Rubrik saknas
Om en dag i hjältars närvaro
Av rubriken att döma så låter det som en liten pilsenerfilm, som skulle kunna utspelas på ett liten värdshus i Laxå och Thor Modeén, Julia Caesar, Sickan Carlsson och Sigge Fürst spelade huvudrollerna. Flaggorna vajade i vinden, lilla jäntan blir kär i Sigge, som egentligen vill ha Thor.Thor i sin tur är både dövstum, lytt och halt och försvinner en dag när han plockar opiumvallmo. Sigge ändrar sig och blir kär i Sickan ändå. Tyvärr har Sickan i ilskan över att Sigge inte först ville, blivit nunna och flyttat till Novossibirsk och Sigge får ta Julia Caesar till brud. Sedan kommer Thor hem, Julia dumpas och Sigge och Thor rider barbacka tillsammans ut i skogen, älgarna skriker och solen går ned över de norrländska skogarna utanför Laxå. Typ så. Eller inte.
Nu skall jag lägga ifrån mig svamparna och berätta om Hleb, Flamini och undertecknad. En färd i susådus och värme.
Mitt under den varma sommaren, så nödgades jag att åka till London med jobbet. Det var flygutställning och undertecknad, som är i branschen, valde att omfamna London med min odör, kropp och vackra tandkött. Tisdagen den 18 Juli var datumet och då jag först hade möte med kollegorna på kvällen, så var den 18 juli en dag för egen förplägnad och jag hade som stort mål att ge mig ut till Emirates stadium och kolla in bygget. Fyra dagar kvar innan Bergkamp testimonial. Fan, bygget är ju färdigt. Som grädde på moset, så meddelade redaktionskollega Nilsson att Gunners idag skulle offentliggöra sin nya snygga rödvita tröja och att det troligtvis skulle finnas spelare vid fanshopen under ftermiddagen. Detta, mina damer, herrar, fåglar, djur och fyrfotingar, kunde bli Rock'n Roll av den högre skolan.
Så kom värmen. "Bring the heat on" sades i England och kvicksilvret steg till 33 grader. Dagen efter slogs det värmerekord med 37 grader i London. Jag åkte då tunnelbana och klockade in 51 grader i tunnelbanan till Waterloo Station. Det var varmt.
Efter en snabbt intagen lunch(flytande) begav jag mig ut till HighburtyIslington. Gillar att kliva av där och gå upp till Highburyområdet. Vis som jag är, så frågade jag en man som sålde tidningar hur man snabbast tog sig till Highbury. Han pekade höger och vänster och framåt. Jag knatade iväg. Snart var jag vilse. Då slog det mig att gubben nog inte fattade att jag menade Arsenals arena. Highbury är området. Jag gick genast tillbaka och skällde ut gubben efter noter.
Området från tunnelbanestationen Highbury/Islington upp till Highbury är en makalös upplevelse. Jag fascineras alltid över de som är uppvuxna i området. Att vara så nära paradiset. Ett stenkast. Man kan kasta en sten på Sankte Per hela dagarna. "Stop throwing stones,goddammit" hörs på avstånd. Man hör även hans nycklar skramla. Området är förhållandevis grönt och det finns en del parker. Highbury Fields brukar vara fullt av små pigga, tjocka engelskt rosaskimrande barn som spelar cricket, fotboll eller trycker i sig kaloririk mat. Så ock denna dag. Kinesrestaurangerna, kebabbarerna och indiska små delis finns överallt. Så engelskt att man kan tro att man är i England.
Vi kollar kvicksilvret. 34 grader. Svetten porlar.
Självfallet klev jag in på the Gunners Pub och smakade av det goda ljumna. I en utgåva av Arsenal Swedens senaste alster står det att berätta om just pubägaren, som ogillar att vi svenskar är så otrevliga och ej säger "please" när vi beställer öl. Jag grinade upp mig och sade "please" med betoning på samtliga bokstäver. Blev han något gladare? Träbock.
På håll tornar Highbury upp sig. The home of Football. North Bank syns. Art-Deco fasaderna. Magi, paradis.
Att sedan knalla över till Emirates är inte så svårt. Fram till gamla Highbury, sedan vänster upp till Aubert Park och sedan höger cirka 200 meter ned till Drayton Park. Det fascinerande med Highbury är att den ligger precis mitt i smeten av bostäder. Inkastad och uppvuxen i ett stort bostadskvarter och så enormt charmig arena. Tyvärr är THOF flyttat och jag fick mig en smärre chock när Emirates Stadium dyker upp. Som ett rymdskepp. Som ett rymdskepp tornar det upp sig. Små broar leder in till den mäktiga arenan, som var i sätt färdigställande. Arena är mäktig. Arsenals emblem pryder sidorna. "Emirates Stadium" står skrivet på hela långsidan. En enorm arena. Fantastisk. Här kommer det att spelas grandios fotboll och fyra dagar senare så skulle Sankte Per öppna dörren.
Då arenan fortfarande inte var färdig, så fick man använda sig av list och vacker tandrad för att ta sig in till arenan och sedan till supportershopen. Till slut klev jag fram till själva arenan och gick fram och strök arenan med handen. Som man stryker en liten kattunge. "Purrr" sade stadion och gick upp i brygga.
På andra sidan, riktning Holloway Road ligger den stora ingången(riktning västerut) och här ligger också den nya Supportershopen. Här var det liv och rörelse. Mängder av hugade gooners sprang omkring med Gunnerskassar. Utanför arenan stod två yngre förmågor i 17-18årsåldern i nya "fly Emirates"-tröjan och uppträdde med bolljonglering. Nick och Ali som de hette gjorde det mesta med bollen, men svälja bollen kunde de inte. Jag frågade och de såg förbryllade ut. Många tog foton på dem i tron att det var Gunnersspelare. Så var det nu inte, men de hade för avsikt att inleda någon form av bollspelarkarriär i alla fall.
