Reserapport: Arsenal - Aston Villa Del 1
Ditresa och första intrycket av London
En dröm gick i uppfyllelse. En dröm, inget fjantande om kungariken och halva prinsessor utan en dröm.
Min första (och sista match) på Highbury blev bestämd. Aston Villa skulle förhoppningsvis avklaras utan större problem.
När resan var planerad, spikad och klar kunde jag inte tänka på annat än att få se mitt älskade Arsenal på plats. På Highbury dessutom. Det blir inte mycket större än så.
Jag skaffade mig ledigt ifrån skolan och min rektor önskade mig en trevlig vistelse i den kungliga huvudstaden mellan Torsdagen den 30/3 och Söndagen 2/4.
När det var dags att gå och lägga sig på Onsdagen var jag rädd att jag inte skulle somna alls, jag kände mig som ett barn kvällen innan Julafton.
Hursomhelst, jag satte väckarklockan på klockan 5.00 och rätt som det var så somnade jag, mot alla odds. När klockan ringde kände jag mig inte så fruktansvärt trött man ska göra klockan 5 på morgonen. Jag kom upp och kollade packningen för säkerhets skull. Arsenaltröjan var nerpackad.
Det var huvudsaken. Man ska väl inte behöva något mer än en Arsenaltröja när man åker över till London? Okej, kanske rena kalsonger. Och strumpor. Och tandborste. Och duschtvål och schampo. Och hårstylingen - såklart. Nåja, en Arsenaltröja och lite till.
Klockan 06.00 blev jag hämtad av min kompis och hans familj som jag åkte över tillsammans med. När vi var framme på Sturup var där ganska folktomt.
Det var för övrigt första gången jag skulle åka flygplan också. När jag hoppade ur bilen var det svinkallt, riktigt, riktigt svinkallt. Jag slog nog personligt rekord i löpning med resväska på från parkeringen till entrén.
Väl inne på flygplatsen började jag bläddra lite i en tidning och beslutade mig sedan för att läsa några sidor i Fever Pitch. Kom inte alls långt innan man fick checka in.
Efter att tag var det dags att knalla på planet, en Boeing 737. Varför är det alltid trångt för benen när man är 195 lång?
Väl framme på Stansted skulle vi med ett tåg in till London som skulle ta ungefär 45 minuter. Jag tog plats på tågsätet och slappnade av. Framme vid Liverpool Street fick vi byta till tunnelbanan som gick till Kings Cross och därifrån skulle vi byta tunnelbana till Piccadilly Line och åka till Russel Square där vårt hotell låg.
Framme på Royal National Hotel checkade vi in och knallade upp på rummet. Hotellet hade knasiga låsanordningar på dörrarna, ett slags nyckelkort som ofta inte fungerade alls. Det här problemet drabbade även oss lite senare i historien.
Efter vi gjort oss hyfsat hemmastadda på hotellet och kontrollerat alla TV-kanaler så var det dags för rundtur. Där var olika bussar som åkte runt och förbi alla sevärdheter. Man kunde också hoppa på och av var man ville i 48 timmar. Vi såg det mesta och när vi var tillbaka på hotellet somnade jag redan vid 22-tiden och vaknade inte förrän min mobil började spela "Ca Plane Pour Moi" som betydde att det var dags att gå upp och få i sig frukost.
Frukosten var ganska enkel och bestod för min del mest av rostade mackor med sylt och ett par glas apelsinjuice.
Efter frukosten var det dags att åka och se resten av London, det som inte sågs på Torsdagen sågs på Fredagen. Det blev även Madam Tussauds (Varför hade hon inte kunnat heta t.ex. "Nilsson" eller något annat som är enkelt att stava till?) och jag blev aldrig riktigt klok på vilka som var vaxdockor och inte. Jag tyckte att ett par tingestar tittade lömskt på mig. Jag skyndade snabbt in i nästa rum. I ett av de sista rummen stod en vaxmodell av Mourinho. Som tur var stod den där hemska dockan inhägnad. Efter detta bar det av till Piccadilly och efter det gick vi hem till hotellet.
Fredagkvällen var man återigen ganska trött men jag somnade inte riktigt lika lätt. Jag var nervös för matchen. Jag tror inte jag har varit så nervös inför en Arsenalmatch. Efter ett tag somnade jag dock.
Fortsättning följer imorgon...
