2019-04-27 16:00

AFC Wimbledon - Wycombe
2 - 1

Matchrapport/Reserapport: The Great Escape är snart fullbordad!

SweDons årliga supporterresa ägde rum i lördags när AFC Wimbledon mötte Wycombe Wanderers hemma på Kingsmeadow Ground. Med en skarpslipad kniv mot strupen lyckades The Dons vinna matchen med 2-1 inför en euforisk hemmapublik och därmed till 99.9 % säkra fortsatt spel i League One även nästa säsong.

Sällan har väl en slutsignal varit så vacker som den som ljöd när matchen mellan AFC Wimbledon-Wycombe Wanderers äntligen tog slut.
Förutsättningarna var ju glasklara: Vinna eller försvinna!

Låt oss först backa bandet en aning till fredagen den 26:e april då några tappra SweDons strålade samman i Kingston.
Min redaktionskollega, Pelle, hade anlänt till Kingston redan på torsdagen tillsammans med sin flickvän medan jag och min andra redaktionskollega, Henke med sällskap, landade på fredagen.
Ytterligare en tapper själ, Tomas, anlände även han på fredagen och när samtliga hade inkvarterat sig på sina hotell strålade vi samman för att äta middag på puben "The Boaters Inn" pittoreskt belägen vid Themsen.

Mat och öl på puben "The Boaters Inn" i Kingston Vad skall man ta på sig imorgon då?

Efter någon timma tackade undertecknad för sig och begav sig mot Travel Lodge för att träffa John Blund.
Det hade varit en lång dag redan på resande fot samt att morgondagens schema såg ut att verkligen kräva att man vaknade ordentligt utvilad.

Jag sov onekligen riktigt bra och var på banan strax före 09:00.
Första anhalt på dagens schema skulle bli puben "The Norbiton" klockan 12:00 så innan dess han jag med att ta en sväng på stan för frukost och lite shopping.
Vi sammanstrålade sedan på puben vid avtalad tid och där Henke stämt träff med en representant för BasqueDons som gjort resan från Spanien för att närvara vid dagens match.
Med ålderns rätt och vis av tidigare erfarenheter när det gäller antal öl som skall inmundigas på matchdagar beställde jag en 1/2 pint till att börja med.
Ungdomarna i sällskapet fick stå för det "brittisk-influerande" drickandet vilket betydde två pints under tiden jag druckit ur min halva pint.

Första anhalten på dagsschemat: The Norbiton med ett stycke BasqueDons och törstiga SweDons

Efter det var dags att styra stegen mot nästa pub, The Bricklayers Arms, där vi skulle möta upp gamla kända ansikten och fylla på med mer alkoholhaltiga drycker.
En knökfull pub med stämningen på topp bland klientelet och där barägarinnan, Zoe, hade kallat in förstärkningar bakom bardisken för att kunna servera så många törstiga supportrar som möjligt.
Dagen till ära hängde SweDon flaggan på sin sedvanliga plats under storbildsskärmen och självklart var även vår brittiske schlagerexpert Stephen "Mr. Titters" Chandler på plats.
Efter att ha avverkat en hel pint denna gång så var det nu dags att bege sig mot arenan för att hänga upp SweDons flaggorna på Chemflow End. Det var ju utsålt denna dag så bäst att var ute i god tid.

Uppladdning på gamla hederliga The Bricklayers Arms med supporterflaggan på plats.

Inne på arenan är det redan fullt med folk och förväntningarna börjar nu höjas i samma takt som ölen slinker ner i struparna på folk. Alla vet ju att det är vinna eller försvinna som gäller idag men ingen vill ens nämna eller tänka på förlust.
Personligen hade jag fått en uppenbarelse på vägen till arenan där jag fick se slutresultatet 3-0 fladdra förbi framför mina ögon.
Joe Pigott kommer göra två mål och Anthony Wordsworth ett mål förkunnade sedan en röst inuti mitt huvud så jag kände mig rätt lugn med att det skulle bli seger denna dag.
Efter att supporterflaggorna kommit på plats fick vi syn på får förre ordförande, Mr. Erik Samuelson, och självklart måste vi ta en bild ihop med denne gentleman som betytt så oerhört mycket för vår klubbs utveckling genom åren.

Vår tidigare ordförande, Erik Samuelson, omringad av SweDons och en BasqueDons

Nu hade dagens startelva också äntligen släppts och där man kunde se två ändringar jämfört med tisdagens thriller borta mot Luton Town.
Scott Wagstaff och Rod McDonald hade på grund av skador fått lämna plats åt Terell Tomas samt Shane McLoughlin.
I övrigt en oförändrad 5-3-2 uppställning från Wally Downes sida.
Noterbart för motståndarna var att vår gamle bekant, Bayo "The Beast" Akinfenwa, skulle vara med från start uppe på topp.
Med sina 7 gjorda mål hittills ledde han Wycombes interna skytteliga inför dagens match.

