"Always look on the bright side of life…"
I en tid fylld av bragdmatcher i Madrid, OS-medaljer och allmänt mycket snö kommer här en samling tankar och reflektioner.
I en tid fylld av bragdmatcher i Madrid, OS-medaljer och allmänt mycket snö kommer här en samling tankar och reflektioner. Texten är bara ”flum” och betyder egentligen inget i stora vida världen. Läs den ändå.
Har ni märkt hur ombytligt livet som supporter är?
Ena stunden sitter man och hoppar av glädje när Arsenal vinner med
7-0 och allt går bara ens väg. Andra stunden sitter man och skakar i ren frustration, tipslappen är riven och allt är bara rent åt helsike fel.
Ena dagen är hjältarna nollor, andra dagen är det nollorna som är hjältar.
Det kan springas ärevarv runt huset insvept i en Arsenalflagga, men det kan också kastas fjärrkontroller, mobiltelefoner och annat som inte sitter fastlimmat.
Man kan känna för att skriva allt i Caps-Lock, men man kan också känna för att bara dra strömsladden innan man gör bort sig.
Livet som supporter, att slitas mellan himmel och helvete, uppgång och fall. Hur kan någon egentligen utsätta sig för det frivilligt?
Vi tänker bara nosa på mattfransarna av det här enormt djupa ämnet, knappt det.
Some things in life are bad
They can really make you mad
Other things just make you swear and curse.
Här ska vi behandla den riktigt tunga biten av att vara fotbollssupporter; att förlora. Eller, för all del, tappa poäng. Oavgjort mot bottenlaget - hemma dessutom! – är ingenting som man bara kan skjuta åt sidan. Känslorna är många, oftast negativa, och effekterna kan vara ack så förödande och ack så, egentligen, felaktiga. Man vill inte gå till skolan dagen efter, man förbannar vänsterbacken för dennes självmål, man vill bara försvinna.
Efter en förlust kan man vara förändrad; folk man vanligtvis kanske älskar eller tycker om kan få höra den ena snäsningen efter den andra. Man kan sucka i sönder en TV-kväll eller en film. Man kan vara helt omöjlig att nå.
Det finns många varianter och sätt att komma över en förlust på. Du kan tänka på att stänga av TVn innan Rit-Ola säger något man blir förbannad på, ett annat sätt är att ta ut sin ilska på något (inte någon). Spring en runda, köp en sandsäck. En annan trevlig sak kan vara att tänka sig Touré lyfta Premier League trofén på Emirates Stadiums smaragdgröna gräsmatta.
Nu känns allt mycket bättre.
Vi övergår snabbt och lustigt till del två i den här eminenta skrivelsen.
When you're chewing on life's gristle
Don't grumble, give a whistle
And this'll help things turn out for the best...
Här kommer en av de bästa – om det rent av inte är den bästa - biten med att vara en supporter. Att vinna en match, att ta en titel. Den där underbara känslan när 3 poäng är bärgade. Att ta en viktig bortaseger i en Europacup. Att utklassa någon med 7-0. Att sätta det avgörande målet i 90:e minuten. Då är adjektiven positiva och det strålar omkring alla ”vinnarfans”. Alla som varit med om en bärgad titel vill väl inget hellre än att det ska hända igen, och de som inte varit med om det vill inget hellre än att det ska hända just deras lag.
Så, vad är då meningen med livet som fotbollssupporter? Att vinna titlar? Att få se sitt lag slå rivalen i ett hett derby? Att få se snyggast mål? Ingen vet nog det, men en sak är säker. Vi har sedan länge tagit Arsenal Football Club till våra hjärtan. I medgång finns vi där och höjer de till skyarna, i motgång kan det vara kämpigt men nog finns vi där. Bland tvivlare, optimister och folk som är allmänt förbannade.
Vi nämnde framtiden tidigare. Hur ser den ut? Tja, vårat reservlag, som består av idel spelare födda på 80-talet, ligger i skrivande stund tvåa med endast 2 förluster på 17 matcher. De har gjort flest mål. Våran anfallsduo består av tonåringar.
Av 18 matcher (1 cupmatch) har endast 6 matcher har slutat utan mål för någon av de båda unga herrarna Bendtner och Lupoli.
Bendtner 10 mål
Lupoli 17 mål
Alltså, med hjälp av lite enkel matematik får vi fram att dessa båda har gjort 27 mål tillsammans.
Dessutom har spelare som Fabregas, Reyes, Adebayor, Senderos, Touré och van Persie (med flera, med flera) minst 10 år till som världsklasspelare.
Med dessa fakta i åtanke kan man glatt kosta på sig att vissla en trudelutt.
Så gör som Eric Idle, Michael Palin, John Cleese, Graham Chapman (som tyvärr avled av cancer 1989, ett annars mycket bra år), Terry Jones och Terry Gilliam gjorde.
Always look on the light side of life...
