyramiden och försöka ta sig uppåt. Inför säsongen 2002-2003 gav FA sitt godkännande men tillade att klubben skulle vara "not in the wider interests of football" ett numera klassiskt citat.
I Milton Keynes försenades bygget av den nya arenan så säsongen 2002-2003 fick Wimbledon till en början spela sina matcher på Selhurst Park. Nu visade det sig inte bli så enkelt för Peter Winkelman att hitta någon tillfällig arena i Milton Keynes så Wimbledon FC kom att stanna hela säsongen på Selhurst Park. Efter att ha fått igenom alla tillstånd kunde Winkelman slutligen erbjuda Wimbledon FC att spela på National Hockey Stadium i Milton Keynes då man gjort de nödvändiga ändringarna för att kunna spela fotbollsmatcher på arenan.
Den 27:e september 2003 så kunde till slut Wimbledon FC spela sin första match i Milton Keynes mot Burnley FC. Under tiden som gått tills dess att man kunde spela i Milton Keynes hade den ekonomiska situationen blivit ohållbar för Wimbledon FC. Peter Winkelman hävdar att det aldrig var hans mening att köpa klubben men att han inte såg någon annan utväg än att köpa loss klubben i slutet av juni 2004 för att rädda den från konkurs. Prislappen blev 850 000 £ och då ingick även de troféer som klubben vunnit under åren sedan den grundades år 1889.
Winkelman annonserade inom kort att man skulle byta ut både klubbnamn, klubbmärke och färger på dräkterna men att man trots det bar arvet vidare från "det gamla" Wimbledon FC. Den nystartade klubben, AFC Wimbledon hävdade å sin sida att de var de rättmätiga innehavarna till de troféer som nu var placerade i Milton Keynes då Milton Keynes inte hade något med Wimbledon att göra utan "köpt" sig till en plats i fotbollsligan.
Milton Keynes FC mötte till en början ett kompakt motstånd från etablissemanget och supporterorganisationer och man fick se inställda försäsongsmatcher då klubbar som Tottenham, Watford, QPR mfl inte ville förknippas med de som kom i folkmun att kallas för "Franchisers FC" Winkelman anklagade AFC Wimbledon för att ha varit de som övergett sin klubb när de inte var villiga att köpa loss Wimbledon FC från ekonomisk administration och att han helt enkelt räddat klubben från konkurs.
Football Supporters Association vägrade även att erkänna Milton Keynes FC tills dess att man lämnat tillbaka troféerna till dess ursprungliga plats i Merton. I augusti 2007 så gjordes en överenskommelse där Football Supporters Association lovade att häva bojkotten av Milton Keynes FC i utbyte mot att troféerna återlämnades till Merton, att man inte gjorde anspråk på Wimbledon FC:s historia fram till 2004 och att webdomäner med namnet Wimbledon FC i skulle sluta användas. Man skulle även göra ett uttalande där man "erkände, djupt ångrade och bad om ursäkt för all smärta man åsamkat Wimbledonsupportrar i samband med flytten till Milton Keynes"
2012 startade Wimbledon Guardian en kampanj kallad "MK drop The Dons" i ett försök att även förmå Milton Keynes att överge Wimbledon FC;s smeknamn "The Dons" i sitt klubbnamn. Peter Winkelman svarade då att han inte tänkte ha någon åsikt i saken utan överlämnade frågan till supportrarna i Milton Keynes att ta ställning till. Ingen ansats till att vilja diskutera frågan har kommit från Milton Keynes supporterförening till dags dato.
Samtidigt som Milton Keynes FC har brottats med sitt förflutna och försökt skapa sin egen historia har AFC Wimbledon förvånat en hel fotbollsvärld genom att på rekordtid ta sig hela vägen till League One och där fansen fortfarande är majoritetsägare. Det var oundvikligt att de två klubbarna förr eller senare skulle mötas ute på fotbollsplanen i något sammanhang och den 2:a december 2012 så var det dags i andra omgången av FA Cupen.
Ett mycket känsloladdat möte som föregicks av en massiv bevakning från media. Matchen slutade med seger för Milton Keynes FC med 2.1 men den moraliska segern gick otvivelaktigt till AFC Wimbledon. Två möten till har man hunnit med och det senaste mötet i Johnstons Paint Trophy den 7:e oktober 2014 vanns av AFC Wimbledon med 3-2.
Det sägs att tiden läker alla sår men för mig och övriga här på Wimbledonredaktionen räcker det med att se att det fortfarande står "The Dons" i Milton Keynes klubbmärke för att såren skall rivas upp på nytt. Det spelar ingen roll hur mycket Peter Winkelman säger att han ångrar hur han agerade vid tiden för flytten och att han skulle vilja ha det ogjort om han kunde vrida tillbaka klockan. Har man någon som helst självaktning kvar så överger man naturligtvis den sista nageln i ögat på oss Wimbledonsupportrar genom att överge "The Dons" i sitt klubbnamn.
Imorgon skall vi försöka bevisa vilka som är de rättmätiga arvtagarna till att få kalla sig "The Dons" genom att vinna matchen mot Milton Keynes FC på bortaplan i League One. Cirkeln är sluten och när vi tidigare under säsongen äntligen befann oss före Milton Keynes FC i tabellen så fick vi kvittot på att "fusk lönar sig inte"!
WOMBLE TILL I DIE!