Dagen Efter: Svart eller vitt
Svart eller vitt. Natt eller dag. Vad är upp och vad är ner? Hellre fälla än fria. Funderingar kring händelser från igår kväll men också från bakåt i tiden.
Under de senaste månaderna har det varit väldigt tydligt att supportrar kan vända spelarna och laget ryggen på en fikarast. Det allra senaste exemplet är Dennis Bergkamp. Under slutet av förra säsongen var han knappat vatten värd och många supportrar ansåg att det var meningslöst att ge honom en kontraktsförlängning. Han var inte vatten värd. Ända tills en av de allra sista matcherna då Arsenal agerade lokomotiv och fullkomligt körde över Everton. Bergkamp låg bakom de flesta av målen och supportrarna var lyriska. Självklart ansåg de att Bergkamp skulle få ett nytt kontrakt, allt annat var otänkbart.
Sommaren gick och efter några matcher i inledningen av den här säsongen så var Bergkamp inte längre vatten värd. Supportrar ansåg att det var ett misstag att ge honom ett kontrakt och att han skulle avslutat sin karriär istället för att vara värdelös på plan. Och så igår kväll var det färdigt igen. Guden var åter gud efter att ha rullat in segermålet i Champions League-matchen mot FC Thun. Det svänger fort.
En annan spelare som man kan göra ett likadant exempel av är Robert Pires. I somras var han i kontraktsförhandlingar med klubben och supportrar ansåg att självklart skulle han erbjudas det kontrakt han ville ha. Att släppa honom var otänkbart. Det hade rent av varit skandal om man sålt honom. Nej, nytt kontrakt skulle han ges. Precis som med Bergkamp så kom vi några matcher in på denna säsongen när supportrarna började ondgöra sig över Pires prestationer på plan. Eller brist på prestationer kanske man ska säga. Han var ej längre vatten värd. Och detta är samma supportrar som i somras lobbade för att Pires skulle få en kontraktsförlängning.
Genom dessa två ganska färska exempel kan man bara dra slutsatsen att det är antingen svart eller vitt för en del supportrar. Och jag antar att det är samma supportrar som inte har varken lust eller tålamod att ge laget en chans utan redan dömt ut Arsenals säsong som ett misslyckande.
Det är med all sannolikhet samma supportrar som sågade Jose Antonio Reyes under den tunga period han hade under förra säsongen. Nu när Reyes är fullkomligt glödhet så är allt "fine and dandy". Denna brist på tålamod med spelare och laget i allmänhet känns väldigt förhastad. Det är en "knee-jerk reaction" som man säger i England. Man reagerar utan vare sig eftertanke eller förnuft. Självklart har alla rätt att kritisera, men det bör också stå i proportion med vad man kritiserar och hur hård kritiken är. Att bara säga att någon/något t ex är värdelös(t) eller att någon är en pajas är kritik långväga bortom det konstruktiva. Det är svart eller vitt.
Däremot finns det faktorer som påverkar Bergkamps eller Pires medverkan i laget. Visst kan man påstå att de inte har bidragit med särskilt mycket hittills den här säsongen och i Bergkamps fall skulle jag kanske spela honom från start men byta ut honom i halvtid mot pigga ben som kan ändra taktiken liten genom att springa sönder motståndarförsvaren. Eller så ska man sätta in Bergkamp i slutet av matcherna för att lugna ner spelet, leta passningsvägar och få fast bollen på offensiv planhalva.
När det gäller Pires så har benen sett sega ut och klippet i löpsteget har varit mer eller mindre osynligt. Men jag tyckte mig ändå se några små tendenser på förbättring i gårdagskvällens match. Pires var inte så dålig som folk ville göra honom till. Däremot ser det ibland ut som att hans spelsinne råkar ut för en blockad och idéerna är som bortblåsta. Och när inte rycket finns i benen så bidrar han i de momenten inte med särskilt mycket. Jag anser, till skillnad från Falk efter vårat samtal igår kväll, att Pires är en matchvinnare och att han likt Fredrik Ljungberg kan dyka upp i straffområdet och peta in en boll. Och jag antar att det var därför han inte blev utbytt igår kväll.
Även i det fallet så var det antingen svart eller vitt för en del supportrar. Det finns ingen gråskala. Man fäller hellre än friar. Och saknaden av tanken på att använda uttrycket "benefit of the doubt" är oroväckande.
Att spelare kan vara dåliga under perioder är inget nytt och de måste också kuna få ha svackor. Det är dessutom genom spel som man kommer ur en svacka. Visst kan jag hålla med att en match eller två på bänken eller sidlinjen kan göra spelare gott. Men att helt sabla ner spelare bara för att de inte når upp till supporterns självuppfyllande krav är onödigt hårt. Vem sätter egentligen gränsen för ett misslyckande? Jag är säker på att spelarna själva ställer krav på sina prestationer och att de är benägna till självkritik. Till skillnad från Malmö FFs Joseph Elanga.
