Falkens funderingar 14 Oktober 2006 - Om intryck
Om belgiska ivorianer och annat
"Because first impression lasts". Klassisk reklamsnutt. Det luktas i armhålor och minsann - det luktar gott.
Första intrycket är viktigt. Det kan gå så fel annars.
Man kommer naturligtvis ihåg när man däjtade den första flickvännen. Jag var 16, hon var 69. Enormt viktigt med första intrycket. Jag var nervös. Jag hade träffat henne en gång tidigare. En enorm känsla. En riktig pingla, traktens sötnos. Fräschör. Det riktigt luktade godis och valnöt om henne. Nu skulle man träffa resten av familjen och kompisar hemma hos henne, eller som hon lite käckt brukade säga "på hemmet". Jag hade laddat i flera dagar. Gjort sit-ups så att tvättbrädan var nyansad. Min moder sade att jag skulle lämna ifrån mig tvättbrädan dock, den såg lite lustig ut under tröjan. Kunde i viss mån hålla med, men den hindrade två kilo överflödig valk att halka ner under en väldigt tight åtsittade lammullströja.
Där kom man med rosor och choklad. Som en konfirmand inför sin första oblat. Lätt skakig tog jag mig till hennes adress. Stor villa tyckte jag, med flera ingångar. Här och var en massa fönster och det verkade som det fanns flera uteplatser. Häftigt. Jag såg framför mig en rejäl barbecue tll sommaren. En enorm parkeringsplats, där man fick lägga i pengar. Hyfsat.
Jag ringde på. Rosor och choklad. En av hennes bästa kompisar - tydligen - öppnade i vit dräkt. Bakom stod så pinglan, rosenskimrande, glänsande. Hon log så att kroppen vibrerade på mig. Två av hennes kompisar också i skinande vitt stod bredvid henne. Hennes gång framåt var lite knyckig, berodde dock på de kryckor hon gick med. Men hon hjälptes framåt mot min öppna famn. "Min kille," sa hon med skrovlig stämma då det stockade sig i halsen på henne och när hon såg att jag hade med mig rosor och choklad, så släppte hon kryckorna och föll pladask framför mina fötter. Jag hjälpte henne naturligtvis upp. Gentleman som jag är. Första intrycket är alltid viktigt. "Because first impression lasts" tänkte jag. Jag såg på min glittrande pingla. Hon hade precis brutit foten efter en mopedfärd. Men, född -69 som hon var, så skulle det nog fixa sig och den luciafest jag hade kommit till blev hellyckad.
Intryck. Med lätt skrovlig stämma och 22 år senare, så ger jag några intryck från Augusti, September och Oktober och jag varnar för osammanhängande ritualiska beteenden, ett och annat påhopp och väldigt mycket Gunners.
Ny stadion gav inte bara jubelrop. Inte alls. Inte alls. Gunners var vilsna inledningsvis. Det var som att spela på Wembley igen. Det kändes inte alls bra, men motståndarna var ännu mera byxis, ty de hade skådat hur Gunners spelat på stora planer i Europa. Ergo, grabbarna köpte en bussbiljett, ett par av SJ:s årskort och parkerade en dubbeldäckare i straffområdet. Så svårt att komma fram. Vi grävde tunnlar, vi ballongplockade. Till slut dyrkades låsen till bussen upp, man körde iväg dem till White Hart Lane där de mottogs med glädje, eftersom de eventuellt kunde hjälpa till att forcera en och annan försvarsmur, och på Highbury gjordes det mål.
Emmanuel Eboué - av någon kallad belgisk ivorian - är världens bäste högerback för närvarande. Den belgiske afrikanen är nu tyvärr skadad och kommer inte att förstöra What? Ford? och deras försvarslinje. What?Ford? som är mest kända för att Elton John inte ville vara med i deras ledning, Luther Blisset - misslyckad i What?Ford? och överallt annars - och John "I rather play for Liverpool" Barnes, önskas välkomna till högsta divisionen och vi skickar med en hissbiljett, ty hissen går ned direkt. Bye-bye. What? Ford? är ett lag som egentligen berör mindre än Spurs -om det går?. Förortslag utan själ, kultur och som hoppas att en gammal musiklegend skall få lite stimpengar för "Nikita" och "I'm still standing", sprattla till och hålla klubben vid liv. Tyvärr är vår ivorian skadad, eventuellt söndertacklad av sin nye landslagsboss, legendaren Kohler. Den som ändå fick ha en Kohler i sitt lag.
