17 maj i Barcelona
Jag försvinner upp i min trappuppgång, efter att ha förlorat natten och skriver dessa rader.
Jag kan mycket väl vara i den sämsta staden i världen ikväll. Klockan är halv tolv och jag är genomsvett. 17 maj 2006, en dag jag aldrig kommer att glömma, en dag som aldrig kommer sluta ringa i mina öron. Skeppsbruten sitter jag ensam vid ett skrivbord och överallt hors tutanden, skrik och raketer. Jag sitter ensam i Barcelona. Hur ska man smälta det här?
Fick ett sms ”va vad det jag sa, Barca ar bäst!” jag raderar det ögonblickligen, borrar blicken i marken och fortsätter gå…
Hela veckan har jag predikat vår sak, hela veckan har folk skrattat mig i ansiktet, men i 76 minuter var det jag som skrattad, i en vecka, i en livstid är det dem som skrattar och allt jag kan tänka är ”fotboll är bara en lek, varför kan jag inte knuffa det åt sidan och umgås med andra, varför låser jag in mig?
Slutsignalen ljuder och jag tränger mig ut på gatan for att andas. Luften är lika varm där, en raket går av och jag blir nära på överkörd av ett Barca fan på motorcyckel. Jag inser faran, måste gömma mig och tar fram min mp3 spelare och letar efter en ursinnig låt. Jag spelar ”Buddy” av Silverbullit, har volymen högre än vanligt och börjar gå. Jag avskyr folk som inte känner mig väl nog och skickar dumma sms, jag raderar dem. Folk tutar, hänger ut genom bilfönster, husfönster, Barca flaggor, Katalanska flaggor, tomtebloss, kastruller, smällare, raketer. Jag höjer volymen och gräver blicken djupare i trottoaren, tänker, tänker på morgondagen, matchen, Sol Campbell, Henry, Belletti, Lehman, mig, mina vänner, sms, min pappa, Eto’o, kontrakt, Pires krossade uppsyn, Terje Hauge, markens form, den röda gubben och jag måste stanna….och är tillbaka på Barcelonas gator. Hur kan det vara sant? Den största matchen i mitt lags historia, förlust och en hel stad jublar, skriker i mitt ansikte. Aldrig någonsin…mitt metrokort fungerar inte, jag måste gå, mitt lidande förlängs. Lyssnar på ”Buddy” för femte gången och jag verkar inte komma från centrum, hela tiden tilltar hyllningarna, festen, fler bilar, fler grupper av människor som dansar i den varma natten. Jag svettas, köper vatten och går. ”Buddy” igen, igen och igen. Jag känner hur mina öron dunkar, men jag kan inte sluta, då kommer dem mig rakt in på skinnet, tätt intill, likt den svettiga t-shirt jag bär. Kan dem inte sluta tuta? Bara en kvart. Bara tills jag är hem. Bara för min skull? Jag möter inga blickar, svarar inte i telefon. Jag går och jag vill hem och jag vill sova och vakna imorse och ha en chans till, en chans där Giuly gör mål, där min favorit tysk i hela världen får stanna kvar på planen och där vi får spela om det, eller där spanjoren längst bak får hockeybenskydd och vi, alla vi som läser detta, är lyckligast i världen, där ingen tutar i Barcelona natten, där jag skrider gatorna fram med det största leendet, där klockan är tolv och jag skrattar, drink i handen, tänker på våra gulklädda hjältar, ut i natten, ut till dans, dans, dans…
Jag var nöjd, kände mig relativt säker. Ronaldinho trollade inget särskilt och regnet började tillta. Tre månader här och högst fem regndagar har jag upplevt, det måste tala i var favör, tänker jag, laget från de brittiska öarna, det måste vara var tur i år. Jag pratar ledigt med en annan barbesökare, nar allt plötsligt blir tyst, när mitt hjärta sjunker. Folk kring mig, ser jag i periferin, skriker, armarna i luften, jublar och jag tror sällan jag känt mig så på fel plats, stående i ett stormigt hav av glädje och lycka i en liten gul gummiflotte, som känns dödsdömd, på väg att bli sänkt av de röd, blå randiga jättevågorna och bara några minuter senare påbörjas min, vår resa mot botten och vi orkar inte samla krafter, gruppera ett motstånd, inget sista panikartat försök. Det är slut och vi vet det….
….jag går upp för min lilla gata, den mest obetydliga i hela världen och även där står dem, rött och blått, tutar, skriker, låter mig inte komma undan. Jag försvinner upp i min trappuppgång, efter att ha förlorat natten och skriver dessa rader.
