London N5 hyllar Highbury - Judas Iskariots
Många är de inte, men det finns några stycken. Som spelat i båda klubbarna i Norra London.
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick
ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
För oss som tillbringar större delen av juldagen sovandes i en kyrkbänk tillsammans med andra julstinna östgötar, så är denna text ovan en bekant sådan. Den kommer från Lukasevangeliet i Bibeln och för att göra en lång historia kort, så beskriver den Jesu födelse och sedan några böcker senare--blädder,blädder--- så blir det ett kors och uppståndelse, ja ni känner till historien, om inte, så köp boken och lägg pusslet. I denna historie finns det en elak kille, en kille som inte gillade jesus. Han var lite avundsjuk på killens utstrålning helt enkelt. Han hette Judas Iskariot och under bokens mest intressanta delar-ni vet när man kryper upp i soffan med en filt, lite popcorn och högläser för familjen-så är Judas så elak att han förråder Jesus. En nedrig kille helt enkelt. En dum kille. En Roy Keane. En Lucas Neill. Judas Iskariot har därefter blivit synonymt för en elak människa, en svartalf, en midgårdsorm, en fenrisulv, en förrädare.
Detta dokument behandlar nutidens Judas Iskariots. De som förrådde den man älskade, eller bet den hand som föder en. I Norra London har Judas Iskariot vandrat som gamle Ahasverus gjorde. Judas har vandrat Seven Sisters Road upp eller ned och sökt nya utmaningar. Antingen har han dykt upp på Highbury eller på White Hart Lane. Oberoende av vad, så har det inte varit en rolig resa. men här är dessa gossar, modiga som få.
Jimmy Brain (AFC 1924-31, THFC 1931-5)
En av Gunners absoluta storskyttar med över 130 mål valde att lämna klubben efter ligaguldet 1930/31. Han knallade över till Tottenham och erbjöd sina tjänster. Spurs glada över att få en kille som vunnit något tog emot honom med öppna armar. han gjorde 45 matcher och 10 mål för Spurs.
George Hunt (THFC 1930-7, AFC 1937-8)
Nästa ut är en intressant herre. George Hunt spelade 8 säsonger för Spurs. En storskytt. En av de absolut bästa forwardsen under 30-talet. Sammanlagt gjorde han 137 mål för Spurs och ligger bland de tio bästa totalt i klubben. (Jimmy Greaves har gjort flest). 1937 fick han dock nog av att inte vinna något(känns det igen) och lämnade klubben för Gunners. 1937/38 vann Gunners ligan. Grattis George Hunt.
Freddie Cox (THFC 1938-49, AFC 1949-53)
Om Freddie Cox finns det mycket skrivet. Han var en vidskeplig herre med en fru som drömde om Freddies matcher i förväg. Han var med i Gunners lag i FA-cupfinalen 1950 och även om Guldet ett par år senare.
Vic Groves (THFC 1952-4, AFC 1955-64)
Detta är farbrodern till morotsfärgade yttern Perry Groves. Vic Groves var en stor spelare för Gunners under 50-talet. Storvuxen, kämpastark och med en sjuhelvetes skott. Han kom till klubben 1955 och blev snabbt en publikfavorit. Han var dock skadebenägen, men när han börjat arbeta sig upp till god form, så formade han ett stort partnerskap med David Herd. Han blev senare också klubbens kapten. Hans tid i Spurs var som amatör och det lämnas därhän.
Laurie Brown (AFC 1961-4, THFC 1963-6)
Yttern Brown anslöt till Gunners 1961 och gjorde över 100 matcher under tre år innan Spurs lockade över honom. 64 matcher blev det för Brown. Han debuterade för Spurs mot Arsenal för övrigt.
Jimmy Robertson (THFC 1963-9, AFC 1968-70)
Spurs och Arsenal gjorde 1968 ett byte, då Robertson och Jenkins bytte plats.Gunners fick en fördel
Robertson kom från 154 ligamatcher i Spurströjan och var en etablerad ligaspelare. Han var dock på väg lätt utför och Spurs hade börjat ladda batterierna rejält med spelare som Chivers,Mullery, Pratt och Gilzean. Jimmy Robertson var en snabbspringande skotte med finurliga dribblingar, som löpte upp och ned på kanterna. Han var tongivande i Gunners vägar fram till ligacupfinalen 1967/68 och 1968/69 och deltog i upopbyggnaden av Fairs Cup-vinsten 1969/70.
David Jenkins (AFC 1967-9, THFC 1968-70)
Gunners släppte således David Jenkins till Spurs. Han kom fram genom våra ungdomsled och man trodde mycket på denne Jenkins, men han lyckades egentligen aldrig att slå. Han deltog i ligacupfinal 1967/68 mot Leeds och sedan gick han till Tottenham i utbytte för Jimy Robertson. Jenkins gjorde 14 matcher för Spurs och sedan vandrade han via Brentford, Hereford, Shrewsbury till ingenmansland.
