AFC Wimbledon - Lincoln City FC0 - 2
Matchrapport/reserapport: Äntligen tillbaka i England!
Tre representanter från SweDons var i helgen över till England för att bevittna när AFC Wimbledon fortsatte sin nedåtgående spiral genom att förlora med 2-0 mot Lincoln City hemma på Plough Lane.
Det var nästan så man fick nypa sig i armen, när man vaknade 05:00 på lördagsmorgonen, för att se att man verkligen var vaken.
Idag var det ju mämligen dags att ta flyget över till de brittiska öarna för första gången sedan november 2019 då vi var över några stycken för att se Blackpool - AFC Wimbledon i Blackpool.
Sedan dess vet ju alla hur läget varit med pandemi och restriktionerna i dess kölvatten.
Det hade helt enkelt inte varit möjligt att åka tidigare men nu, nu jävlar var det äntligen dags!
Min redaktionskollega, Henke, samt hans vapendragare, John, hade flygit över redan på fredagen medan jag själv valde att flyga in på matchdagen.
Inga konstigheter alls vid ankomst utan det var i princip bara att promenera genom immigration och sedan ut till ankomsthallen.
Ingen brydde sig om att kolla vare sig passenger locator form eller vaccinationsintyg trots att britterna nu lämnat EU definitivt.
TLF tåg sedan till Paddington station för att där byta till tunnelbanans gröna District line med slutstation Wimbledon.
Känslan när man klev ut på Wimbledons huvudgata var riktigt, riktigt bra och jag blev onekligen påmind om hur mycket jag faktiskt saknat att kunna få åka på mina "hälsoresor" till England.
En kort promenad till hotellet och under vägen hann jag bli uppdaterad av Henke vilken pub vi skulle samlas på innan matchstart.
Ett snabbt ombyte till matchtröja inne på hotellet innan jag styrde stegen mot puben The Leather Bottle som skulle ligga ca 10 minuters promenad från Plough Lane.
Efter en halvtimmas promenad kunde jag så äntra puben och där mötas av idel kända ansikten med vår Sverige-älskande schlagerexpert "Mr Titters" i fronten förstås.
Pints kom in till bordet, dracks ur och sedan direkt in med nya. Ja.....vissa saker hade tydligen inte förändrats ett dugg under tiden vi varit frånvarande.
Jag har dock med åren utvecklat en extrem karaktär vad gäller alkoholintag under en matchdag i England och speciellt då man varit vaken sedan 05:00 och dessutom vet med sig att det med största sannolikhet kommer slarvas med maten.
Därav avstod jag de flesta rundor utan nöjde mig med att bli berusad av atmosfären samt adrenalinpåslaget som började bli kännbart ju närmare vi kom tiden för matchstart.
Så var det dags att bege sig mot arenan, vår NYA arena som vi i SweDons aldrig kunnat beskåda tidigare förrän just idag.
Magisk känsla att få gå genom entrén till South Stand och bara insupa allting.
Första intrycket var att allt var så nytt och fräscht jämfört med Kingsmeadow Ground som ju i ärlighetens namn sett sina bästa dagar passera redan.
En jäkligt trevlig "matgata" var strategiskt förlagd mellan de olika läktarsektionerna och blev till en naturlig samlingsplats innan matchstart, i halvtid och efter matchens slut.
Det drar ihop sig så smått till avspark så jag tar plats på South Stand precis bakom målet för att ta in bilden av arenan och dess utformning.
En alldeles lagom stor och välplanerad skapelse känns det som där man hela tiden är nära planen och händelserna där ute.
South stand är dessutom fint inramad med alla flaggor däribland Swedons senaste bidrag förstås.
Dags för avspark så i ännu en ödesmatch och där vår manager, Mark Robinson, nu måste känna att snaran runt halsen stramar åt rejält, kanske rent utav hela vägen idag vid ännu en förlust.
Vi har ju kommit upp i den föga smickrande sviten av 17 raka ligamatcher utan seger vilket är nytt bottenrekord i klubbens historia.
Dagen till ära så har Mark gett vår unge anfallare, Zach Robinson,chansen från start uppe på topp tillsammans med Mebude då tydligen vår flopp-värvning från Birmingham, Sam Cosgrove, skadat sig på träning.
En 4-1-3-2 uppställning där Alex Woodyard spelar som ensam defensiv mittfältare och där ungdomarna Jack Rudoni, Luke McCormick samt Ayoub Assal skall ge understöd till våra två forwards är det meningen.
När matchen väl drar igång så är det, inte helt oväntat, The Dons som tar tag i taktpinnen och öser på mot Lincolns mål.
Lee Brown får ett fint läge att ge oss ledningen men bollen räddas av Wright i Lincolns mål.
