AFC Wimbledon - Rochdale0 - 1
Matchrapport/reserapport: Ett aprilskämt av astronomiska mått samt en bägare fylld med glädje som rann över
Det var både djupaste sorg och högsta glädje som vi fick uppleva under helgens besök på två av Londons magiska fotbollsarenor.
Den gångna helgen så var alltså ett antal SweDons och FinDons över till de brittiska öarna för att få uppleva ett riktigt uselt aprilskämt på Plough Lane.
För några av oss blev det dock revansch direkt på söndagen då vi fick bevittna hur Bolton krossade Plymouth i finalen av Papa Johns Trophy ute på Wembley.
Låt oss nu backa bandet och ta allt från början…..
Fredagen den 31:a mars lämnade undertecknad, tillsammans med styvsonen, Arlanda runt 18:30 för vidare färd mot London.
Det var ju hemmamatch imorgon mot Rochdale ute i Londons sydvästra förorter och hela sex SweDons hade anmälts sitt intresse av att åka med denna gång.
Min kära styvson har dock valt att ge sin kärlek till ett helt annat lag, Bolton Wanderers, men har genom åren pratat om hur kul det vore att få uppleva en hemmamatch med The Dons vid något tillfälle.
Nu hade så ödet serverat oss ett upplägg som bara inte kunde missas genom att se till så Bolton spelade final ute på Wembley i den oerhört glamorösa cupen Papa Johns Trophy på söndagen den 2:a april samtidigt som AFC Wimbledon skulle ta emot Rochdale hemma i ligaspelet på lördagen den 1:a april.
Snacka om att kunna slå 287 flugor i en enda fet smäll!
Efter att ha checkat in på vårt hotell, som låg ca 10 minuters promenad från Hammersmiths tunnelbana, så förärade vi oss en sen middag på den 5-stjärniga krogen ”Kebab Machine” tvärs över gatan.
Efter det bestämde vi oss för att hälsa på John Blund då vi ju hade en tidig lördagmorgon att se fram emot eftersom vi skulle gå en guidad rundvandring på Plough Lane med start 10:30.
Lördagen den 1:a april välkomnade oss med grå himmel och några plusgrader vilket kändes som en helt perfekt inramning när det nu skulle vankas engelsk division 4 fotboll klockan 15:00 lokal tid.
Väl ute på arenan kommer så min kära redaktionskollega, Henke, förbi tillsammans med sin ständige vapendragare John och fyra andra där vi b.la återser ”Liverpool-Kenta” som också skall vara med på vandringen runt arenan.
Vi bestämmer att vi skall möta upp övriga, när rundvandringen avslutats, på puben The Country House i Earlsfield.
Turen runt arenan är riktigt bra med guiden Stuart Deacons i täten som underhåller oss med diverse historiska fakta samt anekdoter.
Härligt att få se att pengarna man bidrog med till bygget av nya arenan verkar ha gjort nytta då det är topp-modernt och fräscht över hela registret.
Samling med SweDons/Findons utanför arenan På guidad rundvandring runt arenan med härlig utsikt över planen
Efter avslutad rundvandring beger vi oss så med raska steg mot Earlsfield.
Väl framme vid puben blir det en hel del kära återseenden då många av våra engelska vänner, Titters, Goodie, Xavier för att nämna några, också tagit sig dit.
Min vana trogen undviker jag att anamma det engelska förhållningssättet till att dricka alkoholhaltiga drycker utan nöjer mig med att beställa en half-pint San Miguel till mina vänners omåttliga samt tvivelaktiga förtjusning.
The usual suspects har samlats innan avspark på puben The Countryside i Earlsfield
Efter någon timma är det så dags att bege sig tillbaka mot arenan då det börjar närma sig tid för avspark i dagens möte med Rochdale AFC.
Förväntningarna var på topp då vi ju i tisdagens match mot Walsall vänt en negativ trend och lyckats vinna med 2-0.
Nu skulle vi bara se till att avfärda jumbon Rochdale och därmed till 100 % garantera att det kommer spelas ligafotboll även nästa säsong ute på Plough Lane.
Men……..April, april din dumma sill……
Det kan nog vara så att de 90 minutrarna, vi nästan 8000 åskådare, nu kom att få bevittna är de sämsta som mitt kära AFC Wimbledon presterat på väldigt, väldigt lång tid.
Underbar timing för det nu när styvsonen var med för första gången dessutom och förväntades få uppleva segerrusiga supportrar samt den härliga stämningen på läktaren när tre poäng bärgats.
Det blev istället ett sällan skådat aprilskämt där vi lyckades med bedriften att inte få ett enda skott på mål och slutligen stå som förlorare med 1-0 när domaren väl blåser av eländet.
Helt otroligt uselt presterat av samtliga inblandade förutom möjligen då Ali Al-Hamadi som i alla fall visade prov på lite kämpaglöd och attityd.
Lägg därtill att våra motståndare var ett av de sämre lag jag sett spela så förstår ni säkert själva vilken nivå vi hamnar på denna ödesmättade eftermiddag.
Visst, man skall absolut inte underskatta lag som har den berömda kniven mot strupen men det här var verkligen med beröm underkänt från vår sida oavsett hur många spelare vi nu råkade ha på skadelistan.
