Reserapport: Arsenal - Aston Villa Del 3
Den sura servitrisen och hemresan.
När jag vaknade på Söndagmorgonen mådde jag väldigt fint. På SkySportsNews vevades superlativ om Arsenal och Henry. Jag hade ännu inte insett vad jag varit med om på West Stand. Vid frukostbordet satt man bara och myste när vinnarkänslan började komma över en.
Vi skrattade gott åt alla spanjorer på hotellet som föregående kväll hade tittat på Barcelona - Real Madrid på TV:n i hotellbaren. Ett jäkla liv i varje situation, därför var det bara roligt att ställa sig upp och hojta nåt om "Yellow card" när Ronaldo slängde sig.
När vi skulle in i hotellrummet kärvade det där förbannade nyckelkortet. Gång efter gång doppade vi det där kortet i kortläsaren men icke.
För oss hjälpte det att byta kort. För stackarna med dörren bredvid hjälpte inte det. När vi kom upp stod tre man och försökte bända upp deras dörr.
Eftersom vi var tvungna att åka hemåt redan på eftermiddagen pga. bl.a. tåg så blev det inga större händelser.
Vi åkte återigen in till Picadilly Circus där jag för andra gången under resan gick in på Lillywhites och inhandlade en Arsenaltröja. Den där gula de tränar i. Mycket
vacker. Efter en shoppingsejour var det dags att få lite mat i sig och vi besökte därför Pizza Hut. (Tror det var för tredje gången.) En tjej som hette Lisa visade oss till
vårat bord och vi beställde Pizza Buffet, så mycket man ville äta för £4 ungefär.
När det var dags att betala stod det på kvittot "£5,78, Service not included" varpå denna Lisa skrivit "Thank you" och ritat en glad gubbe. Jag betalade £5,80 och kvinnan vägrade att behålla de 2 pence i dricks. "No thank you" sa hon surt. Konstiga människor. 2 pence är ju minst 3 kronor.
Efter att man var sådär väldigt mät att man fick spänna upp bältet ett hål lämnade vi lokalen och jag fick nog minst en sur blick av servitrisen.
Vi tog tunnelbanan tillbaka till hotellet där våra väskor var och vi satt ner en stund och packade ner det vi handlat. Efter en stunds sittande och en urdrucken Cola gick vi mot tunnelbanestationen. Efter visst krångel och ett tunnelbanebyte var vi framme på Liverpool Street där vi nästan fick springa till tåget. Vi hittade inte en enda sittplats och jag satte mig på golvet. Inte orkar man stå i 45 minuter när man gått i 3½ dag. Väl framme på en station öppnades dörren och en tjej var på väg in.
Min kompis sa "Hello" och hon beslutade sig för att ta en annan vagn. Vi tryckte på "Close door" och satt lugnt kvar.
Framme på Stansted hoppade vi av Stansted Express och jag kom också fram till att man ska hålla sig lugn i rulltrappor, i synnerhet när man har resväskor med sig.
Vi fick köa länge för att checka in och ännu längre för att gå igenom säkerhetskontrollen.
Efter många om och men fick jag lägga mina tillhörigheter i en korg och gå igenom kontrollen. En dam som såg ut att basa där sa "Please step aside sir".
En stund senare muddrade en vakt mig och kom fram till att jag var lika snäll som jag såg ut. Han bad mig tom att ta av halsduken. Min Arsenalhalsduk. Det kan
omöjligt finnas nån ondska i en sådan vacker sak. Efter att ha kommit fram till att mina skor var lika ofarliga fick jag ta mina saker och gå vidare.
En bit in i flygplatsen blev jag plötsligt väldigt lugn, två vakter med varsin Clarion 5.56 gick förbi.Jag blev väldigt lugn. Efter en promenad kom vi fram till ytterligare trappor
och ett rullband, ännu flera trappor och korridorer. Väl framme vid våran gate fick vi vänta en stund innan vi började köa. Efter ett par minuter fick vi byta gate ifrån 40 till 44.
Det blev ett herrans liv när alla skulle byta plats. Efter en lång (och då menar jag lång) stunds väntan vid gate 44 fick vi börja gå på flygplanet. Återigen uppstod benproblemet
från ditresan. 195 cm och flygplan fungerar inte riktigt.
Innan vi kunde flyga stod vi i kö bra länge. Det var väldigt många flyg som skulle lyfta. Det blev ganska långtråkigt.
På hemresan försökte jag sova lite men jag kunde ju inte sträcka ut. Resultatet blev att jag satte pannan mot sätet framför och försökte sova på så sätt. Det fungerade...i
ungefär 5 minuter sen blev jag galen på det. Istället satt jag och läste en Knasentidning som min kompis lillebror hade med sig och rätt som det var började planet sjunka. Det
var dags att landa.
Landningen gick bra och vi kom in på Sturup och gick och väntade på vårt bagage. Alla fick rätt väska och vi gick mot utgången. Utanför svängdörren - som stannade minst 5 gånger
på grund av en tant som sa att det gick för snabbt eller vad det nu var - så kände jag den skånska luften. Fy för bara den vad kallt det var jämfört med London.
Vi var framme vid bilen efter en rask promenad ifrån entrén och packade in väskorna. Vi satte oss och lämnade flygplatsens parkering.
I bilen satt jag och tänkte en del och först då började jag verkligen inse vad jag varit med om. Henry hade gjort två kanonmål. Arsenal hade vunnit med 5-0.
Vid halvettiden var jag hemma och låste upp dörren. Efter ett kortare samtal med mamma och ett varmt välkomnande av mina två hundar gick jag till sängs.
Tankarna om Highbury, Arsenal och London snurrade runt i huvudet på mig och snart hade jag somnat.
Arsenal-Aston Villa 5-0. Jag var där.