Kan vi sedan alla enas om att det bara finns en belgisk ivorian i Gunners. En enda. Eboué. Kolo Touré, som jag misstänker avses i sammanhanget, gick direkt från ASEC Abidjan utan att passera gå eller Belgien.
Det är sedan självfallet att Wenger och Arsenal bygger upp ett internationellt samarbete. Varför inte? Risken är att man får in en massa engelska spelare i truppen och då slutar det som mellan Paul Robinson och Gary "mustaschen" Neville. Det slutar med ett hål i luften, självmål och när domaren blåser i pipan har England -som vanligt - åkt ut på straffar, Rooney har trampat någon i skrevet, Gerrard har filmat till sig en straff, Peter Crutch har landat på någon av sina alla åtta ben och Steve McLaren har bytt spelstil från 3-5-2 till 8-1-1 för att rädda något. Sådana spelare vill man ju ha. Eller inte.
Nu skall jag inte vara sån, utan vi gillar ju självfallet också våra motståndare för att de har en hel drös av lovande engelska fotbollsspelare i laget. Brittiska bollspelare brukar vara lovande. Det är just det. Lovande. De som har något att komma med, typ osedvanliga talanger, brukar lämna brödgängen och gå till större klubbar och vi välkomnar Walcott till en lysande framgång.
Wenger har gjort tio år och motsvarigheten till framgångssaga är svår att hitta. Visst det finns. Sir Alex Ferguson, Mr Belsebub och 666, har gjort fantastiska saker med ManU. Bill Shankley, Herbert Chapman och Bob Paisley också, men Wenger har fört fotbollen till en helt ny dimension. Wengerdimensionen. Jag påstår nu inte - och kommer att hängas upp i en av mina tre testiklar - att Wenger är störst genom tiderna som tränare, men han är uppe där med någon av de tidigare omnämnda. Alla dessa har på sitt sätt påverkat fotbollen. "Sittande på gudfaders högra sida" etc. Jag har säkert glömt någon mastodont inom engelsk fotboll på vägen. Jamen, fjättra mig då. Kölhala mig. Tjära och fjädrar.
Gunners ligger i mitten av tabellen, men endast fem poäng efter ManU och Chelsea. Känns ändå acceptabelt. Med tanke på att större delen av laget varit skadade, Henry har gått på 1/3-delsfart och motståndarlagen anser sig ha listat ut hur de skall spela. Det finns dock många glädjeämnen. Många. Eboués inledning har varit mästerlig. Som en rysk pansarskyttevagn rullar han fram på kanten. Ka-dusch, ka-dusch och inlägg. Mål. Rosicky har redan etablerat sig. Skott kommer. Hleb med spring i benen som Ida i sommarvisan och längst bak finns världens bäste badvaktsjens och så Kolo Touré, som har få övermän som mittback. Theo Walcott. Hur bra kommer han inte att bli? Han verkar ha något i huvudet och till detta verkar han ha en bra agent som får honom att välja rätt och säga rätt saker. Jobbar Raiola i England? Eller inte..
Intryck var det. Intryck. Hela hösten har varit full av intryck. Europaspelet har varit som man förväntat det. Vi körde över Porto. Postiga spelade som en gammal spursare och Quaresma överstegade sig upp på norra stå och den där Anderson. Vad hette han i förnamn? Daniel? Vi spelar en sidledspass och somnar om.
Innan vän av ordning nu tar fram en ordbok och funderar på hur jag fick ihop "because first impression lasts" med mina intryck från hösten, så påtalar jag att ingen kan lista ut vem som skall få nobelpriset i litteratur heller och när alla i världen vaknar på söndagmorgonen så har Gunners gjort fem-noll på Watford och the Hornets blev the Horror-nets. Nu skall jag ut och missa en engelsk straff. Godkväll.