Den sedvanliga starten alltså där vi spelar fin fotboll i ungefär 15 minuter utan att få utdelning.
The Dons tvingas till ett första byte redan i den 26:e matchminuten då Cheye Alexander kliver av med en befarad skada och ersätts av Paul Osew.
Sedan tar Lincoln mer och mer över spelet och i den 38:e matchminuten kommer så golgatavandringens början då nummer 19 i Lincoln, Fiorini, hittar en yta och kan skruva in bollen bakom Nik Tzanev i Wimbledonmålet.
Inte helt otagbart såg det ut som från min plats på läktaren.
1-0 till Lincoln står sig sedan halvleken ut och i halvtidsvilan så rusade vi ner till puben The Phoenix som är belägen alldles runt hörnet av läktaren vid South Stand för enliten törstsläckare.
Andra halvlek börjar likt den första med bra press från de våra men siktet är inte inställt riktigt, som vanligt, hos våra unga mittfältare utan både Luke McCormick och Ayoub Assal skjuter utanför när dom får lägen inne i boxen.
I den 66:e matchminuten blir det hätsk stämning ute på planen då Lincolns nummer 20, Brooke Norton-Cuffy fullföljer en närkamp med The Dons Lee Brown vilket resulterar i en varning för Lee medan Norton-Cuffy får syna det röda kortet.
En man mer nu alltså med dryga 25 minuter kvar skall väl ändå resultera i en kvittering i alla fall för The Dons tycker man.
Tycka något är en sak men verkligheten vill oftast annat precis som denna eftermiddag.
Det blir liksom inte den där anstormningen mot Lincolnmålet man hoppats på utan istället blir det krampaktigt och idéfattigt spel vi bjuds på från våra pojkar.
Mark Robinson försöker hitta på något genom att byta in både Terry Ablade och Anthony Hartigan i slutet av matchen men till föga nytta.
Istället kommer den där berömda spiken i kistan i den 84:e matchminuten när Nik Tzanev drullar med fötterna och släpper retfullt enkelt in skottet från inbytte Teddy Bishop i Lincoln.
2-0 till Lincoln och ridån åker ner med ett brak.
Stämningen på läktarna är nu uppgiven men samtidigt hätsk och där man hör okväden riktade mot både vår manager samt spelarna.
Även jag dras med i masspsykosen en kort stund och vräker ur mig några väl valda svordomar på klingande svenska till mina närmaste bänkgrannars förtjusning.
2-0 till Lincoln blir slutresultatet och dämed utökades vår segerlösa svit till 18 matcher i rad.
Efter detta lidande så går vi en sväng till klubbshopen och där Henke handlar presenter till sina två döttrar där hemma innan stegen styr mot The Phoenix för den sedvanliga "efter-matchen" ölen.
Jag får i mig en pilsner innan tröttheten griper tag i mig med full kraft och påminner mig om att det varit en lång dag som man nu har avverkat.
Kort därefter tackar jag för mig och börjar styra stegen tillbaka mot hotellet då det tagit slut helt på energin i kroppen.
Efter en liten stund får jag syn på vår försvarare, Will Nightingale, som kommer gående han också längs gatan med träningsväskan hängandes över axeln.
Jag ropar "Hej" till Will och direkt ursäktar han sig för dagens resultat samt beklagar att vi åkt så långt för att få uppleva en bitter förlust istället för en seger.
Han ser dessutom så bedrövad ut när han säger detta att jag bara vill krama om honom och bedyra att "hans leksaker finns kvar när han kommer hem ikväll" som tröst.
Ingen idé att vädra något missnöje i det läget utan istället gratulerar jag honom till att alldles nyligen skrivit under ett nytt kontrakt för klubben och går sedan helt sonika därifrån.
Mr Will Nightingale och undertecknad utanför Plough Lane.
Ingen seger ute på planen blev det alltså denna eftermiddag i sydvästra Londons förorter men om sanningen skall fram hade jag inga som helst förväntningar på det heller innan matchstart med tanke på att vi befinner oss i seriöst fritt fall för tillfället.
Helt makalöst att dom fyra lagen bakom oss i tabellen är lika usla så vi befinner oss ju faktiskt fortfarande ovanför nedflyttningsstrecket.
En seger kändes däremot resan som helhet då vi ju faktiskt nu äntligen fått uppleva en match ute på vår nya arena och träffat gamla bekanta Wombles på plats igen.
Nu väntar närmast en ny resa i april då jag kommer åka över för att se mötet mot våra antagonister från Buckinghamshire hemma på Plough Lane den 9:e april.
Då jävlar.........
WOMBLE TILL I DIE!
