Reserapport AFC Wimbledon - Accrington Stanley
Ett gäng glada svenskar drog till England för att kolla AFC Wimbledon ta sig an Accrington Stanley. Det här är vad som hände åtminstone en av dem.
Helgen började för min del redan vid halvfemrycket på fredagsmorgonen då det var dags att gå upp för att cykla till flygbussen genom en nollgradig Uppsalamorgon. På Arlanda mötte Pelle och Henke upp och vi hann med en frukost innan det var dags att borda planet. Vi fick en lugn resa över och sedan blev det Gatwick Express in till centrala London för lite shopping. Efter att både pipförråd och garderober utökats och helgens första pubbesök avklarats drog vi oss ut till Kingston där resten av helgen skulle tillbringas. Vi checkade in på Travelodge och vilade en stund på rummet innan det blev en pizza på Little Italy mittemot hotellet.
Nu var det dags att möta upp Linus och Mathilda från Söderköping och det var ett kärt återseende med den ölkunnige mannen från Östergötland. Vi drog vidare mot puben No.88 som via Jim i England lovat att vi kunde titta på Sverige-Österrike där med medhavd dator. Efter lite problem med att fixa Wifi och hitta en bra sida att se matchen på så kunde vi något ihopklämda njuta av kvalmatchen på våra tolv tum medan ett femtiotal gäster såg England-Montenegro på storbildsskärm i rummet intill. Magnus och Danne från Stockholm dök upp i paus efter en helvetes taxiresa från Heathrow och deras ankomst fick fart på såväl Zlatan och Sverige som på ölintaget bland de närvarande. När hemmamålen kom i de bägge matcherna var det sju svenskar som jublade mer och högre än engelsmännen på puben och många kom förbi och undrade vad vi höll på med. Glada var de dock och ena bartendern firade de svenska målen med en sup bakom bardisken.
Sverige-Österrike på lillbildsskärm på puben.
Efter ett par rundor efter matchen och lite nattmat begav vi oss till hotellet för lite välförtjänt sömn.
På lördagen hade det utlovats regn och dåligt väder. Istället vaknade vi upp till strålande sol som höll i sig under hela dagen. Dagen började med gemensam frukost på The Kings Tun innan vi splittade på oss för lite olika äventyr. Medan andra kollade in barnkläder och elbasar letade jag, Pelle och Henrik runt halva Kingston centrum efter tänger för flaggupphängning. Ett snabbt besök på en skivaffär hanns också med innan det var dags att bege sig mot arenan. Jag och Pelle lyckades gå fel väg och fick oss lite extra sightseeing vilket inte direkt gjorde Pelle något då han fick mer tid att röka sin pipa.
Väl framme i baren på Kingsmeadow blev det skönt häng både med svenskar och engelsmän. Eddie från Skåne med familj mötte upp liksom John och Johan från Stockholm som kommit med morgonflyget. Henke sprang på Wimbledons gamle FA-cuphjälte Dave Beasant utanför arenan och som vanligt var det roligt att se att gamla Wimbledon FC-spelare besöker Kingsmeadow.
Henrik och Dave Beasant.
Efter lite uppladdning tog vi plats under de medhavda flaggorna på det som numera heter EcoHouse End, som en del av säsongens bästa publiksiffra så här långt, 4585 åskådare.
Laget gör några ruscher inför avspark.
Själva matchen var inte så mycket att skriva hem om. Wimbledon hade riktigt svårt att få igång något passningsspel och att komma till avslut och försvaret darrade betänkligt när det sattes på prov. Accringstons lån från Rotherham, nigerianen Kayode Odejayi, nickade in ledningsmålet för bortalaget på hörna efter att Harry Pell och Jack Midson hoppat in i varandra. Odejayi var ett riktigt orosmoment fram till dess att han blev utvisad i halvlekens sista minut och Wimbledon ska nog vara väldigt glada för det röda kortet.
I den andra halvleken anföll Wimbledon mot motsatta kortsidan och det var också där absolut största delen av halvleken utspelade sig. Inbytte Chris Arhtur kom runt på sin vänsterkant gång på gång och Harry Pell hade ett gäng skottlägen utanför straffområdet, dock slutade det oftast med att han rullade ut på kanten. Det var dock ett inlägg från höger och en lagkapten som räddade en poäng till Wimbledon. Barry Fuller slog ett hårt fint inlägg som Alan Bennett mötte med pannan och satte 1-1 med en hård nick. Neal Ardley bytte in Kevin Sainte-Luce för att få lite mer fart på anfallsspelet, men det ville sig inte för the Dons den här dagen. De 106 på bortaläktaren kunde åka hem med sin blott tredje poäng för säsongen.
Gott om SweDons-flaggor på läktaren.
När matchen väl var slut fick vi många uppskattande ord och gester från engelsmännen på läktaren för att vi rest dit. Flera som gick förbi oss på vägen ut applåderade och gjorde tummen upp och man kände sig verkligen välkommen. Vi sålde både tröjor och pins till de inhemska. Det blev ytterligare någon timme i baren innan vi drog vidare för indisk middag.
Delar av ett glatt och mätt gäng.
Efter en rejäl sittning drog vi vidare ut i Kingston-kvällen och hamnade på puben Bricklayers Arms som brukar vara fullsmockad innan matcherna. Nu dubblade vi nästan antalet gäster med vår ankomst. Vi imponerade dock på stammisarna med en något ölstinn och basig allsång till ”Can’t help falling in love” och även de imponerades av att vi var svenska AFC-fans. En SweDons-flagga donerades och ska numera pryda en av ställets väggar vid hemmamatcher.
Alla planer på en hel natts festande övergavs tämligen tidigt (även utav de som rest utan bokat hotell…). Istället splittrades vårt gäng upp för denna gång och kvällen slutade, precis som föregående, runt midnatt.
Söndagen inleddes med engelsk frukost tillsammans med Jim innan vi var tvungna att lämna Kingston och London för den här gången. Det blev lite snabb shopping och en fika på Gatwick innan vi bordade vårt plan. Nöjda med vår helg landade vi planenligt på Arlanda och började längta till nästa gång. Stort tack till alla inblandade för en toppenhelg. Hoppas vi syns igen nästa gång!