Steve Walford (THFC 1975-6, AFC 1977-81)
Steve är ingen superJudas. Han gjorde bara en match för Spurs innan han togs söder ut till Gunners där han var med om FA-cupfinalen 1978/79, även fast han inte spelade i dem. Walford kanske kan kallas med mest klarsynte av allihopa, eftersom han bytte klubb redan efter en match.
Pat Jennings (THFC 1964-7, AFC 1977-85)
472 matcher för Spurs visar på en kraftig viljeyttring. Att spela 472 matcher för Spurs är en fakirhandling. Det är sadomachochism upphöjt till två. Efter dessa matcher och såsom varande 30 år gammal, så bedömdes Pat Jennings ha passerat zenit. Men döm av allas förvåning när Pat Jennings spelade tio år till och gjorde sin sista match som 39åring i klubben. Han gjorde ett par VM-turneringar och 1982 i Spanien var han fullkomligt lysande. Vår tidigare skribent Erkki Alvenmod har för övrigt skrivit en mycket läsvärd krönika om den gröne jätten. Läs!
Willie Young (THFC 1975-7, AFC 1976-82)
Skotske Willie är en av mina all-time idols i Arsenal. Han förkroppsligar 70-80-talets Arsenal. Tre FA-cupfinaler och en Cupvinnarcupfinal. Fullständigt hänsynslös, enorm tacklare och grym huvudspelare. Rödhårig, eldfängd och lättretad. Låter som en upphottad pudel, men så var Willie Young, luftens mästare.
Willie slog igenom som junior och U21landslagsman och värvades från Aberdeen till Tottenham 1975. Det blev 54 ligamatcher för Spurs innan han gick vidare till Gunners. Hans sista mål för Spurs gjordes mot just Arsenal. Young var en skandalernas man efter en pubrunda i Köpenhamn, då han och tre andra skotska landslagsmän demolerade en bar 1975 och Young var avstängd från allt landslagsspel på livstid. 1976/77 kom han till Gunners för en spottstyver och gjorde några härliga år tillsammans med David O'leary i mittförsvaret. Speciellt FA-cupfinalen och hans kamper med ManUs Joe Jordan tillhör en riktig klassiker.
Sol Campbell (THFC 1992-2001, AFC 2001- )
Ärkejudas själv gick till säsongen 2001/2002 till Gunners efter att ha blivit "hatad" av Gunnersfansen i alla år för sitt ursinniga backspel. Sol Campbell växte fram som en storsprelare under slutet av 90-talet. Hans VM 1998 var storslaget och hans tacklingar satt nästan alltid. Till detta ett strålande huvudspel. Men han spelade i Spurs. Hela 246 matcher spelade han i Spurs. Han vann Worthless Cup 1999 med klubben, men insåg snart att gräset var klart grönare på södra sidan av Seven Sister's Road och när hans kontrakt gick ut 2001/2002 valde han Gunners av alla lag. Han blev Wengers supervärvning detta år. Sol ville vinna titlar och vi behövde en ny mittbacksjätte efter Tony Adams. Första året efter att han lämnat Tottenham hade han vunnit dubbeln. Gunners vinner titlar. Grattis Sol.
Rohan Ricketts
Den senaste som vandrat mellan klubbarna är Rohan Ricketts, som gjorde 18 minuter mot Manchester United i Worthington's Cup 2001. Den 23årige Ricketts lämnade Gunners sommaren 2002 och gick(bokstavligen) gatan upp till Spurs, som naturligtvis tog emot honom med öppna armar. Ricketts var nu ingen oslipad diamant utan 17 matcher senare och två år så var han på språng igen. Först utlånad och sedan såld till Wolves.
Vi nämner också Lycusgus Burrows(AFC och THFC 1894 and 1898), Jimmy Devlin(1896-1898) och Andrew Swann(AFC och THFC 1901-1904), vilka alla tre spelat för båda klubbar, men på den tiden fanns Gunners söder om floden.
Till detta skall också nämnas att Terry Neill och George Graham båda tränat Spurs och Arsenal. Kan också nämnas att framgången nåddes i Arsenal. De var hopplöst olyckliga i Spurs. Herbert Chapman, Gunners läromästare och kanske världens genom tiderna mest karismatiske tränare, gjorde några tappra spelarår i Spurs runt 1910. Gunners var inte etablerade i Norra London då, men kanske Chapman såg möjligheterna som fanns i Norra London. George Hardy, Chapmans assistent lämnade klubben för Spurs under 20-talet också.
Såså, det var Norra London Judas Iskariots. kan tänka mig att den som haft det jävligast under alla dessa år är Sol Campbell, då han lämnade klubben på grund av en vilja att åstadkomma något i livet. Han hade kunnat gå till Milan, Barcelona, Juventus och valde Arsenal. Det satt som en dolkstöt i ryggen på Spursanhängarna.
