Lite glädje ändå: Ramsey gjorde comeback
Åååh, det kändes tufft att gå och lägga sig och ännu tuffare att gå upp. Sedan att veta att det var två-och-halv-meter snö, att grannen skaffat en isbjörn som husdjur och att jag fortfarande hade sommardäck på bilen det gjorde det ännu tuffare. Men är det något som härdar en man, så är det att vara en gooner- en tvättäkta gooner. Från pung till öra. Tvättäkta.
Det gäller även gårdagens glädjeämne. Aaron Ramsey. Ryan Shawcross applåderade kanske lite avmätt på håll efter att han kapat någon medspelare på väg till eller från duschen, men vi andra kanonjärer applåderade desto högre och längre. Aaron Ramsey, 20 år gammal på annandag jul, klev ut på planen igen efter att ha varit skadad i nio månader. Wenger sade- "Ramsey will be fit for play again in the end of November". En månad före jul, så tar han av sig gipset och kliver ut och gör en halvlek i gårdagens reservlagsmatch mot Wolves.
Han var naturligtvis extremt påpassad. Media var på plats, fansen jublade och man undrar om Wolves-spelarna tänkte lite extra innan de gick in och tacklade. "I do not want to be guy who breaks his leag again.."-typ... Man hoppas ju inte att de tänkte så, ty Ramsey behöver kraft och matchning och likt Diaby, så vill vi att han kommer tillbaka med full vigör och tar en ordentlig plats på mittfältet, ty vi behöver detta. Vi behöver en ung pigg spelare till, som kan gå in och ge liv åt spelet.
Ramseys halvlek var en mycket god halvlek har jag förstått. Han hade mycket boll, ett par strålande passningar, chans på mål och var pigg i benen. I nästan en halvlek, då hans ork tröt.
Matchen? 2-1 till Gunners efter mål av Deacon och Sunu.
Något sådant litet och för många obetydligt kan göra mig lite extra glad en dag som denna.