Vi hade nu fått tillökning i sällskapet av den sista tillresta SweDon medlemmen, Kenta, från Nynäshamn som tagit sig ut lagom till matchstart.
Det var nämligen dags nu att inta position på Chemflow End för att invänta avspark som skulle ske om några minuter bara.
Nu kör vi!

Denna dag var det onekligen trångt på Chemflow Ends läktare

En fullsatt arena börjar genast göra sitt bästa för att sporra spelarna till stordåd med sång, vrål och skrål.
Det är ett öronbedövande men vackert soundtrack som ackompanjerar de våra när dom sätter högsta fart direkt.
Attackerna avlöser varandra på löpande band och James Hanson är ett ständigt orosmoment för motståndarnas försvarare.
James spelar smart när han drar på sig bevakning vilket öppnar upp för anfallskollegan Joe Pigott som i den 11:e matchminuten levererar en underbar genomskärare till James men som får se sig brutalt nedsprungen av Wycombes målvakt Ryan Allsop.
Domaren tvekar inte en sekund utan visar med handen mot straffpunkten och delar ut en varning till den olycklige Mr. Allsop.

Fram stegar då självklart Joe Pigott som brukar vara säkerheten själv vid dessa tillfällen.
Idag är han tyvärr långt ifrån säker utan sklår en bedrövlig straff som Ryan Allsop med lätthet hinner ned på och returen rensas sedan undan av en Wycombe spelare.
Aj,aj,aj.....det hade ju varit så skönt med ett tidigt ledningsmål.
Istället mattas tempot av och Wycombe tillåts nu få lite bollkontakt och där man snabbt märker att dom inte tänker ha någon brådska idag inte.
En poäng räcker ju för dom att klara kontraktet så 0-0 har dom sannerligen inget emot att låta stå sig så länge som möjligt.
Frustrationen sprider sig nu en aning på läktarna och inte blir det bättre av att vår unge talang, Toby Sibbick, verkar ha drabbats av nervpress då han gång på gång tappar boll på mitten.
Wycombe tillåts komma till avslut några gånger också men då visar vår keeper, Aaron Ramsdale, att han i alla fall har nerverna under kontroll.

När klockan tickat fram mot 40 spelade minuter så får The Dons en frispark en bit utanför Wycombes straffområde.
Anthony Hartigan slår den med bra precision mot Joe Pigott som får på en bra nick som dock tippas över ribban till hörna av Ryan Allsop.
Hörnan tar Anthony Wordsworth hand om och denna gång får Joe Pigott sin revansch när han hinner först med huvudet och kan se hur bollen borrar sig ner i den högra burgaveln bakom Allsop i målet.
Ett förlösande mål som försätter oss supportrar i ren och skär extas.

1-0 till AFC Wimbledon i den 38:e matchminuten vilket också blir halvtidsresultat.

En snabb halv pint och ett toabesök hinner man med under halvtidsvilan innan det är dags för upplösningen.
Håll i det här nu då för i h-vete!

Ett helt annat Wycombe kommer dock ut i andra halvlek och sätter omedelbart press på The Dons.
Vi har knappt hunnit ta plats på läktaren innan vi får se hur The Chairboys högerback, Jason McCarthy, driver upp bollen på högerkanten för att sedan slå in den till Alex Samuel som sätter dit huvudet och så är kvitteringen ett faktum.

1-1 i den 48:e matchminuten.

Wycombe fortsätter sedan pressen och bara minuten efter kvitteringen är det riktigt nära att man får ett ledningsmål också när, återigen, Alex Samuel nickar klockrent i ribban från nära håll.

Så från ingenstans kommer en tilltrasslad situation i Wycombes straffområde efter det att Anthony Wordsworth slagit in bollen där.
Steve Seddon är nära men får ingen riktig träff med huvudet och bollen seglar istället vidare mot Joe Pigott som touchar in den över mållinjen bakom en överraskad Ryan Allsop i Wycombe målet.
Nu fullkomligen exploderar hela Chemflow End och ännu en gång leder Wimbledon denna ack så viktiga match.

2-1 till AFC Wimbledon i den 52.a matchminuten.

