Reserapport: POMPEY AWAY, I´m singing in the rain when the saints goes marching in!
Här kommer en reserapport från en regnig sydkust där två gamla Premier klubbar mötes på en bakgård långt ifrån fotbollens forna finrum. Men även ett möte mellan två medlemsägda lag som fått lidit hårt under det gånga åren som kantats av falska intentioner.
Väl framme i London hade jag tid att döda innan jag skulle möta upp min engelska polare Jim och hans familj ute i Kingston, där jag skulle bo under min vistelse. Morgonplanet hade tagit mig från Arlanda till London City Airport efter en flygtur med ett fjuttigt plan som knappast var halvfullt. Morgonen och i princip hela dagen skulle spenderas i det förlovade landets huvudstad *.
Dagen spenderades med ett morgonbesök på Tate Modern för att sedan ta sikte mot centrala city, där weekend resan urartade som vilken svenne banan resa som helst. Covent Garden och Oxford street prickades av innan shoppingkassen fylldes på Carnaby Street.
Anglofashion ala Liam Gallagher
Regnen som drabbat England hade knappast kunnat undgå någon då översvämningarna drabbat landet hårt, regnet föll med all självklarhet även denna dag så puben fick bli min tillflyktsort. Timmarna rann iväg och vid middagstid satt jag på ett tåg ut mot Kingston. Jag hann med ett snabbt stopp på puben The Weatherspoons Kings Tun på Old Kingston Road, ett ställe som vi brukar ha som samlingspunkt för våra Swedons träffar som görs årligen.
Under dagen hade jag även via mejl haft kontakt med Titters som via sin likhet med den engelska tv-floristen Alan Titchmarsch fått ärva sitt bevingande smeknamn. Titters och hans PISA gäng (Support fraktion till Wimbledon) skulle rulla ner mot Portsmouth med tåg som skulle lämna Waterloo vid 10:15 för destination sydkusten och Portsmouth. Min och Jims reseplaner var inte fastställda, spåren ner mot kusten var under renovering vilket skulle leda till att resans tid skulle bli fördubblad. Om vi skulle välja tåg som färdväg.
Väl hemma hos Jim så fastslog vi att ta oss ner med Barrie och hans bil via A3:an, ett smidigare sätt helt klart. Fredagskvällen spenderade jag med familjen där en indisk takeaway fick förgylla kvällen.
Efter en underbart hemlagad engelsk frukost på lördag morgon så skjutsades vi över av Jims fru till Barrie i Surbiton för vidare transport ner mot kusten. Barrie är en helt fantastisk man med ett genomfärgat Wimbledon hjärta som följt klubben runt om i landet sedan 60-talet.
Under bilresan ner så avhandlades stora delar av säsongen, bland annat kritiken mot nuvarande tränaren Neil Ardley som fått bekänna färg med tanke på kräftgången i tabellen. Barrie som är väl insatt i klubben syn är av åsikten att Ardley satt säker trots kritiken och att klubbens stora fokus idag ligger kring arenafrågan som är högaktuell. Wimbledon har sedan tidigare anmält intresse för den byggrätten som idag finns kring Wimbledon Greyhound Stadium ute i Wimbledon där ett nytt område skall blomstra med bostäder butiker och en sportcenter där AFC Wimbledon vill vara centralgestalten. Värt att notera är att tomten ligger ca 250 meter ifrån vår tidigare hemmaarena Plough Lane som övergavs under 1991 för en hyrestillvaro på Selhurst Park. Målbilden för att uppnå detta och kunna vara en attraktiv partner till kommunen är att vi stannar kvar i det professionella ligasystemet samt att vi hittar 16 miljoner pund för delar av finansieringen.
Väl framme i Portsmouth så hade vi via Jim bestämt träff med ett par polare till honom nere i Portsmouth Harbour för ett par öl och en pizza. På promenaden ner mot hamnen så passerades ett par av Portsmouths berömda landmärken bland annat det nya Spinnaker Tower som pryder stadens skyline. Staden är även hemmahamn för lord Nelsons skepp HMS Victory som admiralen hade som flagskepp under slaget vid Kap Trafalgar under 1805.
Spinnaker Tower pryder Portsmouths skyline
För mig va det historiskt att återvända till staden där jag 2001 såg Wimbledon FC möta ett Portsmouth i Championship (tidigare Division One). På planen fanns då svensken Pär Karlsson som hade lämnat IFK Göteborg som bosman för att testa lyckan i Wimbledon. Pär gjorde väl inte direkt några underverk i klubben utan fick lämna klubben säsongen 2002-2003. En av få svenskar som fått äran att representera klubben.
