Legender: Pascal Cygan

Zinedine Zygane lämnade klubben för Villarreal. Här är han.

Han kom inte direkt en aprilafton och han hade definitivt inte något Höganäskrus. Tror inte karln hade svångrem ens. Var fanns Lotten? Var hon verkligen ute och metade med sin eka? Frågorna är många och heter man Pascal Cygan, så tar man dem på uppstuds och gör självmål. Pascal Cygan har lämnat klubben och detta är en personlig nekrolog.

När man ställer sig frågan om vad man egentligen tycker om Cygan, så får man först något fasansfullt i blicken, sedan en blick som ger medlidande, sedan viss besvikelse och sedan ilska.

Den första blicken är förknippad med de gånger han startat för klubben.

Nästa blick är för de uppspel han slår med vänsterfoten, som har träffat inflygande flygplan till Heayhrow, två hånglande skator och en porslinstomte i Mr Smiths trädgård i Walthamstow.

Den tredje blicken är förknippad med det faktum att han sällan blixtrar till och man undrar varför karln har en rödvit tröja på sig.

Den fjärde blicken uppstår när han får på knäet på ett våldskott från Gerrard och ställer Lehmann.

Det är Pascal Cygan i ett nötskal egentligen, men vi glömmer bort att det var en mycket kapabel fotbollsspelare. Tänk om alla lag hade en hjälpgumma som honom. Han satt på sin plats på bänken, spelade 12 minuter, 3 minuter, 4 minuter. Inget gnäll, inga scener. Ingen munhuggning och inget utspel i pressen. Nejdå, Cygan var en ganska nöjd människa. Han visste att Sol-Kolo hade försteg och att vänsterbacksplatsen, som också var ett alternativ, var vikt åt Ashley Cole. När chansen uppenbarades ifjol, då hela världens backuppsättning var borta; då gick Cygan och blev skadad. Göta Petter.

Född 1974 i Lens den 29 April. Samma datum som franska styrkor med Jeanne D'arc klev in i Orléans 1429. Samma datum som LFCs målvakt Hedvid Lindahl är född och också Jerry Seinfeld. gamle kejsaren Hirohito och Duke Ellington viftar för att få uppmärksamhet.
Den unge Cygan, som av en händelse föddes naken och naturligtvis med konformad skalle, växte upp i sin födelsestad i norra Frankrike och gjorde sig snabbt ett namn som hårdhänt försvarsbjässe. Han hamnade i ES Wasquehal, där han gjorde sina första juniorsteg, värvades av dåvarande större storklubben Valenciennes i närheten för att ingå i deras talangkull kallad "Centre de Formation". Han slog inte igenom eller utvecklades som han skulle och återgick till ES Wasquehal igen.
1995 så som 21åring blev han värvad av dåvarande Lille-tränaren Vahid Halildodzic till LOSC, dvs Lille Olympique Sport Club. Här förvandlades han under 6 år till "Le Colosse de LOSC. "

Pascal Cygan i den franska ligan var en koloss minst sagt. Med 192cm och 87 kilo tung dominerade han. Han kombinerade en kanske inte alltid så framträdande snabbhet med ett bra huvudspel, markeringsspel och placeringsförmåga. I Lille tog han plats i mittförsvaret och stod kvar under alla år. Lille var upp i Ligue 1 och vände, ned i tvåan igen och så upp i ettan igen. Cygan växte med uppgiften och mot millennie-skiftet var han betraktad som en av franska ligans absolut bästa mittbackar. Han krönte detta med att säsongen 2001/2002 få priset "Etoile d'Or", som den spelare som hade bäst snittbetyget i hela franska ligan. Priset delas ut av France Football och 2003 fick Mexés och 2004 Guily, så det är fint folk runt omkring. Det blev totalt uppemot 200 matcher för Lille innan han blev uppmärksammad av Wenger under 2001/2002.

Man skall nu veta att Cygan var klassad som en mycket högproducerande mittback och var känd för sin fasta markering, hårdhet i närkamper, nickskicklighet och att han var en farlig kraft på fasta situationer.

För 2,1 miljoner Euro bytte Cygan franskt territorium till engelskt territorium.

Han kom till Arsenal i mellansäsongen 2002-2003, då vi bara vann FA-cupen. Värvad som back-up till Martin Keown och Sol och i kamp med Oleg Luzhny, Igors Stepanovs och även Mattie Upson på den tiden. Debuten skedde mot Chelsea den 30 September 2002, då han bytte av Kanu.
Första säsongen blev det totalt 29 matcher för den renrakade mittbacken, som markerade sin plats i Gunners försvarslinje med ibland en blandning av skräck, glädje och förtvivlan. Minns själv ett par matcher, där Cygan varken hade tempo eller placeringsförmåga, men på något sätt alltid ändå lyckades få undan bollen från backarna eller styra bollar till hörna eller inkast. Lite som en ung oerfaren Kolo Touré, som spred bollarna värre än Janne Gunnarsson i sina bästa dagar.
Det var ganska säkert att Cygan inte skulle bli den som tog över mittlåset i Arsenal, men som back-up gjorde han oftast en habil insats.
Det blev dock en hel del matcher för Cygan, som blev en anti-hjälte för Highbury faithful. Renrakad, konformad, rakryggad och med hela Norra Londons ängslan på sina axlar tog han för sig i straffområden, hörnor och gentemot motståndare. Totalt 31 matcher spelade Cygan under året och hann med att sparka in mål mot Everton i en 2-0-match. Som allra bäst trivdes han i Europa, där han efter Keowns skada i September bildade ett starkt lås med Sol Campbell.