Vad nu denna genomklappning beror på kan man ju i sedvanlig ordning vrida och vända på till all oändlighet men i slutändan kommer frågan att handla om huruvida vi skall behålla den nuvarande strukturen som supporterägd klubb eller släppa in utomstående finansiärer.
Magkänslan säger mig också att ny manager inte är lösningen då vi har det spelarmaterial vi har och där knappast någon annan än Johnnie Jackson skulle lyckats leverera så mycket bättre resultat.
Sämst när det gäller idag och där inte ens SweDons supporterflagga kunde bringa någon lycka med sig.
Idag var det inte läge att stanna kvar på arenan för eftersnack eller barhäng utan jag och styvsonen skyndade istället mot Wimbledon Park och tunnelbanan direkt efter slutsignalen.
Trots den sura förlusten ute på planen bedyrade styvsonen att han haft en fantastisk dag och var genuint lycklig över att ha fått träffa mina vänner och äntligen sett en match med AFC Wimbledon.
Bra så men nu var det, för att citera vår konung, dags att vända blad…..
Söndagen visade upp betydligt bättre väder än föregående dag vilket var ett gott omen inför dagens begivenhet ute på Wembley Stadium:
Finalen i Papa Johns Trophy mellan Bolton Wanderers FC - Plymouth Argyle.
Min styvsons engagemang i Bolton liknar i stort sett mitt egna i Wimbledon vilket betyder nörderi på högsta nivå och kärlek till ett lag som inte direkt är förstaval på de streamingtjänster som sänder engelsk fotboll
Han har genom åren varit över till England ett antal gånger för att se sitt lag spela både hemma samt borta så ingen kan beskylla honom för att vara en medgångssupporter direkt.
Så värst många titlar har det inte blivit genom åren utan senaste triumfen för Bolton kom i FA-cupen 1958 då man vann mot ett Manchester United som i februari samma år förlorat större delen av sitt lag i den tragiska flygolyckan på Münchens flygplats.
Nu hade dock en ny chans till att stå som vinnare uppenbarat sig då man tagit sig hela vägen till Wembley denna söndag den 2:a april 2023.
Vi åkte mot Wembley strax före 12:00 då det kulle bli en riktig folkfest där ute med närmare 80 000 supportrar från de två finallagen på plats.
Jag hade ju dessutom aldrig varit på vare sig det gamla eller nya Wembley så jag var också lite uppspelt dagen till ära.
Första intrycket var hur enorm denna arena faktiskt är när man ser den från nära håll.
Runt om arenan hade redan en hel del supportrar börjat strömma till in i de två fanzones som skapats för finallagen.
Självklart måste man skylta med FA-cup triumfen 1988 när man är på Wembley!
Matchprogram samt en liten souvenir i skepnad av en Bolton-pin inhandlades och sedan tog vi lunchrast på en närbelägen Indisk restaurang.
Klockan 14:00 öppnade man upp ingångarna till arenan så vi kunde börja vår vandring upp mot himlen eftersom vi fått platser nästan högst upp mot taket.
En vidunderlig utsikt över den magnifika gräsmattan samtidigt som solen lät sina strålar smycka kortsidan där de mest hängivna Boltonsupportrana hade sina platser.
Redan på uppvärmningen kunde jag ana skillnaden mellan lagen då Bolton såg betydligt rappare ut i stegen och med ett helt annat skimmer över sig än vad Plymouth visade upp.
Jag bedyrade för styvsonen att det skulle bli seger för hans lag med 3-0 men sällan kunde jag väl ana hur fel ute jag skulle vara med den profetian.
En enorm inramning är det sannerligen när matchen blåses igång och 80 000 supportrar vrålar ut sina ramsor för att försöka överrösta varandra så gott det går.
När dryga 10 minuter spelats av matchen är det hela redan avgjort då Bolton tagit ledningen med 2-0 och när halvtidsvilan kommer skulle man kunna lett med det dubbla.
Så stor är klasskillnaden mellan lagen idag och när Bolton i början av den andra halvleken drygar ut ledningen till 4-0 så lämnar stora delar av publiken på Plymouths sektioner arenan.
Sista 10 minuterna av matchen kan på läktarna bäst liknas vid en enorm karneval där samtliga deltagare är sprängfyllda med glädje och feststämning.
80 000 supportrar på plats och däribland ett stycke överlycklig styvson.
Självklart berörs även jag och när styvsonen kramar om mig efter det att slutsignalen ljudit så kan jag helt enkelt inte hålla tillbaka tårarna som komme rinnande nerför ena kinden. Jag unnar honom verkligen så mycket att få uppleva denna triumf på plats och känner mig hedrad över att få vara med som sällskap.
När vi så lämnar arenan är det med lätta steg vi tar oss tillbaka mot tunnelbanan för vidare färd med slutdestination Heathrow Terminal 2.
Klockan 02:15 öppnar jag så slutligen dörren hem till min och sambons lägenhet i Stockholms södra förorter och där några timmars sömn nu väntar innan klockan kommer ringa för att påminna mig om att det åter är måndag med allt vad det innebär.
En helt underbar helg i London var nu till ända fylld med sorg, glädje samt kärlek till den sport vi älskar och hatar så mycket:
Fotboll
WOMBLE TILL I DIE!
