Lagbanner
Var har ”The spirit of Wimbledon” tagit vägen egentligen?
AFC Wimbledon är steget efter i vanlig ordning.

Var har ”The spirit of Wimbledon” tagit vägen egentligen?

Efter gårdagens förlust hemma på Plough Lane mot Cambridge var vi många som kände att nu måste det hända något synnerligen radikalt både hos spelarna samt hos oss supportrar.

Mellan  februari 2003 och november 2004 spelade AFC Wimbledon 78 matcher i rad utan att förlora vilket än idag står sig som rekordsvit i den engelska fotbollspyramiden.
Rekordet för antal matcher i rad utan seger lyder på 36 så än är vi inte där men fortsätter det såhär bör vi ha det gällande bottenrekordet i klubbens ägo fram emot december 2022.
Vi är uppe i smått otroliga 20 ligamatcher i rad nu utan seger och helt ärligt så förlängs troligen den sviten med ett antal matcher till innan säsongen är över.

Det återstår sju matcher av säsongen men vi har ju redan nu hamnat där vi absolut inte tänkt oss:
Under nedflyttningsstrecket och måste nu förlita oss på andra lags resultat för att ta oss över rätt sida strecket igen.

Säsongens upplaga av AFC Wimbledon hävdar många att det är den sämsta sedan vi tog oss tillbaka till fotbollsligan igen 2011.
Är det verkligen så illa?
Ja, det är det faktiskt och dessutom består truppen till 85% av snorungar som hellre leker med Lego än spelar fotboll när motgångarna sätter in.
Ligans yngsta medelålder i spelartruppen var ju något som kändes både kaxigt och spännande inför starten av säsongen men aj, aj, aj vad vi blivit påminda nu ett antal gånger om att vi har inga män i truppen utan nästan bara glin.

Vi vet ju att vår budget inte tillät några spektakulära värvningar innan säsongen startade utan istället bestämde sig styrelsen samt vår manager, Mark Robinson, för att plocka upp ett gäng spelare från ungdomsakademien och varva dessa med några rutinerade lånespelare.

Det började ju över all förväntan med både poäng och mål i massor för att sedan vända spikrakt nedåt och bli ligans "laughing-stock"/drift-kucku.
Att det ständigt saknas pengar är något man lärt sig leva med som AFC Wimbledonsupporter men nu verkar det kärvat ihop sig rejält med tanke på att ännu en "Plough Lane-bond" startats upp för att vi supportrar än en gång skall öppna plånboken och dela med oss till klubben i våra hjärtan.
Lägg därtill försäljningen av vår meste målskytt under transferfönstret i januari som inbringade £ 300 000 och där merparten av pengarna gick till att täcka upp en del av vårt underskott.
Inga pengar lades på att försöka hitta en hyffsad ersättare utan istället lånar vi in en riktig jävla flopp från Birmingham istället.

Överlag har scoutingen misslyckats å det grövsta dennna säsong och där vi inte fått uppleva någon ny Marcus Forss, Aaron Ramsdale, George Long, Tom Elliott, Anthony Wordsworth eller Joe Pigott som vi ju har blivit bortskämda med genom åren.
Dom enda lyckade värvningarna är i mitt tycke Luke McCormick och Lee Brown vilket ju såklart inte räcker för att hålla oss kvar.

Målvaktsfrågan löstes väl aldrig helt och hållet den heller inför säsongen utan där vi la alla ägg i Nik Tzanevs korg och hoppades på att "kiwin" skulle täppa till rejält där bak.
Nu blev det naturligtvis inte så utan istället har Nik blandat högt med lågt och han har inte lyckats skapa den tillt man hoppats på med backlinjen.
Det blir virrigt, amatörmässigt och nervöst allldeles för ofta.