Nästa säsong var den klassiska invincibles-säsongen, då Gunners var Europas bästa lag och spelade en fotboll av guds nåde. Pascal Cygans år var dock mindre roligt. Dels blev han skadad på slutet och dels dök Kolo Touré upp som mittback. Cygan fick återigen finna sig att vara back-up. Dock spelade han tio raka matcher med Campbell runt jul, då Kolo var skadad.
Men med 18 insatser i Premier league så plockade han sin första mästerskapsmedalj och går in i Gunners historia som medlem i det klassiska invincibles-laget från säsongen 2003/2004.

Man kanske inte kommer ihåg det så mycket, men säsongen 2004/2005 tillhör också en av de mera skadefyllda säsongerna. Inte som 2005/2006, då alla backar som fanns trillade och bröt knät, fick problem med hovar eller mul- och klövsjuka. 2004/2005 gav världen Philippe Senderos och såg en Sol Campbell på nedgång. Kolo fanns kvar och vad gjorde Cygan? Han var back-up, men fick ändå femton matcher från start. Solida insatser blandades med en del mörkertal. Långsamt dock började man vänja sig vid att det fanns en kille som hette Pascal Cygan, som kom in ibland, ledde till nagelbitning, frustration, men att det ändå var ganska stängt. Han använde sin vänsterfot för att göra uppspel och likt Kolo, Senderos och Campbell, skall han inte spela upp bollen. Sällan eller aldrig kom bollen till rätt address, men bollarna försvann från straffområdet. Säsongen var ändock ett mellanår för klubben, som dock vann FA-cupen. Cygan var inte med i finalen dock.

Det som skulle bli "Coneheads" sista säsong och den säsong då han gick från att vara Pascal Cygan till Zinedine Zygane var 2005/2006. Gunners gör sin sämsta säsong på tio år och kommer nästan efter Spurs i tabellen.Huh.
24 Augusti i en match där världar skapade Zygane möttes Gunners och Fulham. Pascal Cygan gör en fantastisk insats och briljerar med storslagen teknik, uppspel, brytningar och två mål. Två galanta mål, där han trycker sig fram på en frispark och nickar in bollen, samt i slutminuteh, då han fräser in 4-1 mellan benen på Touré, som hoppade vackert för att inte behöva prata med ljus kastratröst framöver. Cygan var planens kung och publiken sjöng hans namn i kanon.
Cygan gjorde en rad matcher under hösten, då han stod rätt och när Gunners var på gång runt jul stod Campbell och Cygan som två motorbåtar i mitten och fångade upp spelarna. Han vikarierade även som vänsterback, där hans talanger med vänsterfoten visades upp. Tyvärr sträckte sig Cygan i 7-0-slakten av Middlesbrough och det skulle visa sig vara sista matchen med gänget för honom. Tyvärr eftersom Januari och Februari var den mest skadeintensiva delen av årtusendet och Cygan hade behövts i mitten. Cygans ljumskskada visade sig vara enormt svårläkt och inte förrän i säsongsavslutningen såg man en konformad gosse röra sig igen.

Strax före dead-line på transferfronten såldes Cygan till Villarreal. Det kom som en överraskning och lite lustigt. Cygan hade under sommaren varit föremål för diskussioner med en del franska klubbar, men vidhållit att han hellre stannade i London som reservback och hade inga som helst ambitioner att lämna Arsenal. När nu Villarreal klev in och bjöd 2 Miljoner för den blanke Cygan, så valde Wenger och Cygan att skilja på sig och den alltid så blankpolerade Pascal får dominera i Spanien istället.

Saknaden efter Cygan är inte enorm. Han lämnar dock Gunners som en anti-hjälte och en spelare som det är svårt att inte tycka om.Lojal lagspelare, som aldrig gnällde, trots att han egentligen aldrig blev första-val utan fick hoppa in när skador uppenbarande sig. Man kan gå tillbaka till 04/05, då han under fyra-fem matcher i rad kom in i 85-88 minuten. Gnälldes det? Inte. Han kramade sina medspelare, masserade deras knäleder och berättade roliga historier. Ibland ritade han en glad gubbe på sin ovala skult. Cygan gjorde bortsett från några matcher aldrig riktiga toppmatcher. Han stack aldrig ut som en fantastisk mittback eller markeringsspelare, men han gjorde sitt jobb. Bollarna försvann från forwards och från planen. Cygan varvade kanske mera mindre bra insatser, då hans svagheter i bollkontroll och snabbhet exponerades. Vi minns dock Cygan med ett svagt leende och hoppas att den konformade, blanke Cygan blixtrar i den spanska ligan och visar hur en slipsten skall dras. Lycka till, Zinedine Zygane.

Fakta
Matcher: 98 matcher, 3 mål
Titlar: Ligaguld 2003/2004, FA-cup 2002/2003 och 2004/2005