-
-

Arsenal 2 - Everton 0

Andra gången denna säsongen som en mittback frälser oss fast denna gång är siffrorna i underkant.

Arsenal har ju ett strålande facit mot Everton den senaste tiden men i fotbollens värld är statistik och tidigare möten inget man ska luta sig mot när det blåser har man lärt sig. Kollegan Patrik Nilsson uttryckte sig så här i införrapporten: Det vore bara dumt att ta ut något i förskott då Everton trots inledningen av säsongen är ett bra lag. Men om Wenger lyckas gjuta mod i spelarna efter onsdagens match och få dem att börja tro på sig själva så kan Everton få det hett om öronen. Man kan undra vad Wenger gjuta in i spelarna för det var ”Good old Arsenal” som visade upp sig på Highbury. Everton har hittat ett riktigt boogieteam i Arsenal, det var tydligt i denna matchen. Målskillnaden 16-2 (efter måndagsens match) talar även den sin tydliga språk.

Förrutom att Lehmann var tillbaka mellan stolparna så var det samma startelva som mot FC Thun i förra veckans Champions League-möte. Peronligen så var mitt största frågetecken om Pires skulle spela från start eller inte. Han har inte riktigt visat upp sin rätta sida så här i början av säsongen. Wenger är dock känd för att inte stressa in nya spelare i starelvan om han inte är tvungen och då alternativet till Pires heter Hleb och är ny i truppen så fick Hleb börja på bänken.

Det är inte bara Pires som inte visat sitt rätta jag under säsongsstarten utan det gäller Arsenal i allmänhet. Det snabba omställningspelet och one-touch spelet har inte riktigt fungerat. Det var inte många minuter in i matchen som man kände att Arsenal var betydligt närmare det spelet än jag trott. Blixtsnabbt spel från framförallt Reyes och Van Persie på topp ställde till det i Evertons straffområde. I Arsenals straffområde rådde det fullständig stilltje. Marcus Bent hade ett ofarligt skott utanför målramen och Lehmann kunde lika gärna gått upp och satt sig på North Back och snackat med några av de 38.121 Gooners som var på plats. Så lite hade han att göra. Bents försök var det enda som Everton lyckades skapa under hela första halvlek. Arsenal däremot fullständigt bombarderde Evertons straffområde framför Clock End. Att jag tappade på chanserna säger väl de mesta. De viktigaste kommer jag dock ihåg. Campbells båda nickmål. Helt underbart att se att han är tillbaka i god form och att vi börjar göra mål på våra dödbollsituationer. Det behövs när man möter jag som bland annat FC Thun och Middlesbrough som backar hem. Strax innan Campbells andra mål fick Wenger byta ut Pires då han förmodligen fått en lårkaka och Hleb fick komma in istället. Vilken skillnad det blev! Hleb sprang kopiöst och var fullständigt respektlös och passningarna hittade rätt. Pires får öka några steg om han överhuvudtaget ska konkurrera med Hleb om platsen framför Ashley Cole.

Jag trodde att andra halvlek skulle handla mycket om att Arsenal skulle bevaka ledningen och släppa upp Everton lite i banan för att få mer yta att skapa kontringar på. Jag hade fel. Arsenal tuffade vidare som om det inte fanns någon morgondag och Everton var väldigt rädda för att åka på ett nytt 7-0-debakel. Okej att Everton skapade hela två skott på mål denna halvlek men det var aldrig riktigt farligt och jag var inte det minsta nervös hemma i TV-soffan. I slutet fick vi även se 18-åriga lånet från Bastia, Alexandre Song. Han visade lite bra sidor men han höll på att klanta till det rejält en gång men det löste han med jätten Campbells hjälp. Song verkar vara något för framtiden. Vi får se om Arsene väljer att behålla honom när lånetiden går ut. Matchen var ett stort fall framåt och det kan behövas inför mötet mot formstarka West Ham på lördag.

Bring on The Hammers!