Sedan kommer ju den stora gåtan/frågan/undran vad gäller tränarfrågan.
Vår manager sitter orubbligt kvar trots att han levererat 20 matcher i rad utan seger och senast efter förra veckans förlust hemma mot Cheltenham gick styrelsen ut med ett statement på hemsidan där man backade samt visade sitt fortsatta stöd för Mark Robinson.
I vilken annan klubb som helst hade ju Mark fått sparken för ett bra tag sedan eftersom det rent krasst ligger till på detta vis:
Han har misskött sitt jobb och inte levererat  de resultat vi förväntat oss.

Nu, med sju matcher kvar, är det ingen idé att älta detta utan vi kommer fortsätta med Mark som manager säsongen ut. Det finns ingen ersättare att plocka in på stört med så lite kvar av säsongen. Skulle vi gjort ett tränarbyte så skulle det skett redan i januari/februari månad.

Efter säsongen däremot då jävlar skall vi vrida, vända, analysera arbetet som Mark gjort för att sedan skicka med honom en hel pärm med förbättringsförslag när vi ger honom sparken.
Det är helt kört för Mark att kunna fortsätta som tränare då han helt uppenbart saknar spelarnas förtroende och misslyckas så jävla kapitalt med att ingjuta något slags självförtroende i truppen gång, på gång, på gång, på gång......

Det är ytterst märkligt att styrelsen håller honom bakom ryggen då tidigare managers fått gå efter färe förluster än vad Mark Robinson nu kommit upp i. 
Sedan detta genomgående mantra om att det finns en långsiktig plan och att detta är en del av processen vilket ju gör att man börjat fundera om det kan vara så att Mark faktiskt är den enda tränaren som inte ifrågasätter styrelsen eller klagar över det spelarmaterial han tilldelats inför säsongen utan istället tiger samt stirrar ner i marken.

Det är dock inte hela sanningen utan tittar vi på spelartruppen så saknas det genomgående, passion, moral, spelglädje och stolthet över att få dra på sig våra klubbfärger denna säsong. 
Med några lysande undantag förstås - Will Nightingale, Lee Brown, Alex Woodyard och Ayoub Assal.
Vi har helt enkelt missat att få spelarna att förstå exakt vad som förväntas av en när man representerar The Dons och vad man kan förvänta sig i gengäld om man visar sig vara av det rätta virket.

Men det är inte bara ute på planen det saknas passion utan även runt om på läktarna.
Var är exempelvis ilskan, förtvivlan och glädjen denna säsong?
Jag menar.....efter 20 matcher i rad utan seger borde det fan i mig vara nästintill upplopp på läktarna men istället sitter publiken kvar och ger spelarna applåder när dom kommer lommande efter ännu en förlust?
Vad sänder det ut för signaler egentligen? Det är ok att ni inte gör ert bästa för vi applåderar er ändå när ni varit riktigt jävla urusla!
Är vi så fruktansvärt nöjda med att ha en ny fin arena och en helt egen klubb som spelar sina matcher där att vi inte bryr oss om resultaten längre?
Vilka andra supportrar skulle sitta still och tiga på läktarna när deras spelare underpresterar vecka efter vecka efter vecka?
Tyvärr är väl det lite signifikant för klubben som helhet att det alltid måste vara så jäkla "mysigt och puttrande småtrevligt" och gud nåde dig om du vädrar missnöje offentligt om spelare samt manager.

Internt börjas det även höjas fler röster kring att överge grundstadgarna och istället släppa in externa majoritetsägare som kan bidra med de ekonomiska musklerna som behövs för att kunna konkurrera på allvar.

Jag sitter inte inne på några universallösningar men det jag vet med säkerhet är att det gör så fruktansvärt ont att förlora hela tiden utan att man försökt anstränga sig fullt ut för att ändra på den negativa trenden.

Det är med mer skräck än förtjusning som vi just nu ser fram emot mötet med Buckinghamshire Bastards hemma på Plough Lane den 9:e april.
Viker vi ner oss, förlorar och inte visat prov på någon passion då skall huvuden rulla och spelrna skall känna sig allt annat än säkra på att det blir applåder som vanligt när dom lommar runt arenan efter matchens slut.

WOMBLE TILL I DIE!

Leif Viklund2022-03-27 12:54:00
Author

Fler artiklar om AFC Wimbledon