Nu får vi uppleva något man sällan sett förrut när det gäller Wimbledon nämligen hur man stänger en match effektivt.
Full kontroll över händelserna och Will Nightingale gör en nästintill felfri insats när han tar bort Bayo Akinfenwa fullständigt under resten av matchen.
James Hanson gör även han en storartad insats idag och är riktigt jobbig att markera för motståndarna vilket öppnar upp ytor för andra Wimbledon spelare.
Publiken gör sitt bästa också för att bära fram de sina genom att oavbrutet skandera:
"Wally´s at the wheel
tell me how good does it feel
he got McLoughlin and Follivi too
and Aaron Ramsdale is yellow and blue
Connolly and Steve Seddon
we´re Wimbledon
one, two, three, four
Wally´s at the wheel
tell me how good does it feel"

Tio minuter från slutet gör Wally Downes ett dubbelbyte när först Paul Kalambayi måste utgå med en befarad skada och sedan Joe Pigott som slitit ordentligt där ute på planen idag.
In kommer istället Tennai Watson och Dylan Connolly som ersättare.

Wycombe försöker få till något mot slutet av matchen men Wimbledon håller fortet stängt och kan till och med kosta på sig att byta in Tom Soares istället för Anthony Hartigan när fyra minuter återstår av ordinarie speltid.

Så kommer då äntligen den förlösande slutsignalen från domare Andy Davies pipa och glädjescenerna runtom på läktarna är helt makalösa.
Det känns som om vi vunnit VM-finalen istället för en match i den engelska tredje divisionen!
När Wally och spelarna sedan kommer ner mot Chemflow End för att tacka för supporten är det nästan så man måste torka bort en tår ur ögonvrån faktiskt.
Vi samlas sedan under SweDons-flaggan och förevigar ögonblicket tillsammans med vår baskiske vän, Josu, som även han hänger fram en supporterflagga.

Den internationella delen av AFC Wimbledon supportrarna hyllar Wally och spelarna efter matchens slut.

Jag hade innan matchen även varit i kontakt med vår vice klubbordförande tillika historieberättare, Patrick John Lynch, som ville träffas för att informera om sitt arbete med det tilltänkta fotbolls-museét som skall öppna när vi flyttar tillbaka till Plough Lane.
Det är tänkt att en del skall behandla de olika internationella supporteravdelningarna och när vi mötte upp Patrick frågade han om vi kunde tänka oss bidra genom att skriva ner vår historia och mejla dessa uppgifter till honom.
Självklart gör vi det och vi tackade så mycket för förtroendet genom att överlämna en SweDon-pin samt ett exemplar av SvenskaFans engångspublikation där omslaget pryds av AFC Wimbledons möte med MK i mars 2017 samt att en artikel inuti tidningen handlar om just den matchen.

Vi träffade vår vice klubbordförande, Patrick John Lynch, för att diskutera planerna på ett kommande fotbollsmuseum.

Glädjen var total, stämningen på topp och ölen flödade friskt.
Vi hade ju lyckats med att ta de tre, livsviktiga, poängen och samtidigt kom rapporter som visade på att de övriga resultaten dessutom gått vår väg idag.
När en match återstår av säsongen är vi redan till 99.9 % klar för fortsatt spel och bara en riktig härdsmälta kan ändra på det faktumet.
Vem hade kunnat ana denna upplösning för två månader sedan när det såg hopplöst kört ut?

Det skulle sedan bli prisutdelning i stora baren där b.la. "Player Of The Year Award" delas ut och även "Young Player Of The Year" men jag orkade inte mobilisera kraft för att stanna kvar då jag var helt slut redan och dessutom skulle kliva upp 04:00 nästa morgon för att bege mig mot Heathrow och 07.15 flighten tillbaka till Stockholm.
Mina redaktionskollegor lyckades med bravur föreviga SweDons "egna" spelare, Anthony Wordsworth, på bild iförd SweDons tröja. Mycket vackert!
Utmärkelserna som tidigare nämndes gick upplysningsvis till Will Nightingale respektive Aaron Ramsdale.
På väg ut från arenan hann jag slutligen med att haffa både Joe Pigott och Will Nightingale för att föreviga mig på bild tillsammans med herrarna.

Anthony Wordsworth iförd SweDons tröja tillsammans med grabbarna samt Joe Pigott och Will Nightingale med undertecknad.

När jag i sakta mak promenerade tillbaka mot hotellet i Kingston kände jag mig helt lugn över att vi nu kommer få se oss spela i League One även nästa säsong och att idag hade verkligen grabbarna visat prov på hög moral samt brinnande passion.
Väl uppe på hotellrummet lade jag mig efter ett tag ner i sängen och det sista jag hörde inuti mitt huvud innan sömnen omfamnade mig var:
Wally´s at the wheel
tell me how good does it feel.......

WOMBLE TILL I DIE!