Efter lunch tog vi bussen upp till Fratton Park där vi visste att matchen skulle locka storpublik dels för att Wimbledon sålt ut sina ackrediterade biljetter på 2000 tusen samt att Portsmouth borna skulle gå man ur huse och ansluta till de övriga 11 000 tusen säsongskortsinnehavarna. Publik siffran skulle sedan visa sig vara 15 742 tusen åskådare, inte dåligt för engelsk division fyra fotboll.
Pompey hade även revansch att utkräva då Wimbledon i princip mossade sydkustarna när laget tidigare under säsongen gästade London. Wimbledon vann då med hela 4-0, något som Pompeys målvakt Trevor Carson fick göra sig påmind om gång på gång. Carson hade nummer 40 på ryggen, så vid inledningen av matchen kunde man vid ett flertalet gånger njuta till sången från Milton End:
Four-nil on his back
Four-nil on his back
Ohhhhhhhh
Trevor Carson you have it on your back
Trevor Carson med nr 40 på ryggen
En annan historia värt att berätta kring den matchen är att Portsmouth endast fick ca 800 biljetter vilket är dom 10% som bortalaget har rätt till då kapaciteten på Kingsmeadow är begränsad. För att göra alla till lags så satte Portsmouth upp en storbildsskärm inne på Fratton Park för att flera skulle få chans att se matchen. Detta bidrog till att Wimbledon fick ta del av biljettintäkterna så pengar hem till oss.
På baksidan av bortastå Milton End
Väl inne på Milton End så var det ett ruggigt tryck på Wimbledon fansen men även Pompeys läktare var välfylld och motsatta sidan på Fratton End var som en blå våg. En syn som slår en är skylten på The L&S Stand där det står Portsmouth FA Cup winners 2008 en fantastisk merit där laget besegrade Cardiff. Åren har gått hårt åt båda dagens klubbar men stoltheten som idag fanns på arenan går inte att ta miste på. Så på dagens hederläktare satt det för dagen inga rika shejker eller falska ryssar och inte ens en galen norrman så långt ögat kunde se.
Wimbledon formerade sig för dagen i den så kritiserade 3-5-2 uppställningen där mycket ansvar läggs på ytterbackarna som för dagen skulle vara Fenlon och Francomb.
Elvan enligt följande:
Worner
Antwi – Bennett - Jones
Fenlon – S Moore – Morris - L Moore – Francomb
Hylton – Wyke
Avbytare: Brown (Mv), Midson, Pell, Sainte-Luce, Arthur, Oakley
Wimbledon saknade för dagen på grund av skada en viktig kugge i form av Barry Fuller som fick lämna ifrån sig högerbacksplatsen till George Francomb som skulle få det tufft för dagen.
Innan domaren satte pipan till munnen så hedrades som på andra övriga arenor runt om i landet ikonen Sir Tom Finney som dagen innan på Alla Hjärtans dag gått ur tiden 91 år gammal. Finney var under sin karriär trogen Preston North End där han stänkte in mål på över de 400 matcherna han gjorde för klubben. Tom hade även en framgångsrik landslagskarriär där han gjorde 30 mål på 76 matcher. I samband med detta hedrades även Portsmouth legenden Keith Blackburn.
En tyst minut för att hedra Sir Tom Finney och Keith Blackburn
Wimbledon inledde helt klart matchen bäst och tog tidigt initiativet då Portsmouth agerade väldigt defensivt inledningsvis. Wimbledon hade dock problem att föra matchen vilket således kan hänvisa till den tabellposition laget har i tabellen. Ofta försöker laget hitta Sammy Moore som får agera motor. Bästa chansen hade Charlie Wyke i den 26:e matchminuten då han försökte ta tillvara på ett inlägg från George Framcomb, men bollen stack iväg i ilfart på den blöta mattan annars hade läget kunnat resulterat i något gott. Portsmouth publiken var i princip helt svältföda på lägen i första bortsett från ett skott utanför boxen som Worner fick sträcka ut rejält på.
Första halvleken var ingen vidare underhållning, vilket ledde till att Titters med bihang lämnade för puben. En matchbild likt många andra helgers fotboll med the Dons.
