Arsenal 3 – Sunderland 1

Tre mål till, tre poäng till och Arsenal låg tillfälligt trea i ligan.

Inför Sunderland hemma hade man en känsla att det inte skulle bli någon större match. Ett tillbakadraget bottenlag som knappt skulle komma över halva plan var jag förberedd på när jag korkat upp min Fuller’s London Pride inför matchen.

Arsène Wenger hade gjort mindre ommöbleringar i startelvan efter matchen mot Sparta Prag. Jens Lehmann var tillbaka i målet och Robin Van Persie fick förtroendet från start istället för Dennis Bergkamp. Ett smärre genidrag skulle det visa sig.

Sunderland är för mig ett klassiskt storlag och de har faktiskt varit en av de största klubbarna i England men nu har man mindre resurser och har fått börja om lite från början. De ligger sist i ligan och de är redan utslagna ur ligacupen av våra alldeles egna ”Young Guns”.

Lördagens publiksiffra (38 210) var långt ifrån rekordet på Highbury som faktiskt sattes mot Sunderland i mars 1935. Den gången var det 73 295 på plats. Då var Sunderland ett lag att räkna med. Kanske var det under 30-talet Sunderland hade sin största period. Nog om Sunderland.

Som jag skrev innan förväntades ett hembackande Sunderland som skulle försöka spela på kontringar och satsa på fasta situationer. Till och med Rit-Ola i Canal plus-studion hade ritat det på sin skärm inför matchen. Vi hade alla fel.

Sunderland började sitt spel med både backlinjen och mittfältet farligt högt i plan och Henry sprang offside i parti och minut. Lite klantigt kan man tycka men han var som vi kanske inställd på ett lägre försvar. Fast ibland kunde man önska att passningen kommit en sekund tidigare.

Det var en sådan boll som skulle leda till det första målet. En riktigt skön genomskärare från Gael Clichy som Van Persie plockade ner snyggt på bröstet och sedan satte med en stenhård vänstervrist bakom Sunderlands debuterande 18-åring i målet.

Efter 1-0-målet i tolfte minuten kändes det som man såg Arsenal – Sparta Prag igen. Arsenal drog ner på takten och gick nästan på halvfart istället får att köra 100 % och ta kål på matchen. Efter drygt en halvtimme visade dock Henry att det var dags att skicka Sunderland dit humlen växer. En fransk krossboll, en holländsk vrickning, ett kamerunskt inlägg och en fransk fot. 2-0. Thierry Henry. Nu var det dags att få slut på nervöst goonerskt lidande och få se lite skönfotboll. Icke sa Nicke.

Sunderland gjorde ett dubbelbyte i halvtid men det hjälpte föga. Andra halvlek innehöll många chanser från Arsenal men inte riktigt den där kylan i avsluten. Kylan i avsluten fanns i och för sig lite då och då speciellt hos Henry som hade en riktigt snygg chans på en bicycleta. Hade den suttit hade det varit årets mål. Henry hade dock ganska gott om tid att ta ner den snyggt och göra något bättre men Henry är Henry och det är i alla fall jag glad för. Strax efter detta byttes Van Persie ut för en annan holländare vid namn Bergkamp som med detta gjorde sin 300: e ligamatch för Arsenal. Det är stort!

Kanske berodde det på ledningen men faktum är att Sunderland faktiskt tilläts komma in i matchen under några nervösa minuter och det var inte helt oväntat på en fast situation som kallduschen kom. 2-1 på en nick av Stubbs efter en hörna. Arsenal verkade dock rätt lugna att de skulle klara av detta trots allt, men det lugnet spred sig i alla fall inte till min TV-soffa där jag korkat upp ännu en Londons Pride för att lugna nerverna.

Vi fick vänta till de sista tio minutrarna innan vi kunde slappna av riktigt. Cesc Fabregas hittade Henry mellan alla Sunderlandspelare och Henry fintade av en mittback och kunde sätta den säkert i mål igen. Sitt 189: e för klubben.

Sunderland kanske inte är någon riktig värdemätare men jag tycker det känns som att Arsenal är på rätt väg och nu verkar ju även Robin Van Persie växa in i rollen som ett komplement till Henry. Synd bara att man får vänta knappt två veckor innan man får se Arsenal igen. Håll ut!

0 kommentarer