Många av de relativt nya supportrarna anser att de som genomlidit magra år på 70- 80- och 90-talet inte kan använda det som en måttstock för hur bra man är som supporter. Och jag kan säga att så tänker inte många av oss. Men nyare supportrar kan heller inte påstå att vi inte kan hävda att man på grund av att man varit supporter en längre tid har större tålamod med laget. Har man genomlevt allsköns spel- och framgångsmässig misär så är man ganska ärrad vid det här laget och jag tror att tålamodet med det egna laget därav är större. Man har inte varit bortskämd med framgångar och när en del av de som är äldre upptäcker att barnen hunnit växa upp och blivit tonåringar mellan två ligaguld så inser de snabbt att åren gått och att framgångarna lyst med sin frånvaro. Förstå då också hur magert det varit för supportrar av Tottenham och Chelsea.
Om nu resultatet av gårdagskvällens match nu inte var vad många hade väntat sig så tyckte i alla fall jag att vi spelmässigt hade lyft oss kraftigt gentemot lördagens match. Att Thun precis som Middlesbrough parkerade två Scania bussar framför straffområdet gör det inte lättare att få igång ett spel eftersom det tar stopp när man springer in i en buss. Den knappt medelmåttige domaren från Polen gjorde inte saken bättre med sina bedrövliga beslut. Utvisningen av Robin van Persie var helt felaktig. Det är faktiskt sådana situationer som händer under en fotbollsmatch. Thun-spelaren Alen Orman är själv delaktig i det så kallade farliga spelet när han går in lågt med huvudet. Är ganska säker på att han ser van Persie, medans holländaren bara har ögonen på bollen. Lite av skyll-dig-själv-varning på den incidenten. I det fallet skulle domaren legat på en gråskala snarare än svart eller vitt.
Intressant är också att se domarens reaktion på sitt eget beslut. Är nästan helt säker på att jag såg honom småle. Han såg faktiskt ganska nöjd ut och man kan ju fundera vad som ligger bakom det. När han sedan missade åtminstone en solklar straff och en armbåge från Jose Goncalves på Gilberto så börjar man anta att han inte är redo för den här nivån än. Hur kunde assisterande domaren missa armbågen? Han står knappt två armlängder därifrån och har fritt synfält. Man ska väl inte börja sprida konspirationsteorier men efter det som hänt med inom den tyska fotbollen så... Äpplet faller inte långt från päronträdet.
På tal om Gilberto så var han fullkomligt fenomenal. Glädjen han visade efter sitt första mål för säsongen var ofattbart härlig att beskåda.
En annan intressant iaktagelse är hur bra Reyes är för stunden. Även om målen i stort uteblivit (förutom tröstmålet i lördags) så har han visat på en spelglädje utöver det vanliga. Det känns även som att han tuffat till sig något alldeles extra. Han får mycket stryk men till skillnad från tidigare när det var synligt att han påverkades av det så reser han på sig och efter lite behandling kör han vidare.
Vet inte om Reyes form påverkats av att Thierry Henry är skadad. Nu finns det ingen på planen som stirrar argsint på honom vid en utebliven eller missriktad passning. Kanske är Henrys frånvaro en "frigörelse" för Reyes. Det är säkert inte så men kan likväl vara en bidragande faktor. Man hoppas verkligen att spelet mellan Henry och Reyes ska fungera. Bara tanken på de två som väloljat anfallsvapen får det att vattnas i munnen. Lägg därtill van Persie och vi har något som är på gränsen till en midsommarnattsdröm.
Till sist så måste jag ändå säga att segern igår var otroligt skön. Ett matchvinnande mål under de allra sista minuterna är bland de bästa segrar som finns. Spelar egentligen ingen roll hur spelet sett ut. Den där underbara och förlösande känslan som man känner när bollen går in i målet är ofattbar. Visst är det underbart att utklassa ett lag och vinna med stora siffror då spelet har fungerat så där oförskämt bra. Men ta bara Ashley Coles matchvinnande mål mot Dynamo Kiev i slutet. Känslan när nicken går in. Oj! Matchen mot Shaktar Donetsk när Arsenal ligger under med 0-2 i halvtid på Highbury och Martin Keown blir osannolik matchvinnare med två mål i slulet av matchen varav det sista kommer en bit in på stopptiden.
Den största matchen av alla när det gäller matchvinnande mål (egentligen ett ligavinnande mål) i slutminuterna är ändå den mot Liverpool 26 maj 1989 på Anfield. Mickey Thomas sagolikt magiska mål är legendariskt. Bättre än så blir det inte.
Även om en del är missnöjda med att man inte utklassade Thun så tar jag hellre med mig känslan av det här målet och vinsten än den om vi hade vunnit planenligt som alla trodde. Ett matchvinnande mål i slutminuten är ljuvt. Fast det är klart vinner man med 5-1 borta mot Inter så finns det en viss njutning i det med.
Nu tar vi med oss den här vinsten inför fortsättningen. Frågan är hur betydelsefull den här segern kan bli ur psykologisk synvinkel. Har det gett spelarna tillbaka lite av det sargade självförtroende man haft i inledningen av säsongen? Blir intressant att se om denna seger kan bli en katalysator för dem. Kanske det även kan bli det för en del supportrar för vilka säsongen hittills bara varit mestadels svart. Kanske får de anledning att blanda in lite vitt nu. En säsong är upp och ner och det brukar vara klokt att använda sig av en gråskala.
