AFC Wimbledon - Milton Keynes Dons2 - 0
Matchrapport/Reserapport: AFC Wimbledon - Milton Keynes
Fyra dagar har nu gått sedan vi kunde lägga till ytterligare ett kapitel, eller kanske snarare avsluta ett som påbörjades för 15 år sedan, i sagan om AFC Wimbledon. Inför 4112 åskådare besegrade nämligen AFC Wimbledon denna magiska kväll äntligen den så kallade fotbollsklubben från Buckinghamshire som aldrig har eller någonsin kommer att existera på riktigt; Milton Keynes
En av de roligare dagarna för oss inbitna supportrar är i mitt tycke dagen då spelschemat för kommande säsong offentliggörs.
Det är då man kan börja planera vilka matcher man skall försöka åka över och uppleva på plats, vilka matcher som bör vinnas, var man kan kalkylera med förluster och vilken placering i tabellen som är trolig vid säsongens slut.
När spelschemat för League One släpptes i juni förra året så var det en match som helt klart stack ut lite extra. Tisdagen den 14:e mars 2017 var det nämligen dags för AFC Wimbledon att möta Milton Keynes hemma på Kingsmeadow Ground.
Redan där bestämde jag mig för att under inga som helst omständigheter missa att åka över för att se den matchen på plats.
Flygbiljetter och boende ordnades på ett tidigt stadium och när sedan matchbiljetterna äntligen släpptes till försäljning på klubbens hemsida så blev man varse att det verkligen närmade sig och vilken speciell match var frågan om.
Klubben ville verkligen, genom sina oerhört strikt ställda krav för att få köpa en biljett, försäkrat sig om att biljetter enbart kom fansen tillhanda.
Matchen hade fram till dagarna före avspark försökt tonas ner av klubben och det var nästan så att man ville ge sken av att det bara var en match i mängden som skulle avverkas.
Det hade dock börjat skrivas en hel del om säkerhetsaspekten och man ville till varje pris undvika att det skulle uppstå tråkigheter i samband med matchen.
Ju mer information som offentliggjordes på hemsidan angående säkerhetsarrangemangen desto mer började man som supporter inse att det här skulle bli allt annat än en "helt vanlig match"!
På avresedagen var det med en känsla av skräckblandad förtjusning man satte sig på flyget över till London som skulle landa vid 12.00 lokal tid.
Som lyckobringerska på denna resa hade jag sällskap av min syster som faktiskt varit med på fyra matcher tidigare på Kingsmeadow Ground under åren som gått.
Vi skulle även möta upp Henke från redaktionen samt hans polare, John, någon timma före avspark på puben Bricklayers Arms i Kingston.
Efter att vi installerat oss på hotellet tog vi en liten vilopaus och passade på att läsa senaste nytt inför kvällens match.
En fish & chips slank ner i magen på vår väg mot Bricklayers Arms där Henke, John och andra supportrar redan var på plats för uppladdning.
Tiden gick dock alldeles för fort så det blev bara en pint innan vi måste bege oss mot arenan för att försöka få hänga upp Henkes klassiska AFC Wimbledon flagga på Chemflow End.
Man hade nämligen gått ut med information angående "flags and banners" på klubbens hemsida där man tydliggjorde att alla flaggor/banderoller måste godkännas och genomsökas före en viss tid vid entrén till Chemflow End.
Ju närmare arenan vi kommer desto påtagligare blir närvaron av poliser och matchvärdar som ser till att ingen kommer in på arenan utan att ha visat upp sin biljett redan ute på huvudgatan till arenan. För oss som skall hämta ut våra biljetter på matchdagen har man gjort i ordning listor med namn som bockas av innan man får gå och hämta ut sin biljett.
Jag passar på att inhandla ett matchprogram som man direkt kan se kommer att bli en klassiker.
På omslaget har man nämligen kvällen till ära valt att inte skriva namnen på lagen som möts utan istället pryds det med en bild av Darius Charles samt namnen på kvällens matchsponsorer.
Inuti undviker man konsekvent att skriva något om matchen och endast på mittuppslaget står det vilka lag det handlar om när man listat spelartrupperna.
En väldigt tydlig "tyst protest" från Wimbledons sida.
Det tar sin lilla tid innan man lyckas hitta min och syrrans biljetter men till slut har vi dom i näven och kan gå mot Chemflow End för att hänga upp flaggan.
Vid entrén står poliser med hundar som kan lukta sig till pyroteknik och genomsöker noggrant alla väskor samt påsar innan man släpps igenom.