Wimbledon försökte lira boll men den sista touchen saknades gång på gång och mycket blev halvdant. Neil Ardley borde verkligen förbjuda vissa spelare att ta uppspelen, värst för dagen var mittbacken Will Antwi. Gång på gång ställde jag mig frågan om hans ben ens var ledat vid knät, större träben får man leta efter sen att mattan var regntung gjorde inte saken bättre. Antwi gjorde nog sin sämsta match i Wimbledon tröjan, detta var Pompey inte sena med att utnyttja utan när det lyfte långt så var det alltid på Antwi´s kant. Detta gjorde att vänsterbacken Jim Fenlon hamnade på mellanhand hela tiden då han inte kunde lämna Antwi själv på kanten då han hade problem för dagen.
Största elogen i första var helt klart Wimbledon fansen på Milton End som svarade för ett jädrans tryck när sångerna värvade varandra:
Ett axplock här
OHHHHHHHHHHHH
Charles Koppel!!!!!!!
OHHHHHHHHH_AHHHHHHHHH!
I wanna know why you such a cu*t!!!!!
For ever and ever We´ll follow or team
We´re Wimbledon FC NOT Milton Keynes
We´ll never BE mastered by Norwegian bastards BASTARDS!!!!
We´re Wimbledon FC NOT Milton Keynes
Andra halvlekens start skiljde sig inte mycket från första, Wimbledon fortsatte att försöka föra spelet. I den 52:a matchminuten kom dock kallduschen när ”gingerhead” Ryan Taylor nådde högst i boxen och nickade in 1-0 till hemmalaget och Fratton Park exploderade i eufori. Taylors krigarmål bidrog till att han ådrog sig en huvudskada vilket gjorde att han plåstrades om för att sedan skickas in på planen bärandes ett huvudbandage ala Tomas Brolin i Crystal Palace när det begav sig en gång i tiden. Taylor fick minuterna efter målet gå ut, men det skulle visa sig att han skulle bli hjälten för dagen. In kom istället en gammal Wimbledon FC spelare vid namn Patrick Agyemang som har sina bästa år bakom sig. Byggd som en överviktig Emile Heskey så såg han tung ut men icke att förringa är att han är Portsmouth bästa målskytt för säsongen.
Agyemang fick följande mottagande av Milton End
Say WU-Tang Agyemang!!!
Say WU-Tang Agyemang!!!
Målet hade kommit som en chock för Wimbledon, laget var tvungen att få utdelning annars skulle lagets tredje raka förlust inkaseras. Neil Ardley gjorde ett trippelbyte med kvarten kvar Jack Midson byte av Danny Hylton som hade varit kass för dagen och hade tämligen svårt att stå upp i närkamperna. Unga vänsterbacken Jim Fenlon fick gå av och ersattes av Chris Arthur. Jim Fenlon var för övrigt bra för dagen och han vågar utmana och gå på en touch när tillfälle ges. In kom även publikfavoriten och tillika vår supersub Kevin Sainte-Luce in och ersatte George Francomb som hade det tungt för dagen.
Byten bidrog till att Wimbledon fick till en bra press mot Portsmouth målet där Trevor Carson hade uppbackning av hela Fratton End. Wimbledon radade upp chans på chans och mest på hugget var Wimbledons lagkapten och mittback Alan Bennett. Han hade bland annat på tilläggstid en cykelspark som strök ribban och fick nätet att rassla och delar av Milton End jublade och trodde bollen gått in vilket hade varit helt rättvist dagen till ära.
Wimbledon fansen hade nu tappat tålamodet och för att tända Fratton Park så stämde delar av Milton End upp i When the saints go marching in, vilket är sången som Portsmouths värsta antagonister Southampton brukar stämma upp i. Portsmouth svarade upp med POMPEY POMPEY POMPEY viket var öronbedövande inne på arenan. Kärleken sinsemellan dessa sydkustgiganterna lämnar vi osagd, men jag skulle inte sätta mig i Portsmouth Harbor i en Matthew Le Tissier tröja.
Minuten senare blåste domaren av matchen och tredje raka förlusten inkaserades i en match som Wimbledon så gärna ville vinna för att få lite andrum i tabellen. Ända sedan snacket om den så magiska 1000 måla gränsen lyfts upp för AFC Wimbledon så har det varit som ett omen för laget.
På A3:an hem så beklagade Jim och Barrie att laget presterat dåligt men planerna började genast smidas för nästa resa.
Syns i påsk grabbar!!
WOMBLE TILL I DIE!!!!!!!!!
*Min egna religösa fotbollsfilosofiska tolkning
