London N5 Hyllar Highbury: The Managers

Inför söndagen slår vi klorna i våra managers.

Vi börjar nedräkningen så smått och taren snabb titt på vilka managers klubben haft under sin tid på Highbury; Alla är de olika och alla har de fört klubben framåt med nya idéer och inspiration;

Innan man flyttade till Higbury hette ju klubben Royal Arsenal, Woolwich, Woolwich Arsenal och hade en mängd tränare och managers. Innan 1894 var det framför allt Fred Beardsley och David Danskin som höll i laget, men ersattes under 90-talet och början av seklet av Sam Hollis, Tom Mitchell och George Elcoat. Harry Bradshaw är den förste av de större mer berömda tränarna hos klubben och en av de som förde ihop Arsenal och Fulham, då han lämnade klubben för Fulham 1904. Sedermera kom skotten Phil Kelso till klubben och här skördade man de absolut största triumferna klubben haft i FA-cupen med två semifinalplatser. Vi är fortfarande dock kvar i Woolwich och Manor Ground.

Med George Morrell(Manager 1908-1915) flyttade klubben från Woolwich till Highbury. Ja, det var naturligtvis Sir Henry Norris som låg bakom, men Morrell var tränare och tillsåg att klubben ändock hamnade på en 6.e plats i andra divisionen 1915, när ligan stoppade för krigsutbrottet.

Men Morrell stannade inte kvar i klubben. Norris såg inte honom som mannen att föra Gunners flagg i det nya området. Ack nej, efter kriget hämtades Leslie Knighton(1919-1925) från Leeds. Knighton byggde upp laget från botten och värvade intressanta spelare i Jimmy Brain och Bob John. Laget var dock inte slagkraftigt ännu och 1925 sparkade Norris ut Knighton och ersatte honbom med den legedariske Herbert Chapman.

Om Herbert Chapman(1925-1934) kan skrivas mycket. Hans bidrag till engelsk fotboll är enorm och det var denne man som gjorde Arsenal stort. Det är nu klubben växer till att bli världens bästa lag under 30-talet och hans påverkan på brittisk fotboll är fantastisk. han introducerade bland annat 3-3-4, införde siffrror på tröjorna och gav Arsenal de vita ärmarna. Han tillsåg också att tunnelbanestationen numera heter Arsenal istälelt för Gillespie Road.
Chapman var också framgångsrik med sitt FA-cup-Guld 1930 , Liga-Guld 1930/31, 32-33 och så 33/34, trots att han dog så tragiskt 1934. Herbert Chapman är en legend.

Efter Chapman valde man att fortsätta internt och tillsatte den karismatiske George Allison(1934-1947), som varit i klubbens styrelse i många år och också hade god hand om medierna. Allison gjorde det enda rätta; han fortsatte på Chapmans inslagna väg och byggde på med ytterligare ett guld 34/35, FA-cupen 1936 och ligaguld 37/38. Allison köpte också in storskytten Ted Drake, som fullständigt masskrerade målen under 30-talet.

Efter kriget valde Allison att lämna sin post och ersattes av den gamle trotjänaren Tom Whittaker(1947-1956), som varit klubbentrogen länge och väl. han inledde som fysioterapeut under Chapman, blev assisterande tränare under Allison och tog nu över rollen som tränare. Whittaker var en man som fick med sig spelarna och som verkligen utnyttjade moralen i laget. Efter att ha köpt in Joe Mercer och Ronnie Rooke så blev det oväntat ett ligaguld 1947/48, FA-Cupguld 1950, ytterligare en final på vägen och så ett nytt ligaguld 1952/53, då man vann ligan med den hittills minsta marginalen i ligans historia.

1956 avled Tom Whittaker av en hjärtattack och ersattes av en annan gammal gooner, nämligen Jack Crayston(manager 1956-1958). Crayston är en i raden av backar, som varit på Gunners chefspostion. Crayston kom till en klubb på nedgång. Borta var alla gamla stjärnor, borta var nytänkandet och nu kom diskussionerna om klubbens framtid. Crayston var inte mannen att ta laget in i nästa tidsålder och valde att byta klubb till Doncaster 1958.

In med en annan gammal gooner; George Swindin, en målvakt, som tyvärr gick bort förra året. Swindin såg över sitt gamla lag och gjorde en stor utrensning i syfte att få in nytt blod i laget. Det gick til len början ganska bra och man landade på en tredjeplats i ligan, men där var det stopp och Swindins energi tog slut.

