Matchrapport: ”Fighting Spirit”
Mäkta imponerande bortaseger i regn och rusk
Wimbledon stod för en mäkta imponerande seger i tisdagens bortamöte mot Bury FC på Gigg Lane. Förutsättningar för en välspelade fotbollsmatch försvann när detta hemska Greater Manchester väder bjöd på rejäl regn och rusk. Sett till detta som inramning och med en matchvinnare i form av Jonathan Meades på tilläggstid framför en tillrest Wimbledon publik på 191 personer som fick se laget utöka sin förlustfria svit till sju matcher.
Tränare Neil Ardley var lyriskt efter matchen och lyfte spelarnas ”Fighting Spirt” en brutal inställning i ett lag som jobbar för varandra. Vi som tidigare varit tvivlare till Ardley och hans experimenterande får väl stå och skämmas nu när laget dels skuttade upp i årets League One där vi verkligen skulle vara lillebror med tanke på våra förutsättningar huserar nu på en nionde plats i tabellen.
För eller senare vänder det se bara på Bury som kasserade in sin fjärde raka förlust i ligaspelet innan detta hade man fem raka vinster. Att det går upp och ner det vet vi men bara vi kan minimera svackorna och försöka vara någorlunda konsekventa kanske vi får undvika månader som augusti och frågan är hur länge vi rider vidare på denna form. Vi kan bara konstatera vi är jävligt bra för stunden!
Inför tisdagens match hade Neil Ardley kastat om i anfallet där Tyrone Barnett tog plats bredvid Lyle Taylor och förpassade Tom Elliot till bänken.
Startelvan enligt följande:
James Shea
Barry Fuller, Paul Robinson, Darius Charles, Jonathan Meades
Dean Parrett, Dannie Bulman (Ut 72), Jake Reeves, Andy Barcham
Tyrone Barnett (Ut 75), Lyle Taylor (Ut 72)
Avbytare: Joe McDonell (Mv), Will Nightingale, Tom Elliott (In 75), Domenic Poleon (In 72), Chris Whelpdale, Alfie Egan (In 72), Seth Owens.
Spelarna äntrade planen till ett riktigt ruskväder och en plan som inte hade allt att önska och publiksiffran talade sitt tydliga språk när endast 2221 personer hade hittat till Gigg Lane för kvällen.
Första halvleken tillhörde helt klart Wimbledon och domare Andy Haines hade en nog behövt sätta sig ner se över sitt domslut där Bury´s Danny Mayor satte in en hockeytackling nere vid hörnflaggan som skickade Wimbledon lagkapten rakt in i reklamskyltarna. Barry blev liggandes en stund men Haines vittjade varken bröstfickan på kort eller satte pipan till munnen.
Trots spelövertag så skulle Wimbledon få ett mål i ryggen när mittbacken Paul Robinson glidtacklade James Vaughan i den 26:e matchminuten och det var inte mycket att snacka om här. Upp stegade Neil Danns och placerade bollen lågt i James Sheas vänstra stolpe. Detta var första gången i matchen som Bury tog sig in i Wimbledons straffområde.
Wimbledon fortsatte att jobba på och i den 39:e matchminuten spelade Jonathan Meades fram Andy Barcham som utmanade sin gubbe i boxen och fick till ett inlägg där en helt omarkerade Lyle Taylor satte huvudet till bollen och ställde en chanslös Ben Williams i Bury målet. Kvitterat till 1-1 vilket skulle stå sig halvleken ut.
I andra halvleken fortsatte regnet att falla och dom tillresta 191 Wimbledon supportrarna gjorde sitt för att bidra till stämningen.
Dean Parrett öppnade med ett distansskott utanför boxen som vållande en hel del problem för Ben Williams i Bury kassen.
James Shea sattes också på prov när Bury´s Danny Mayor bröt igen Wimbledons mittlås och Shea fick styra undan i en situation som kunde gett ledningen till hemmalaget.
I 72:a matchminuten gjorde Ardley ett dubbelbyte där Dominic Poleon ersatte Lyle Taylor i anfallet och på mitten kom lovande talangen Alfie Egan in och ersatte Dannie Bulman. Alfie Egan överöstes med beröm under fjolåret då han var med och gick långt i FA Youth Cup med Wimbledon ett namn vi säkerligen kommer få se mera av framöver.
På tilläggstid i den 91:a matchminuten fick Wimbledon en hörna som Jake Reeves slog in i boxen och högst i luftrummet nådde Wimbledons vänsterback Jonathan Meades som tämligen lätt fick nicka i segermålet. Den förlustfria sviten förlängdes nu till sju och hjälten Meades förtjänade verkligen att få avgöra då han varit väldigt tongivande under säsongsinledningen.
Vi kan även notera att tränare Neil Ardley firade fyra år på managerposten efter att ha tagit över efter Terry Brown 2012.
COME ON YOU DONS!!!
