Millwall - AFC Wimbledon0 - 0
Matchrapport: En poäng vunnen men med bitter eftersmak.
AFC Wimbledon lyckades kriga sig till en poäng när man igår spelade 0-0 borta mot Millwall FC. En mycket kostsam poäng för The Dons som får nu klara sig utan avstängda Jon Meades och Barry Fuller i nästa match.
Igår var det så dags för Wimbledon att möta Millwall i den första ligamatchen någonsin lagen emellan.
Ett stort bortafölje med 1200 Wimbledonsupportrar på plats fick se sitt lag stå upp bra mot The Lions men visst märkte man av att det fanns mycket respekt och en aning nervositet hos Wimbledonspelarna.
Det blev en kämpainsats med få chanser framåt men vi släppte inte till så mycket bakåt heller för den delen.
Neal Ardley hade inför matchen gjort tre ändringar i startelvan jämfört med den som startade senast mot Bury.
Dean Parrett saknades på grund av avstängning och ersattes av Dannie Bulman. I försvaret återfanns Jon Meades istället för Seth Owens och i anfallet fick Lyle Taylor chansen från start medan Chris Whepdale fick börja på bänken.
Det blev ett otroligt ställningskrig ute på planen till en början där Millwall försökte gå till attack men kom inte någonstans då Wimbledon höll ihop mittfält och försvar på ett utmärkt sätt.
Inget skönspel direkt utan mer som "The Crazy Gang" brukade spelade fotboll när det begav sig.
Talande för matchbilden i första halvlek var att våra försvarare, Paul Robinson och Chris Robertson, var de som hade bäst målchanser med varsina skott utifrån som tyvärr var aningen över och utanför målramen
Framåt försökte Tom Elliott skapa ytor för "Dom" Poleon och Lyle Taylor med sin fysik och lyckades vid ett tillfälle nickskarva vidare en boll till Lyle Taylor som dock stod offside visade det sig.
Millwall började så smått att ta över spelet och skapade en viss press mot slutet av första halvlek utan att för den sakens skull komma till några riktigt farliga avslut.
Paul Robinson var mycket bra denna kväll och visade prov på resolut försvarsarbete mot sina forna lagkamrater då han avvärjde ett farligt inspel mot Wimbledons straffområde alldeles innan domaren blåste av första halvlek.
0-0 blir halvtidsresultatet i en mycket chansfattig tillställning som vi tillresta Wimbledonsupportrar är mer nöjda med än de allt mer frustrerade Millwallfansen som börjat vädra sitt missnöje genom spridda burop från läktarna.
När domaren blåser igång andra halvlek så anfaller nu Wimbledon mot den sida där vi bortasupportrar står placerade. En viss tempohöjning kan anas från Wimbledons sida där Dominc Poleon lyckas komma förbi med fart på högerkanten vid några tillfällen. Tyvärr fungerar inte kommunikationen med Taylor och Elliott som man hoppats på utan "Doms" passningar leder allt som oftast inte till något mer än frustration.
En annan som verkar frustrerad nere på planen är, den i vanliga fall så säkert spelande, Jon Meades i Wimbledonförsvaret. Det verkar nästan som han fortfarande hämmas av sin tidigare skada och kommer fel in i några situationer vilket leder till en varning i den 51:a matchminuten då han går för hårt åt David Worrall i Millwall.
I ett försök att bryta av den tillknäppta spelbilden så gör Neal Ardley sitt första byte i den 65:e matchminuten då Chris Whelpdale ersätter Lyle Taylor.
Wimbledon går därmed över till att spela 4-4-2 vilket snart gör att samspelet förbättras mellan Poleon och Elliott på topp.
De riktgt vassa målchanserna uteblir dock samtidigt som Millwall alltmer känner av saknaden av sina två nyckelspelare Lee Gregory och Steve Morrisson.
Neal Ardley gör sedan sitt andra byte då Tom Beere kommer in på planen istället för George Francomb.
Beere bidrar med förnyad energi och kämpaglöd på mittfältet och det börjar kännas som om att Wimbledon nu är på väg att ta över matchbilden ordentligt.
Så ändras då allt i den 74:e matchminuten då Jon Meades kommer på efterhand och måste stoppa Millwalls Fred Onyedinma genom att dra honom i tröjan. Ingen tvekan från domaren som visar upp först det gula och sedan det röda framför Meades som direkt springer av planen utan invändningar mot domslutet.
Nu blir det förstås helt avgörande att försöka säkra en poäng och Neal Ardley signalerar sitt tredje byte omgående.
Ut går Dominic Poleon och in kommer Seth Owens för att täppa till luckan efter den utvisade Jon Meades.
En dryga 15 minuter lång panikångestattack väntar nu för oss supportrar på bortasektionens läktare.
Millwall lyckas dock med bedriften att, istället för att sätta press mot Wimbledonmålet, bli passiva och stillastående från mittfält och framåt.
Wimbledon tackar för det scenariot och är faktiskt det lag som kommer närmast ett avgörande på slutet av matchen.
I den 88:e matchminuten kommer nästa varning på en Wimbledonspelare när Barry Fuller visar missnöje med att fått ett domslut emot sig i en 50-50 situation.
Domaren måste uppenbarligen ha hört Barry säga något mindre lämpligt eftersom han visar upp det gula kortet.
Riktigt löjligt och fånigt av domaren att demonstrativt visa sin makt genom att dela ut den varningen.
Det är ju ett South London derby det handlar om där känslorna skall få hetta till hos spelarna!
Efter dryga 5 minuters tilläggstid så blåser domaren av matchen som slutar 0-0.
En poäng som igår kändes som en seger med tanke på matchutvecklingen, men som idag känns alldeles för kostsam då vi nu kommer få möta Fleetwood utan Jon Meades och Barry Fuller i försvaret. Barry fick nämligen sin femte varning för säsongen i och med gårdagens incident.
Det var dock en fantastisk upplevelse att få se sitt lag på klassisk fotbollsmark och Millwalls arena The New Den var en mycket fin skapelse måste jag tillstå.
Avslutningsvis kan jag berätta att störst jubel igår utbröt när speakern meddelade slutresultatet i matchen mellan MK "Drop the Dons" och Chesterfield: 2-3
WOMBLE TILL I DIE!