Under 60-talet gick det fort och nästa man in var Billy Wright(1962-1966), en riktig legend inom brittisk fotboll. Över 100 landskamper och med spel i flertalet VM-turneringar tog han rodret hos Gunners. Wright var dock inte rätt man på plats och han hade problem med internpolitik och diskussioner med spelare, typ Eastham, som försvårade hans roll. Det blev inte bättre än en 14:e plats för Wright och nu var goda råd dyra.

Arsenal sökte sig ut på marknaden efter en ny tränare och hade flertalet intressanta namn på gång in, men valde helt oväntat att gå internt. Det var oväntat på så sätt att man tidigare inte ansett att man hade den kunskapen i klubben, men med Bertie Mee, som tidigare varit fys-tränare, så fann man rätt kille. Mee byggde upp laget från grunden. En satsning på att köpa rätt spelare och av rätt kvalitet och i rätt tid inleddes och med spelare som McNab, McLintock och ett grundmurat förtroende för de egna ledens grabbar George, Kennedy, Armstrong, så tog Mee klubben till enorma framgångar. Dubbeln 70/71, två ligacupfinaler, en FA-cupfinal och så UEFA-cupvinsten 1969/70 är härliga framgångar

1976 hade dock Mee tjänat ut sin roll i klubben och ersattes av en annan gammal gooner, nämligen Terry Neill(1976-1984). Den nordirländske före detta mittbacken kom från Tottenham med huvudet fullt av idéer och med hans inspiration och satsningen på den egna talangskolan i form av Brady, Stapleton, Nelso, Rice, OLleary kravlade sig laget upp ur ett träsk, som varit 15-16 plats upp i toppen igen. FA-cupvinsten 1979 och tre andra stora finaler är ett bra betyg för Terry Neills arbete.

Men efter ett par stora köp som misslyckades, så skickades Neill ut genom dörren och det bereddes plats för hans assistant Don Howe(1984-1986), en annan före detta back i klubben. Howe var mpn om ungdomen och under hans regi så kom Adams, Quinn, Rocastle, Davis fram i klubben. Tyvärr för Howe, så var man inte färdig med laget och efter att ha åkt ur ligacupen med buller och bång, så sparkades Howe.

Enter en hårdför skotte i form av George Graham. Till en början spelade klubben enormt attraktiv fotboll, med snabba omställnningar, snabbt mittfältsspel och det gjordes mycket mål. Laget vann ligacupen 1986/87, var i final året efter och vann ligan året efter det. Sedan gick det troll i bollen, man blev defensiv och förlitade sig på Ian Wrights målskytte. Det blev dock fantastiska tider även senare. Guld 1990/91, ligacup och FA-cupvinst 1992/93 och Cupvinnarcupvinst 1993/94. Efter oegentligheter med pengar valde klubben dock att sparka Graham våren 1995.

Under en transitionsperiod hade klubben Stewart Houston(1995) som manager. Han ledde klubben under Cupvinnarcupfinalen 1994/95, men blev åsidosatt när klubben valde Bruce Rioch(1995-1996) som tränare 1995. Rioch var en annan hårdför skotte, som man hoppades skulle kunna efterlikna Graham något. han gjorde det på sitt sätt eftersom han var ganska disciplinär, men Rioch går till historien för sin feld med Ian Wright och för att han värvade Dennis Bergkamp till klubben. Framgångarna var annars magra.

När Rioch hade gått var frågorna många om vem som skulle komma. Bookmakers siktade in sig på Johan Cruyff, men blev förvånade när en glasögonprydd lärarlik Arsène Wenger dök upp på posten hösten 1996. Han är här för att stanna. Wenger har tagit Gunners in i en ny dimension och glädjen att se klubben är enorm. hans förmåga att slipa råämnen till diamanter är enorm och med ett spel av en ny dimension har framgångarna varit enorma. Tre ligaguld; 97/98, 01/02, 03/04, Fyra FA-cuper; 97/98, 01/02, 02/03 och 04/05 samt finalplats i UEFA-cupen 99/2000 och i FA-cupen 00/01 och nu final i Champions league.

Med Arsène Wenger vid rodret lämnar vi nu Highbury, detta fantastiska näste.

Källa; www.arsenal.com