Efter en kort diskussion med matchvärdarna vid entrén så får Henke och John snabbt gå in genom entrén, upp på läktaren för att hänga upp flaggan och sedan snabba sig ut igen.
Vi hade nämligen inte lyckats få biljetter i samma sektion utan jag och syster skulle stå på hemmaläktaren medan Henke och John hade sittplatser till en annan sektion.
Sammanlagt 200 poliser var utkommenderade på och runtomkring arenan denna kväll för att ingripa vid eventuella oroligheter.
Milton Keynes hade blivit tilldelade 600 biljetter men hade inte sålt slut dom så bortasektionen gapade rätt tom.
De som ändå var på plats hade kommit med officiella supporterbussar hela vägen in på arenan och sedan fått följe av polis direkt till bortasektionen.
Denna kväll gjorde man inte undantag för någon så dagen efter kunde man på bild i tidningarna se självaste Pete Winkelman stå och trängas tillsammans med övriga Milton Keynes supportrar på bortasektionen.
Barerna på arenan var i alla fall öppna som vanligt för oss hemmasupportrar så man kunde lugna nerverna med ett par pints innan det var dags att gå in och ta plats på läktaren.
Kvällens startelva hade nu hunnit utannonserats och Neal Ardley hade valt att göra hela fem ändringar från det lag som startade i förlustmatchen mot Northampton lördag den 11/3.
Meades, Robinson, Kelly, Bulman och Eliott gick in i startelvan och därmed fick Francomb, Nightingale, Parrett, Robertson och Poleon börja på bänken.
Starkast möjliga lag i en 4-4-2 uppställning visade tydligt att Ardley inte tänkte lämna något åt slumpen denna afton.
När vi krånglat oss igenom visiteringar, biljettkontroll och tagit oss genom vändkorset till Chemflow End så hade det blivit tid för avspark.
Det blev till att småspringa ner till slutet av läktaren där det brukar finnas mer utrymme och fri sikt över planen.
Till saken hör ju att det faktiskt var långt ifrån slutsålt denna kväll så trängseln på läktaren var inte så påtaglig som man har varit med om vid några tidigare tillfällen.
En snabb titt på resultattavlan får mig genast att dra på smilbanden då det står "Wimbledon" på översta raden och på raden under endast bokstäverna "MK".
Man hade från klubbledningens sida låtit meddela att Kingsmeadow Ground har en ganska liten resultattavla där man helt enkelt inte skulle fått plats med motståndarnas hela klubbnamn utan därför nöjt sig med att visa "MK" helt enkelt.
Det blir en väldigt speciell atmosfär inne på arenan när alla förhoppningar, besvikelser, minnen, glädje, gemenskap, hat och frustration blandas ihop till en stor puttrande gryta av känslor som riskerar att koka över när man minst anar det.
Wimbledon rivstartar matchen och pressar på hårt mot motståndarmålet för ett ledningsmål.
Taylor och Elliott agerar som två pansarvagnar längst fram och försöker gång på gång bryta genom den kompakta försvarsmuren som motståndarna ställt upp.
Så fort man tappar boll och den råkar hamna hos någon av motståndarna försöker publiken provocera fram ett misstag genom att högljutt skandera "SCUM!" så det ger eko över hela arenan.
Det är ett spel mer baserat på kraft, chans och vilja från Wimbledons sida och hade man någon spelidé inför matchen så är den nu som bortblåst.
När utdelningen inte kommer så mattas snart spelet av något och hur mycket man än försöker tränga bort känslan så har den redan slagit rot inuti mig och börjar gnaga så sakteliga.
Vad händer om vi förlorar matchen? Är allt förgäves då?
Kan det visa sig vara så "att fusk lönar sig visst, massor dessutom"?
Motståndarna börjar komma oroväckande nära med sina kontringar och James Shea tvingas göra några riktigt kvalificerade räddningar i slutet av halvleken.
Frustrationen och ångesten börjar tydligen växa fram även hos andra på läktarna då man högljutt börjar vädra sitt missnöje med spelet ute på planen.
Dock riktas den största ilskan fortfarande mot laget som egentligen inte existerar och fraser såsom "You franchise bastards, you know what you are!" "You stole our club and than you f***ed it up!" samt den klassiska
"Where were you when you were us?"
skanderas ofta och högljutt.
När domaren, en synnerligen utmärkt sådan dessutom vid namn Roger East, blåser av första halvlek så känner jag mig mest förvirrad av hela tillställningen och skyndar på stegen med syster bredvid för att hinna dräpa en pint och snacka lite med Henke samt de övriga i gänget.