Gunnersshopen var stor. I Finsbury Park-klass och inte så liten och gemytlig som den förra vid Highbury. Det fanns det mesta för en fan. Klockor, armband, pannband, kepsar, tröjor. jag fick naturligtvis också me mig en kasse med grejor och köpte en pyjamas till min årsgamle son, en mugg till sonen. Det nya matchkitet hade jag redan. På frågan om de hade en suspensoar, så fick jag en kraftig skakning på huvudet som svar. Ínte heller hade de "Sagan om Ringen"-trilogin. Oduglig shop helt enkelt.
Men Hleb och Flamini då? Var de där eller ljög jag bara ihop något för att hålla läsare intresserade? Självfallet var grabbarna där. Runt klockan tre, när undertecknad hade handlat upp hela barnbidraget, så ställdes upp en stor kö inne i shopen. En hel del foton togs och jag radade upp mig, intresserad av vad som skulle komma. Spelare sades det. Kanske någon damlagsspelare, en babe perhaps? Kanske Faye White äntligen skulle få kapa mig med en bensax. En riktigt våt dröm.
Det var då de dök upp. Grabbarna med choklad i. Mathieu Flamini och Alexander Hleb. The real stuff. Detta var spelarna.
Kön ringlade. Jag tog upp min mobiltelefon. Här skulle det plåtas. Tror ni att jag hade någon som helst kräm i denna då? Inte. Paniken spreds. Frossbrytningar och kallsvettning. Kunde jag få ladda denna någonstans? Vakterna tittade skumt när jag lyfte fram en liten makapär med sladd. Hade jag dessutom haft ett indiskt/pakistankt utseende, istället för mitt solbrända beach-bum-utseende, så hade jag förmodligen hamnat spread-eagle på golvet. En ställning som är helt ok dock. Ingen laddning. Det löste sig dock, ty en annan trogen gooner sade att han kunde minsann fota mig med sin kamera och skicka bilden. Häpp. Vilken kille. Veckans idol.
Det var en surrealistisk och bitvis halvt pinsam stund. Man var som ett barn på julafton. Att få skaka hand och bli fotograferad med två av klubbens spelare. Där står man, 39 år gammal, trebarnsfar och väntar. Pirrig i kroppen som när man skall bli av med sin oskuld, som när man fick sin första nattvard, som när man fick upp sin första Blue Marlin eller då jag fällde min första björn med älgstudsare. När man väl tänker efter; Flamini och Hleb är många år yngre än undertecknad, men ändå gladdes man. Å andra sidan; när jag tittade runt omkring mig i kön, så var det män, kvinnor och barn i alla åldrar, så jag kände mig hemma. Men jävlar vilken häftig känsla.
Så var man framme. Fram med lillgrabbens pyjamas. Här skulle det skrivas autografer.
Jag stegade fram med ett par fläskiga steg och vräkte fram min manikurerade hand. "Au Revoir", sade jag på bästa franska till Flamini och blinkade med högerögat. Flamini studsade till. "Aha, vous-êtes francais?" kom det från den spröde spelaren. Flamini var ganska liten. Mindre än vad jag trott. Solbränd och med engelska ligans absolut snyggaste polisonger. Bruna pliriga ögon och så iklädd den vackraste av alla tröjor. Den nya Arsenaltröjan är klassisk och till och med "Fly Emirates" sitter bra på tröjan. Den enda tröjan den sitter bra på. Tyckte den satt både snett och vint på Chelseas tröja och så var det säkert felstavat också. Hursomhelst, skakades det hand med Flamini. Vi utbytte några franska ord. Han pratade och jag nickade. Sedan blev det Alexander Hleb. Nu är min ryska inte lika flytande som min franska. Det enda jag kan är "perkele", så jag hyllade honom med att vissla den ryska nationalsången. Det var mäkta populärt. Hleb blev verkligen överraskad, det syntes.
Glad?
Märkbart. jag har har läst att vitryssar får något mörkt i blicken när de blir glada. Alexander Hleb var ett stort leende. Ljushårig, också ganska liten och iklädd den magiska dressen. Som sitt namn antyder(Bröd på ryska) så såg han ut som en liten ciabattalimpa iklädd en fin tröja.
Det skrevs i alla fall autografer på pyjamasen och så upp med min nuvunne polares mobiltelefon och så ett par sagolika bilder. En när man håller om grabbarna med undertecknad i mitten och så en när jag står framför. Jag ville ha en när jag låtsasrakar av Flamini polisongerna, men då sade Gunners presskvinna ifrån. "Vous etes fou." sade Flamini, vilket lär betyda att jag är en hyvens kille.
Till slut så gav jag mig iväg från autografskrivandet. Hleb och Flamini stod kvar och ägnade sig åt nästa troget fan. Det skrevs på ryggar och det togs fotografier. fantastiskt tålmodiga pojkar.
Min tur genom norra London fortsatte ut ur den fantastiska fanshopen. Rik på äventyr, autografer, souvenirer. Jag knallade ned på ett vattenhål mitt emot tunnelbanestationen på Holloway Road, blev sittade i någon timme och begrundade mina hyss. Hamnade i samspråk med en kille, som var musiker och som hade varit gift med Limahls syster. Det var stort. Limahl? Sångare i Kajagogoo och en som var på tok för blyg en gång i tiden.
När kvällen sedan kom summerade man ihop en fantastisk dag. Som gjord för ett vykort, som gjord för en film. En pilsnerfilm och hade nu inte Thor, Sigge, Sickan och Julia gått ur hädan och simmar runt bland Nimbusmolnen, så hade det kunnat blivit en riktig klassiker...