Det tar längre tid tid med precis allt ikväll känns det som och när ölen äntligen hamnat i näven så är det såklart dags att återvända in på arenan för andra halvlek.
Spelet har redan dragit igång när vi tar oss genom biljettkontrollen till Chemflow End vilket gör att vi väljer att trycka oss upp på läktarens främsta led där det knappt finns plats för att andas känns det som.
Något måste onekligen ha skett eller sagts i omklädningsrummet under halvtidsvilan som gjorde ordentligt avtryck hos Wimbledonspelarna för nu spelar vi helt plötsligt som en sammansvetsad symfoniorkester under ledning av mittfältsdirigenten Jake Reeves.
Det är fantastisk fotboll som Wimbledon nu bjuder på med högt tempo bra passningsspel och en Jake Reeves som gång på gång är på rätt ställe och tar rätt beslut.
Motståndarna är helt ur gängorna och klarar till slut inte av att försvara sig mot den svärm av Wimbledonspelare som anfaller på alla fronter.
I den 62:a matchminuten slår Lyle Taylor en kross in mot motståndarmålet som Andy Barcham elegant nickar ner till en framrusande Jake Reeves som på volley dundrar in bollen i mål.
1-0 till Wimbledon samtidigt som hela Kingsmeadow kokar över fullständigt.
En enorm glädje, lättnad och kärlek fyller mitt inre och det känns faktiskt helt ok.
Spelet fortsätter dock ute på planen konstigt nog och verkligheten gör sig därmed påmind.
Jag vet faktiskt inte än idag hur det gick till riktigt men i den 68:e matchminuten kommer Lyle Taylor i hög fart med bollen ute på högerkanten.
Lyle skär in mot mål och tar sig förbi några försvarare innan han kliniskt avslutar med ett skott i bortre burgaveln bakom något som mer liknar en staty än målvakt hos motståndarna.
2-0 till Wimbledon och i samma ögonblick är vi på läktarna redan på väg mot den där mytomspunna sjunde himlen.
Resten av matchen kan jag knappt minnas något från då jag istället rycktes med i det totala glädjeruset som infunnit sig runtom på arenan.
Tom Soares hade tydligen redan gått av planen och ersatts av Dean Parrett.
Lyle Taylor "baby" fick kliva av till förmån för Dom Poleon och i sista matchminuten så fick Tyrone Barnett komma in och känna på atmosfären då han ersatte en slutkörd Tom Elliott.
Sex minuters tilläggstid avverkades rekordsnabbt och aldrig har väl en slutsignal låtit så vacker som den som nu ljöd från domare Roger Easts pipa.
Det är alltså över och vi har verkligen vunnit matchen med 2-0.
En inre frid och enorm lättnad spred sig inuti kroppen och det kändes precis som om jag äntligen gjort mig av med något gammalt skräp jag gått runt och burit på i 15 år.
Neal Ardley och spelarna gjorde sedan förmodligen ett av de skönaste ärevarven någonsin när de gick runt arenan och tackade för stödet man fått uppleva från oss supportrar denna afton.
Innan jag lämnade Chemflow End/Kingsmeadow Ground för denna gång så tog jag och syster ner Henkes Wimbledon flagga som nu fått vara med om att skriva ett nytt kapitel i den vackraste av sagor nämligen den om AFC Wimbledon.
När vi mötte upp med Henke och de andra vid den större baren för en segeröl så kände man av att det varit en lång dag med mycket känslor inblandat vilket gjorde att jag började känna mig väldigt trött helt plötsligt.
En halv pint fick jag i mig innan det tog stopp och det var dags att styra stegen mot hotellet.
Jag och syrran tackade för oss och alla var vi rörande överens om att vi fått bevittna en nu redan klassisk match denna afton.
Det var inte "en match som alla andra" som avgjordes ute på Kingsmeadow Ground tisdagen den 14:e mars utan det var faktiskt något alldeles extra speciellt över den.
För oss som varit med på hela resan sedan starten 2002 så var denna seger så otroligt mycket mer värd än bara tre poäng.
I och med segern kändes det som om MK nu fick ta ytterligare ett steg bakåt och på ett väldigt bryskt sätt bli påminda om att dom inte är på sanning utan att dom kommer alltid bara vara en fantasi som en dag tynar bort för att slutligen läggas in i glömskans arkiv.
WOMBLE TILL I DIE!
